En korvgryta i mörkret

Det är mörkt när jag går till bussen på morgonen och det är ännu mörkare när jag går från bussen och hem igen på kvällskvisten. Från andra sidan gården kan jag se att M håller på att klä på sig för att gå ut. Vi har ett ogenomskinligt fönster i ytterdörren, så man ser om det är tänt eller släckt inne. Och där ser jag Ms siluett, han fixar med jackan. Ska han ut? frågar jag mig. Jag hinner dock öppna dörren innan han gör det och där står de: min familj. M med vinterjacka och G sittandes i selen i sin nya overall. Vi skulle gå ut och möta dig, säger M, men allt tog sådan tid, så vi hann inte. Jag blir glad! De skulle möta mig! Så fint! Så vi går ut med soporna tillsammans. Vi går en liten promenad tillsammans. Upp till ändhållplatsen: vinka till bussen. Två bussar vinkar vi till under vår promenad. Den ena bussföraren vinkar tillbaka, men inte den andra, trots att han enligt Ms utsago är el más gracioso de todos - den roligaste av alla. M känner nästan alla bussförare och de undrar var han är. De blir förvånade över att han ska vara föräldraledig så länge! Ingen blev förvånad över längden på min föräldraledighet, trots att den var längre än vad Ms antagligen kommer att bli.

Vi går hem igen. Äter linser. Gröna linser. M lagade maten igår och det har blivit över. Det är inte korvgryta, men det är linser med korv i. Inte chorizo, då, som det ska vara, utan vanlig grillkorv. Och det går ju också bra, även om jag undviker själva korven. G försöker äta upp min banderilla picante, och när det står picante på burken så är den verkligen picante. Supergod tycker G. Picante, tycker vi! Kryddstark alltså. Chilismak. Mums, tycker G och trycker in cornichongen i munnen. Släpper den nästan på golvet, men M räddar den skickligt och jag får äta upp den. Nej, han räddar den inte den här gången. Han tar istället upp den från golvet och jag äter upp den, samtidigt som jag tänker på tresekundersregeln.

Det bästa med helgen var att vi inte städade, säger M sent på söndagskvällen när jag frågar om inte helgen varit ganska bra ändå, samtidigt som jag undrar varför jag ska hålla på och värdera vår tillvaro hela tiden. Hur bra har vi det? Har vi det tillräckligt bra? Vad är det ens? Det är klart vi har! Eller? Sådana tankar tror jag egentligen inte leder framåt. Varför värderar vi? På jobbet verkar flera ha haft en skithelg. Och M var verkligen trött hela söndagen, låg på soffan och jag försökte låta honom vara. Ändå var det en bra helg, tycker jag, om jag nu ska tycka något, om jag nu ska värdera.

David Väyrynen har ändå rätt. Nuförtiden duger det inte att duga. Nu ska allt vara lite bättre. "Nä, nä, korvgryta duger inte. Det är inte på långa vägar gott nog. Man ska ha favoritsushi och favoritöl och favoritlunchsställe." David Väyrynen och jag har varit på samma bröllop. Jag var gravid och M och jag gick hem genom den ljusa sommarnatten genom en sommaräng. Vi var så vackra och det var så romantiskt. Älvorna dansade för brudparet, men det var det ingen som märkte, förutom vi. M skulle upp och jobba tidigt så vi gick först. Och så var jag ju gravid. Men Väyrynen var där. Det minns jag.

Nu är det mörkt. Nu är det inga ljusa sommarängar med älvor och torra fröställningar. Nu är det snö och mörkt och kompakt. Och det får väl också duga. Vi har det åtminstone varmt och skönt inne, men det är mörkt på morgonen och mörkt på kvällen. Bussarna går och vi vinkar till dem eller tar dem till jobbet. Vi jobbar. Vi kommer hem. Vi leker och vi sover. Nu sover G. Nu sover M. Det är bara jag som är vaken. Och nu ska jag väl göra som Väyrynen menar: inte nyttja tiden till max, inte anstränga mig för att njuta, utan bara vara, dricka mitt te, duga och kanske ringa svärmor. God natt!