Pipo och snutte

Vems tutte är det som ligger på golvet? sa en kollega till mig när jag var och vikarierade på någon av Umeås alla förskolor för några år sedan. Ja, inte är det min i alla fall, tänkte jag. Tutte? Vem säger så? Alla i Norrland, visade det sig! Men här, hemma hos oss säger vi pipo, även om jag själv växte upp med begreppet napp för samma sak.

Vår lille son, som snart är sex månader och ska börja med Baby Semp 2 och håller på att lära sig att sitta utan stöd, han, han börjar få en annan relation till sin napp. Nappen har varit underbar för oss föräldrar, men han har egentligen aldrig varit superintresserad av den. I början, på Barn 4, försökte  vi få honom att suga på de gröna tröstnappar som de har där, och efter några dagar fattade han galoppen. Det skulle tydligen hjälpa honom att komma på hur man gör när man ammar, och det var ju bra. Jag som trodde att det var tvärtom!

När vi kom hem köpte vi ett tvåpack nappar från Philips. De blev favoriterna medan de andra napparna vi provade inte fungerade lika bra. Men när man är sex månader ska man byta upp sig till en större modell, och sådana har vi också köpt. Av annat märke visserligen, men ändå. Dessa tycker han inte alls om. Samtidigt ligger han och spottar ut och nästan biter på den gamla nappen. Leker med den snarare än suger på den. In, ut, in, ut. Inte ta bort, mamma!

Så när den här enda blå nappen som vi har kvar efter att den vita i tvåpacket försvunnit för alltid, också försvann i fredagskväll så tänkte jag att vi kanske ska sluta med napp helt. Se hur det går. För är det något jag verkligen inte vill så är det att han är två och ett halvt, eller tre år gammal, och helt nappberoende. Det skulle jag inte stå ut med! Han ska bli tvåspråkig, den här grabben, och då kan man inte lära sig prata med en gummigrej i munnen. Jag tror inte på det. Visst kan man använda det för att komma till ro när barnet ska sova, men jag tycker verkligen inte om att föräldrar låter barn som är så stora att de pratar gå runt med napp hela tiden. Man hör inte vad de säger och jag tror att detta försvårar deras språkutveckling.

Kanske är det lite väl tidigt att sluta med napp vid sex månader. Vår BVC-sköterska sa att barn har sugbehov tills de är ett år gamla. Samtidigt får han ju fortfarande mat på nappflaska och där får han ju suga, så det kanske räcker? Hela dagen igår lyckades vi få honom att komma till ro och somna utan napp,  både i vår famn under dagen och i sängen på natten, samt i vagnen under vår förmiddagspromenad. Men självklart hittade jag nappen när jag skulle gå och lägga mig. Mitt i min säng låg den, ingen mer än nappen själv, vet hur den kommit dit. Och nu ligger den och väntar ut tiden på stolen bredvid min säng.

Snuttefilten (även kallad gasa eller paño hos oss) däremot har blivit en nödvändighet vid insomnandet så länge han inte ligger i vagn. Och det känns bra. Jag tror att den ger trygghet och mys och luktar hemma. Så det fortsätter vi med ett tag till!

Vad är eller var era barns relationer till nappen? Vad kallar ni nappen? Har du någon åsikt om nappanvändande överhuvudtaget? Är pipo ett vedertaget spanskt ord för napp även utanför den västandalusiska by som min man kommer ifrån?