torsdag 21 december 2017

Att förbereda sig

Rådhustorget i Umeå idag klockan 12.41. Så här lågt stod solen. Nu vänder det!
Årets kortaste dag och vi förbereder oss bäst vi kan inför vår kommande resa, till exempel genom att köpa ullunderkläder och fundera över vad vi egentligen behöver ha med oss. Jag tänker mycket på hur kallt det kommer vara. Kallt och fuktigt. Januari och februari är inga roliga månader i södra Spanien, så vi kanske stannar till mars. Vi får se hur länge det känns bra att vara där. I mars är Västerbottens kustland fortfarande snötäckt. Det kan till och med vara slask, eller ishalka. Kanske stannar vi till april? Kanske åker vi hem i februari. Vi får se.

Min svärmor har åtminstone förberett för vår ankomst. Hon har städat och fixat och donat. Hon har letat efter mitt blommiga underbara syntettäcke. Jag hoppas att det kommit fram. I garderoben i strandenhuset, i garderoben i Ms före detta rum i Almonte, eller i strykjärnsrummet, el cuarto de la plancha, borde det ligga. Hoppas hon har letat där.

Hoppas hon har hittat något bra täcke eller någon bra filt till G. Jag undrar om han kommer att sparka av sig den och ligga och frysa hela natten. Jag undrar om han kommer vakna av att han fryser. Det borde han väl göra? Jag undrar om han kommer bli förkyld av att han fryser på natten eller av att han blir pussad av cirka en miljon andalusiska tanter. Vi får väl se. Förkyld kommer han säkert bli i vilket fall. Och till doktorn kommer han nog behöva gå. Tur att sjukförsäkringskortet gäller till 2020! Missförstå mig rätt: jag kommer inte vilja ta honom till någon doktor bara för att han (eventuellt) blir förkyld, men pressen från familjen kommer att vara tillräckligt stark för att vi ska göra det ändå. Så var det sist, och jag föreställer mig att det kommer bli så igen. Sedan är jag ju inte direkt emot att gå till doktorn: hellre en gång för mycket än en gång för lite. Men för en förkylning? Kanske inte.

M har förberett sig genom att lämna bilen hos en bilhandel. Vi hoppas få den såld. På blocket har det inte gått så bra. Jag tror att han satte för högt pris. Detta är ungefär den enda sak jag inte velat engagera mig i: bilen. Jag vill inte, eftersom om jag gör det så engagerar jag mig i allt. Och då driver jag allt. Och det orkar jag inte. M nattar i och för sig G varje kväll. Jag gör det i undantagsfall, eller om M inte är hemma. I undantagsfallen när M är hemma brukar det sluta med att M nattar i alla fall. När han inte är hemma brukar G somna gott klockan halv åtta. Nu somnar han halv tio med M. Men okej. Han somnar åtminstone. Och han gråter inte. Skönt!

G blir större och större! Jag undrar vad spanska familjen kommer säga. Jag vet vad de kommer säga! De kommer säga att han är stor och de kommer säga att han är långhårig. Och jag kommer säga att farmor får klippa honom om hon vill, snarast. Annars lämnar jag in honom hos en frisör. Eller går med honom till en frisör, kanske det heter. Hur ska en frisör lyckas klippa en liten kravelpojke på 16 månader? Det kommer ju bli en strid, det ser jag framför mig! Vi får se. Jag har åtminstone en frisörtid den 30 december! 19 euro förväntar jag mig att betala, istället för de ca 600 kronor som det kostar i Umeå. Galet! Så jag förbereder mig helt enkelt inför resan genom att låta håret växa.

Jag förbereder mig även mentalt genom att tänka på hur jag ska lägga upp dagen. Jag hoppas att jag orkar gå upp ganska tidigt och äta frukost för att sedan promenera iväg till mitt kontor. Det kommer att ligga högst upp i mina svärföräldrars hus, med utsikt över takåsarna. Jag föreställer mig var i det lilla rummet jag kommer att ha skrivbordet och jag hoppas på att ställa dit ett element. Jag måste ställa dit ett element! Jag funderar på att fixa dit någon matta, bordsfilt (camilla) eller vanlig filt. Jag funderar på att köpa en vattenkokare så jag lätt kan fixa te. Jag vet av erfarenhet att det hjälper mot den råa kylan att äta och dricka varmt, att klä sig varmt och att röra på sig. Jag tänker mig att jag ska gå ut lite på dagen, kanske köpa bröd. Röra på mig och få luft. Se solen i ögonen! Jag kommer garanterat behöva äta innan klockan 14 och har funderat ganska mycket över detta. Oliver, bröd och yoghurt tänker jag mig. Frukt. Det löser väl sig det med.

Jag hoppas den här resan blir bra och att vi slår oss till ro i några månader i vår sydspanska by. Jag hoppas att det fungerar bra att jobba därifrån och att G trivs med farmor, farfar och kusinerna. Jag hoppas att M får tid att skapa men att han inte lämnar G för mycket med farmor. Det är ju han som har betalt för att vara med G. Han som ha conseguido la paga. Och det hoppas jag att han uppskattar och liksom, respekterar, och inte lämnar G hos sin mamma allt för mycket. Hon har nog som det är, och han har som sagt la paga. 

Nu sover G. M har satt sig bredvid mig. Han äter ljust surdegsbröd från Antonios bageri i Åsele, med lantpaté och cornichonger. Qué está más seco el pan, säger M. Jag tror han längtar till Spanien. Till den abundanta brödkonsumtionen. Till mamma, pappa och la granja, där han kommer skapa mästerverk och mata hönorna. Det blir bra det här! Jag längtar jag med!

fredag 8 december 2017

Vilken resa!

Vovven vilar i sängen på barnuppvaket
Vilken resa vi har gjort de senaste dagarna, och inte är den riktigt slut än heller! En tågresa till Uppsala, taxiresa till Akademiska sjukhuset och så lägger man sitt barn under kniven. Det värsta man kan tänka sig, nästan.

Det började med en stressig lördag. Jag ville få ihop allt. Laga mat till postoperationstiden, städa, tvätta. Samtidigt ville jag promenera. Vi behövde handla. Jag blev stressad och jobbig men vi fick ihop det till slut, och vi la oss som (mer än) vänner. 

Självklart beställde jag taxi till tåget redan dagen innan. Avgången var 9.15, men taxin kom inte. Jag ringde och kollade var den var, men nej, telefonisten såg ingen beställning. "Det tar tjugo till tjugofem minuter om han ska hämta bilbarnstol och det kostar hundratjugo kronor extra." Jag tittade snabbt på klockan och räknade med att vi skulle hinna. Ändå, den stressen. Kommer vi ens att komma med tåget? Kommer operationen ställas in på grund av någon fjantig taximiss? Aldrig! Vi gick gatan ner och väntade. Till slut kom taxin och arg som ett bi spände jag fast G i en dåligt fastsatt bilbarnstol och sa att nu åker vi! Ingen tid för fix och trix, vi måste bara hinna med tåget. Och vi hann, med sju minuter till  godo. 

Redan klockan tre var vi i Uppsala och fick tågtaxi till hotellet, som var fint och kändes bra. Vi lyckades få i oss lite middag och nästa morgon åkte vi upp till Akademiska för att skriva in vårt barn. Jag mådde så fruktansvärt dåligt av att komma in på avdelningen. Folk pratade med mig men jag förstod inte hälften. En sköterska visade på en docka hur det skulle se ut sedan med förband och katetrar, något som inte ens riktigt stämde. Hon visste inte, hon gissade. Vi badade G enligt konstens alla regler och bar iväg honom till operation. M gick med in till sövningen och precis när vi skulle skiljas åt frågade anestesisköterskan om jag var okej. Nej, sa jag, ärligt. Och där släppte han det. Jag satte mig i väntrummet och grät. Sedan kom M ut och höll mig sällskap i gråten samtidigt som vår salskompis rullades in för sin operation. En fyraåring med en testikel på vift. 

Vi gick ut. Ut från sjukhuset och raka vägen upp till Uppsala slott. Därifrån spanade vi in staden och M bad till ett träd om att operationen skulle gå bra. Vi gick till Uppsala domkyrka och tände varsitt ljus för kroppsdelen de höll på att operera på vår son, något som visade sig ge resultat! Svärmor hade också tänt ljus för sina helgon, berättade hon sedan. Det kan ju inte skada, är vår inställning. 

Precis när vi var klara i kyrkan och på väg upp till hotellrummet för att hämta lite saker inför natten ringde de från sjukhuset och sa att de snart skulle väcka vår lille pojke. Paniken slog till igen och jag rafsade ihop mina sovsaker och sedan halvsprang vi tillbaka. Bara tanken på att han skulle vakna, nyopererad utan oss var outhärdlig, men vi hann gott och väl visade det sig. G låg och sov gott på sin narkos i någon timme efter att vi kommit. Vovven hade vi med oss, men ingen mat. (Miss där! Ta alltid med mat till någon som har fastat!) För plötsligt vaknade han och då var han mer än hungrig. M höll i honom och jag gick tillbaka den dryga vägen till avdelningen för att hämta nappflaskan med mjölk till honom. Den slukade han direkt och sedan somnade han om. M höll i honom och fick mysvibbar från Barn 4, där de ofta satt hud mot hud. Anestesisköterskan, samma som förut, hade nämnt att operationen gått bra men vi visste ingenting mer. Efter en stund kom dock doktorn. Hon berättade att operationen faktiskt gått över förväntan och att det var ett enklare ingrepp än vad hon trott. Bara en kateter, och inte två, var satt och ingen mer operation skulle krävas, utan nu var det klart. Det var fantastiskt att höra! 

Efter en stund tog vi oss tillbaka till avdelningen och G åt mat och började ganska omgående att leka. Jag som trodde att han skulle vara sängliggande i några dagar! Det var väl inte han intresserad av? Han ville leka! Lite senare, efter att jag brutit ihop inför en sköterska, gjorde M och jag om våra planer och jag gick tillbaka till hotellet och M sov med G på sjukhuset. Jag var oändligt tacksam. Det var första natten på 15 månader som jag sov själv. Helt galet skönt, även om G sover bra. Bara det att inte kunna väcka någon var underbart! Och att inte bli väckt! 

Vi stannade med G på sjukhuset hela tisdagen och onsdagen också. På onsdagseftermiddagen fick vi permission och begav oss till hotellet. Vi åt en god asienbuffé till middag och G tryckte in sushi och slängde ätpinnar på golvet. Vi sov tillsammans och G vaknade vid tre och vid halv sju. Båda gångerna bajsade han, och eftersom han hade förband över underlivet var jag tvungen att bege mig med honom upp till sjukhuset igen för omläggning av de nedre delarna av bandaget som var bajsigt. Snöblandat regn hälsade mig god morgon medan jag kämpade mig upp för backen med vagnen framför mig. Redan dagen innan hade vi dock beställt biljetter tillbaka till Umeå, för att åka på torsdagen efter lunch. Väl på sjukhuset fick vi än en gång klartecken att åka och klockan ett gick vi ombord på tåget. 

Resan hem var inte så rolig för någon. Två aströtta föräldrar och ett uttråkat barn. Mitt emot satt en tjej och snörvlade hela resan. Barnet bajsade två gånger och det rena bandaget var inte längre rent. Detta i kombination med att jag inte hade fått klart för mig vem som skulle ta över i Umeå som vårdkontakt, var inte en rolig känsla. Det skulle kunna vara Barnmottagningen, Kirurgen, Akuten eller Primärvårdsjouren. Ingenting var klart och tydligt. Allt bara fortsatte att snurra.

Och snurrig var vad jag kände mig när vi väl kommit hem. Spänningarna släppte väl mer och mer och jag var bara så himla trött. En timme efter att jag somnat vaknade dock G och var helt hysterisk. Han skrek och verkade vilja krypa ur sin egen kropp i en timme innan jag ringde 1177 för rådgivning. "Åk in till akuten" var deras tydliga svar. Så jag ringde en taxi. M tyckte att det var galet att dra iväg mitt i natten på blixthala vägar, men jag var tvungen. "Trettio till trettiofem minuter och hundratjugo kronor extra för bilbarnsstolen." Ja, men vad gör man. Skicka hit den! Jag åt gröt. Klädde på mig. M lyckades söva G. Jag ringde 1177 igen och frågade om vi verkligen behövde åka nu när han sov, men ja: åk! 

G vaknade såklart av jackpåklädning och taxiåkning men var nöjd. Vi fick snabbt hjälp och sedan ett rum. Tio i två blev han hysterisk igen, men jag vågade inte ringa på larmet. Plötsligt somnade han med huvudet på mitt lår och kroppen på det hårda golvet. En läkare med röda träskor kom. Hon gjorde ultraljud och såg att katetern låg i urinblåsan och att det fanns urin där. Eventuellt var det stopp i katetern. En sköterska spolade, precis som vi gjort hemma när han skrikit hysteriskt. Men på akutens golv sov G gott. Sedan ville de lägga om förbandet. Och då åkte hela förbandet av, och katetern ut. Jag satt och lutade mig mot sängen, dit vi hade förflyttat G, och försökte att inte titta mot det nyopererade området. Jag mådde nästan illa och kände mig yr. Min lilla pojke skrek och grät och hatade allt, där på britsen. Klockan var tre. Läkaren gick och ringde avdelningen i Uppsala för rådgivning och kom sedan tillbaka. En sköterska tvättade G och vi satte på ny blöja. All vårdpersonal lämnade oss och G lekte glatt på golvet.

Efter en stund kom en transport till Barn 3. Vi blev inlagda. G kröp runt och var glad. Klockan var kvart i fem. Vid halv sex somnade vi båda. M var kvar hemma, helt trött på sjukhus. Eftersom allt fungerade som det skulle med G blev vi utskrivna vid lunch. Vi åkte hem och jag la mig för att vila med en dunkande huvudvärk, som inte ville ge med sig förrän jag gick upp och lekte med G, som var glad. 

Jag blir så glad när du är glad, G! Och jag ser verkligen hur du kämpat! Du är så modig och stark. Du säger vad du tycker och tar ingen skit, samtidigt klarar du det galant. Nu hoppas jag att vi inte måste möta så mycket vårdpersonal på ett tag till och att allt läker som det ska. Jag ska ringa och boka tid hos uroterapeuten igen så att hon får titta så det verkligen ser bra ut, sedan hoppas jag att vi kan låta dig vara. Att du får läka och leka och bara leva livet! Det är du värd! Du är bäst! Jag älskar dig.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...