Bostadsfrustrationen

Så här mysigt kan det vara hemma hos oss en ljus sommarkväll.

 Vet ni vad jag har? Jag har högskoleutbildning, tillsvidareanställning (som jag kan ta med mig till Göteborg) och en okej lön. Jag har en sambo som också har en fast anställning med månadslön, som visserligen är lite lägre än min, men ändå helt okej. Båda arbetar vi i bristyrken, så vi kommer antagligen inte bli arbetslösa så lätt. Vi har till och med lite pengar på banken.

Vet ni vad jag inte har? Möjlighet att hitta ett bra boende åt oss och vår son.

Jag är så enormt frustrerad! Vi har varit tre månader i min sambos sydspanska hemby och där är det minst ett hus till salu på varje gata! Husen kanske är lite nedgångna och fula, men de finns och de har varit till salu länge. De är alltså antagligen billigare. Dessutom äger faktiskt min sambo en lägenhet där, vilket innebär att vi inte ens skulle behöva köpa något hus, om vi bestämde oss för att flytta dit. Men flytta dit är nog det sista jag vill. Jag vill bo i Sverige och det håller min man med om. Sverige är bättre på många sätt, och det är här vi känner oss hemma nu.

Vi har i och för sig "ett bra boende" nu. Det enda som är lite negativt är att vår hyreslägenhet bara är 50 kvadratmeter stor, och endast har ett sovrum. Den dagen vår son inte kan sova i sin spjälsäng längre får han antigen flytta upp i vår säng (nej tack), eller så måste vi flytta! En annan sak som är negativ med vårt boende är att det ligger ett hundra mil från mina föräldrars hem och 440 mil från mina svärföräldrars hem. Det är inte precis så att de kan komma förbi och passa lille G en kväll när vi vill gå på bio, eller hjälpa till att hämta från förskolan någon eftermiddag när det kört ihop sig. Det är inte precis så att han kan få en vardaglig kontakt med dem, kusiner, moster eller farbror. Och det vill jag att han ska ha! Jag vill att han ska lära känna, åtminstone delar av sin familj, lite bättre än att vi bara ses på något lov då och då.

Här, i Göteborg, där mina föräldrar bor, finns det massor av bostäder. Det finns också massor av folk som redan bor i dem, och en hel del människor som vill bo. Det finns områden där vi absolut inte vill bo, på grund av att det känns otryggt, och det finns områden där vi visst kan tänka oss att bo. Problemet är bara att vi har ungefär samma preferenser som alla andra (som "kan" välja) och därför blir det extremt svårt att hitta bra, lagom dyrt och lagom stort boende just där!

Pengarna på banken och våra inkomster kanske räcker till att köpa något. Detta har jag inte undersökt tillräckligt väl än. Men tänk om räntan stiger och både avgiften till bostadsrättsföreningen och räntan på banklånet höjs! Jag känner mig för oinsatt och M är för anti. Det känns därför inte som någon idé att ens grotta ner sig i alternativet: köpa bostadsrätt. Köpa villa eller radhus känns ännu mindre aktuellt i nuläget, även om det skulle kunna vara mysigt att bo så. Men det kommer ju så mycket ansvar med det, och även utgifter, som jag inte heller har någon överblick över.

Det enda jag känner att jag kan göra i nuläget är att söka lägenheter via Boplats och vänta. För varje dag får jag en dag till i kötid. För varje månad kan vi, kanske, spara pengar till en eventuell kontantinsats. Samtidigt måste man ha råd att betala om räntan höjs, och om hyran höjs. Vi måste räkna med marginaler, både om någon blir sjuk eller om vi behöver vara föräldralediga igen, eller om vi måste vabba när förskolevirusen slår till som mest.

Det hela känns osäkert och tar upp en hel del tankeutrymme. Jag hoppas att det löser sig en dag. Att det ger sig hur vi gör, oavsett om det blir att flytta till något större i Umeå, hundra mil bort från närmaste familj, eller om det blir att flytta till Göteborg, eller någon annan ort i närheten. Helt plötsligt kanske det bara kommer en lösning som känns vettig, och då griper vi nog tag i den.

Tills dess får vi stå ut med att bo lite trångt, men ack så vackert, med skogen som utsikt och Nydalasjön ett pyttigt stenkast bort.