Dessa dagar

Dessa dagar innehåller mycket solsken och värme. Jag försöker ta det lugnt och leva i harmoni med allt, och ibland går det riktigt bra. G och jag har rutiner som jag tycker om. Han vaknar vid sju eller halv åtta (eventuellt halv sju) och jag ger bibi (bibi = nappflaska med 250 ml välling) i sängen eller soffan. Byter blöja. Om han vaknat tidigt somnar han kanske om, men oftast går vi upp och ut till vardagsrummet. Där lägger jag mig i soffan och ligger där till klockan åtta. Under tiden arbetar mitt lilla fina barn intensivt med att sprida ut den större delen av leksakerna överallt. Han underhåller sig själv rätt bra och kommer till mig ibland och liksom säger hej och gosar lite med huvudet mot soffan. Räven eller snutten och oftast nappen i högsta hugg (eller i munnen om det är nappen man syftar på här).

Sedan äter vi frukost. Vi äter först lite frukt (uva - vindruva eller esta - apelsin). Sedan äter vi macka/pan, som jag har bakat av grovt rågmjöl, linfrö, morot och pumpakärnor samt vetemjöl osv, och ibland får han havrekuddar i lite mjölk. Sedan är det dags att leka igen. Oftast vill han gå ut och säger calle eller eskoga (gata och skogen). Oftast orkar jag, men om jag inte orkar bygger vi en koja på balkongen och hänger där tills solen tar över för mycket av ytan och det blir för varmt (!).

Vi brukar ändå gå ut en sväng på förmiddagen. G hittar till lekplatsen och tillbaka, mer eller mindre. Han gillar att gunga och igår såg vi en ekorre. Han gillar även att åka linbana med mig och att gå över några slags stockar. Imorse var det för varmt vid gungan på lekplatsen så vi gick in i skogen och utforskade, och vi såg till och med en båt i sjön. Han kan nu ordet för båt på båda språken!

Vid ungefär kl 11.30 är det dags för lunch. Han äter för det mesta samma mat som mig och han får äta själv för jag orkar inte mata. Ibland stödmatar jag lite, men oftast äter han det mesta med händerna. Det hamnar mat överallt, men jag tror ändå han får i sig tillräckligt.

Efter detta är det dags för att sova. Ofta går vi en promenad i skogen, men ibland är vi inne om jag inte pallar gå ut. Då sover vi tillsammans i min och Ms säng. Det är mysigt!

Sedan är det eftermiddag och G äter en bibi innan vi går ut igen. Eller om vi redan varit ute (när han sov) så är vi inne ett tag. Kanske hinner vi ut innan middagen, annars efter.

Ja, det är väl ungefär så här som våra dagar ser ut just nu. Jag försöker träffa vänner i lite lagom dos (jo, jag är översocial men har hört att det finns de som är värre), men även ha lugna hemmadagar. I fredags fick jag till och med en utflykt själv till Gammlia och jag hann läsa i solen i en hel halvtimma innan min vän kom dit, som jag bjudit in lite spontant via sms. Sedan gick vi till en annan vän och åt vattenmelon. Fint! Idag fick M, på sin lediga dag, en ledig dag. Han var på cykelutflykt med en kollega och vän uppströms Umeälven och de hade tydligen legat på varsin klippa och mediterat. Fint, det med!

Vi försöker alltså ge varandra lite tid för oss själva också, mitt i allt. Jag tror att det är en bra idé.

Nu ska jag sova för nu är klockan snart elva, igen! Den blir det varje dag. Märkligt! Godnatt ljusa natt!

Mammigheten

Nu är G snart 21 månader gammal. Det betyder att om tre månader är sommaren nästan slut och han fyller två år. Galet! Har vi snart haft ett barn i två år?

"De första två åren är värst, och klarar man att hålla ihop genom dem, så klarar man det", har en vän till mig sagt som "borde veta" eftersom hon fick två barn med 19 månaders mellanrum, och efter några år till och med gifte sig med fadern. Ett väldigt fint bröllop för övrigt. Enkelt och trevligt och fint. Men det är klart att hon inte vet det. Det vet man ju inte. Det är ju olika för alla. Men ändå så känns det som om M och jag kommer klara det! Vi håller tummarna. Det är ju ett ständigt arbete, som min mamma brukar säga nästan varje gång jag pratar med henne, att vara i en relation. Och kanske ännu mer när man har fått ett barn ihop. Det är ju väldigt intensivt med småbarn, det säger min mamma också, och det märker jag gott av i praktiken. Och nu, nu har G, mot alla odds (eller?) blivit mammig!

Han började vara lite mammig i Spanien, men nu är det mer. Om han är med sin pappa så kastar han sig till mig om jag kommer tillräckligt nära. Han kan absolut leka och vara med pappa, t ex hemma, fastän jag också är hemma, men kommer han i någon slags valsituation så väljer han alltid mig. Detta kan ju så klart ändras framöver, men just nu är det så. Vi är båda frustrerade över detta, men för M är det värst eftersom det är han som blir bortvald. Han verkar ta det lite hårt. Jag ber honom att vara vuxen och tänka att det är en fas och att G visst tycker om honom och gillar att vara med honom. När de är själva verkar det ju gå hur bra som helst.

Jag har nu googlat om detta och läst en artikel där en psykolog svarar ett långt svar på en liknande fråga, men där frågeställarens situation verkar ha gått längre än för oss. I det svaret står det inte exakt hur vi ska göra, men det står att mamman kan förstärka mammigheten genom att visa barnet att barnets ångest är befogad genom att själv få och visa sin ångest. Det verkar alltså förstärka mammigheten att mamman kommer springande och "räddar" barnet från pappan. Jag förstår att man gör så, eftersom jag gör så. Om M håller i G och han sträcker sig efter mig säger jag alltid till M att ge mig G. Detta måste jag sluta med, annars kommer det bli värre - tror jag. Jag försökte prata lite med M om detta nu ikväll, men han var trött och jag vet inte vad han tog in, men jag tror att en bättre strategi är att visa G att det är roligt hos pappa och att "Oj! Titta en anka! Nämen, så den flyger!" - distrahera. Men jag vet inte egentligen. Vad tror ni?

Igår skulle M natta G, som han alltid gör, hade jag tänkt. Men det var sent och M ville äta lite så jag började ge välling till G och tänkte sedan att M skulle ta över, men när jag skulle lämna över G till M, blev han galen - barnet alltså. Han ville verkligen inte somna med pappa! Och då tog jag tillbaka honom och la honom. Jag la honom bredvid mig i sängen och M la sig i sin säng, som står intill min. G visade tydligt att han absolut ville ligga kvar hos mig och somna där, och inte flytta över till pappa, när M föreslog det på ett mjukt och fint sätt.

Ikväll gjorde vi som vi brukar. M tog hela nattningen. Han satte på pjamas medan jag gjorde välling, han gav vällingen och sedan kom jag in och försökte borsta tänderna på G, och sedan fick han sin älskade pipo (pipi, säger han!). Sedan gick jag ut. G skrek lite men kom till ro innan mitt tevatten kokat upp och nu sover han.

Jag tror att vi måste fortsätta med att M är själv med G ibland och att M nattar G. Jag tror det är viktigt att de får fina stunder tillsammans, utan att jag är där och liksom omedvetet frestar G att välja mig. Jag har ända sedan innan jag blev gravid tänkt att jag inte vill att mitt barn ska vara mammigt. Jag vill såklart att han ska tycka om mig, vilja vara med mig och känna sig trygg med mig, men jag vill att han ska ha samma relation till pappan, samt att han ska vara trygg med även andra vuxna (nära vänner och familj t ex moster, farbror, mor- och farföräldrar), och jag upplever honom faktiskt som ett tryggt barn. Jag tror att detta är en period och kanske kommer vi till en liknande fas när han istället väljer pappa framför mig. Vi får väl se!

Om det är någon som har något tips, eller lästips, angående detta - hur ska man göra och hur ska man inte göra? - så dela gärna med er! Jag vill bara inte att det ska bli värre!

På en skogsstig genom livet

Några sommarvarma dagar har bytts ut mot några svalare, och jag tyckte nästan det var skönt. Samtidigt får man inte säga så i Sverige i mitten av maj. Då ska man bara tacksamt ta emot sommarvärmen och njuta, vilket vi också gjorde. G och jag byggde koja på balkongen flera dagar i rad och G sa garanterat "anka bada" flera gånger, den 13 maj. Ankorna badade och badade. Barn och även några hugade vuxna badade i sjön, men inte vi. Nu är det svalare, men samtidigt ännu ljusare. Nätterna i norra Sverige om sommaren är helt galet ljusa. När vi lägger oss är det nästan fortfarande ljust och när M cyklar till jobbet vid fyratiden på morgonen är det dagsljus. Skönt, faktiskt! Tiden då vi får tillbaka vad vi betalade i vintras i form av mörker (vad vi inte betalade fullt ut, eftersom vi drog till Spanien). I hela Sverige är det ljust så här års men det är som ljusast i Norrland, såklart.

Mina svågrar och svägerskor firar jungfrun i El Rocío. Daggens jungfru. De skickar bilder på olika flamencoklänningar varje dag. Alla verkar vara uppklädda till tänderna och antagligen har de väldigt roligt på den stora fest som detta är: la romería del Rocío. Jag har varit med lite halvt en gång: 2010. Då var jag med under själva pilgrimsfärden på onsdagen och även under måndagsmorgonen när jungfrun bärs runt i byn. Det var intressant och helt packat med folk. Jag är så nöjd över att  vara här och inte där, just nu. Här kan jag vara helt mig själv, tänkte jag idag, när jag var ute en sväng med G i skogen och på lekplatsen.

På ett ställe i skogen delade sig stigen. G har lärt sig vilken av de två vi ska ta eftersom den andra har varit vattenfylld fram tills nu. När vi gick hem igen passerade vi samma område och jag tänkte på att välja olika stigar i livet. Jag tänkte på vad en vän här i Umeå sa angående att flytta till Göteborg: gör ni det inte så kanske du ångrar dig. Och så tror jag faktiskt att det är. Det är nu det är aktuellt att flytta till Göteborg. Nu när mina föräldrar bor där och kanske både kan och vill umgås med sitt barnbarn. Nu när barnbarnet fortfarande är så litet att han vill umgås med dem. Det är nu. Samtidigt är det så svårt. Det är svårt att hitta bostad och det är svårt att förhålla sig till en eventuell flytt, eftersom den är just eventuell. M tycker att det är nervöst att behöva börja om på en ny arbetsplats. Ett nytt garage med nya linjer och nya kollegor. En ny, större stad att lära sig hitta i. Kör man fel med en ledbuss kan man inte vända varsomhelst nämligen. Och lite så är det väl med livet. Eller? Kanske inte. Det kan vara svårt att hitta rätt stig. Det kan vara svårt att gå stigen. Det kan slutligen vara svårt att vända för helt plötsligt går man inte utan man kör en ledbuss med sin familj, jobb, sociala situation och allt annat som hör det vuxna livet till. Samtidigt kan man alltid bromsa, tänka efter och hitta en rymlig vändplan, eller en rondell att vända i. Det finns i alla städer, och säkert också i alla liv.

Just nu står vi vid början av stigen som leder till Göteborg. Här på hemmastigen har vi fått förskoleplats nära hemmet, på en förskola med gott rykte. Vi har en trevlig, men lite liten lägenhet, med utsikt mot skogen. Vi har bra arbetsplatser som vi trivs på och vi har ett värdefullt socialt nätverk, även kallat vänner. (Oj, vad jag ältar detta! - men det är väl ett behov jag har...)

För att kunna komma in på göteborgsstigen måste vi, som jag skrivit om ett otal gånger tidigare, hitta en bostad. Jag söker och söker, men inte allt som finns. Vi får se hur det blir. Det löser sig troligtvis på sikt. Ibland tvingar jag M att lugna mig och säga att allt blir bra och löser sig. Ibland ringer jag någon och ältar vidare. Sist sa pappa att vi får planera för det vi har nu, där vi är nu och vad vi vet nu, samtidigt som det är bra att vara beredd på att läget kan förändras. Att vi kanske kan få en lägenhet i göteborgsområdet som vi vill ha. Vi får se. Det ger sig!

Utforska allt

- Är du hungrig? Vill du äta kött? frågade min granne, när G hade lyft på locket till hennes stekpanna med grillat kött som stod på marken, eftersom den inte fick plats på bordet.

Nej. Han var inte alls hungrig eller sugen på kött, bara oerhört nyfiken. Vad kan finnas under det här locket? Hur långt kan jag gå innan mamma följer efter mig? Får man pilla på den här cykeln då?

Angående cyklar så verkar G älska dem! Han säger bici hela tiden när vi är ute och han har själv fått en trehjuling, samma dag som pappa M fick hem sin elcykel som han köpt på nätet. Imorgon ska han premiärcykla den ända till jobbet, nio kilometer bort. Jag hoppas att han inte kommer hem lika utmattad som idag. Kanske hjälper motorn något.

Det har varit soliga dagar och kvällar nu på senaste. Solen vill aldrig gå ner, verkar det som, och G har haft två nätter i förrgår och dagen innan det när han inte alls kunde komma till ro förrän alltför sent. Igår och idag har han dock somnat i tid, så kanske har det vänt nu. Det är en balans i att stimulera honom tillräckligt mycket men inte för mycket under dagtid så att han är lagom trött men inte övertrött när det är dags att sova på kvällen. På dagen somnar han utan problem, åtminstone om vi går ut med barnvagnen.

Det är så vackert nu! Björkarna är riktigt skira i sina pyttesmå blad, som varje dag spricker ut lite mer. Snart är de somrigt mörkgröna, antagligen. Umeå är ju björkarnas stad och det är björkalléer längs med nästan varenda gata. Vackert, faktiskt, och karaktäristiskt.

G älskar att vandra ut här ute på gården och vidare in i skogen. Han älskar att upptäcka allt och utforska varenda liten sak. Alla fåglar heter anka i hans värld, och idag tyckte jag nästan att han satte ihop två ord till en liten mening: anka bada. Eller så var det två enordsmeningar: Anka. Bada. Jag vet inte. Vad jag dock vet är att vi byggde en liten koja på balkongen imorse, eftersom jag inte orkade gå ut med honom på riktigt men det var för fint väder för att vara inne. Kojan bestod av vår gamla bäddmadrass (som egentligen ligger ihopvikt som en kvadrat på vardagsrumsgolvet) och filten som hör till, samt två kuddar som brukar ligga i soffan. Jag tog ut några böcker och två ankor, och det kändes riktigt mysigt! G hällde ut allt duplo på golvet som dekoration. Sedan hällde jag lite vatten i ett metallfat och där fick ankorna bada. Det var fint och lite slappt!

När solen tagit över för stor yta av balkongen, framåt halv elva, gick vi in för att laga mat. Vi upprepade gårdagens vinnande koncept som bestod i att G stod på en stol vid den ena diskhon och jag stod vid den andra och han gav mig morot (igår potatis) att skala. Jag ber honom om en morot och han ger mig den i handen. Samtidigt strilar en liten stråle med ljummet vatten från kranen och han leker och blöter ner handen och vitlökspressen och lite annat han får tag i. Supernöjd, ända tills han inte får leka där mer.

När maten var klar och G hade ätit kom min vän A, som också varit inneboende till mig. Vi käkade och gick ut på en lång och härlig sommarpromenad. G somnade nästan med en gång och vi hann prata och uppdatera oss om vad som hänt och präglat våra liv sedan vi sågs sist, vilket måste varit typ i höstas. Det var härligt! Vi blev varma! (Vilken lyx att bli varm när man är ute!) Sedan åt vi kaka med grädde och hon drack kaffe och jag drack saft. Mums!

Jodå, det har i det hela taget varit en bra dag. Och imorgon kommer en ny och nu måste jag gå och lägga mig.

Tack solen för att du kommit och värmt upp mitt kalla Västerbotten! Vi ses imorgon igen! God natt!

Hemmamamma. Vecka ett, omgång två.

Om detta vore en TV-serie om min föräldraledighet hade vi nu gått in i början av säsong två. Denna säsong skiljer sig markant från den förra - det kan jag säga redan nu. Skillnaden mellan en liten fyraveckorsbebis som mest vill sova och äta och en unge på drygt ett och ett halvt år, kunde inte vara mer påtaglig! Så hur har då den första veckan av andra omgången mammaledighet förlöpt? Här följer en detaljerad redogörelse, som svar på den frågan:

Första dagen i veckan, måndagen, arbetade jag. Det var valborgsmässoafton och jag försökte göra klart och skriva överlämning och så vidare, på ett jobb där man aldrig i livet kan göra klart. Chefen sa dock till mig att gå hem tidigare, och redan vid halv fyra lyckades jag ta mig ut från kontoret och ner på stan för att köpa garn (stängt), penséer och dricka utan alkohol. Jag tog en sväng in på mataffären också och köpte basilika och bröd. Jag tog bussen hem genom ett soligt Umeå och väl hemma försökte jag börja styra upp matlagningen med en intensiv pojke runt fötterna. Till slut kom dock min vän och räddare i nöden, M, och hjälpte till att ömsom underhålla G och ömsom fixa med middagen. Min man gjorde det alla män gör - tände och vaktade grillen. Vi kvinnor höll oss till kvinnosysslorna. (Blä, men så blev det.) Barnet höll sig till barnsysslorna - han lekte och ville vara med oss samtidigt. Maten blev i alla fall god och färdig tillslut och vi åt och hade det trevligt. G upptäckte hur gott det är att äta grillad majs och satt länge och väl och sög på sin majskolv. Sedan gick vi ut. Ute var det kallt.

Väl inne igen åt vi efterrätt som bestod av kärleksmums med vispad grädde på, toppat med inlagda aprikoser i små snygga skivor. Det var gott och snyggt! Vi drack te. Vi pratade. G blev trött och övertrött. Vännen cyklade hem och G somnade tillslut klockan elva. 

Dagen efter var det första maj och vi började med att leka med en kompis till G som är lika gammal. Han hade med sig hink och spade, vilket passade perfekt dels eftersom vi höll till i sandlådan på gården och dels eftersom G ännu inte har någon hink och spade. Vi promenerade runt lite i barnens takt och sedan drog de hem för att käka lunch och sova, och vi gick in för att äta lunch. Denna dag var min första föräldralediga dag, och M arbetade mellan klockan elva på morgonen och sju på kvällen. 

Vi åkte ner till stan och gick med i ett väl valt demonstrationståg. Jag hade inte bestämt träff med någon men som av telepati dök min gamla vän E upp i lila regnkappa med sina två barn i en egenrenoverad syskonvagn. Till slut gick tåget. Majtåget, som barnen sa. "Glass mot glass" ropade vi, vilket var en mycket fin idé. Tänk dig själv att sitta tillsammans, från olika "klasser" och äta glass och delge varandra sina verkligheter och hjälpa varandra vidare åt olika håll. Det känns mycket mer trevligt och konstruktivt än något slags klasskrig, eller vad nu "klass mot klass" syftar på. Så tänkte jag. Barnen tänkte nog mest på glass. G satt med nappen i mun i sin vagn och höll hårt i snutten och var nog mest förundrad över att vi gick bakom en massa människor så länge. 

Väl framme på Rådhustorget träffade jag, helt enligt planen, min vän och fd kollega och studiekamrat K. Vi gick och fikade på Väven, vilket gick ut på att en fikade och den andra sprang efter G, som var mycket mer sugen på att upptäcka precis allt än att sitta och fika några torra gamla smörgåsrån eller samma välling som man får hemma. Ungefär fem halva, oavslutade meningar hann vi säga till varandra, kanske ytterligare fem ensamma bisatser och några få ord och fraser. Tillräckligt för att nå godkänt i moderna språk 1, alltså, vilket i och för sig passade bra eftersom vi båda är utbildade lärare i just moderna språk, men ingen av oss undervisar i det nu. Sedan åkte vi hem, utmattade, åtminstone jag. För sedan minns jag ingenting mer av den dagen. 

Dagen efter var det den andra maj och helt plötsligt en helt vanlig vardag. M cyklade iväg till jobbet i ottan och G och jag begav oss först till BVC på lite sen ett och ett halvtårskontroll. Han vägde 11,24 kg och var 82,3 cm lång. Huvudet lyckades hon också mäta på en halv sekund, och eftersom hon inte sa något om det, sköterskan, antar jag att det var normalt. Kurvorna börjar gå ihop, sa hon. Det betyder att de två kurvorna man gör när ett barn föds för tidigt nu börjar bli samma linje. Han har alltså snart växt ikapp sin ålder, om jag har förstått det hela rätt. G lyckades även bygga ett torn av två klossar, trots att han aldrig gjort det förut, samt peka ut några kroppsdelar. Han lyckades även gallskrika i protest vid stetoskopundersökningen. Lillvännen! Du är allt en kämpe som säger vad du vill och inte vill! Heja dig! 

Efter BVC åkte vi in till stan för att vara med på Svenska med baby, något jag verkligen kan rekommendera, men kanske inte med ett barn som nästan lärt sig springa och bara vill upptäcka saker. Snark. Han ville bara springa runt och inte alls sitta och vara samlad på någon himla samling. Lite lugnare blev han dock när vi sjöng, men helst av allt ville han bara upptäcka allt. De andras barn var sju månader och satt still och var nöjda. Något barn var ännu yngre och sov, precis som G gjorde första gången vi var där och han bara var nio veckor. Ett helt annat barn! (Från det tillfället minns jag ett barn som var 20 månader och jag tyckte att han var enorm... Tiden går fort, åtminstone så här i efterhand.)

Efter detta satte jag G i vagnen, utan att ge honom lunch eftersom jag ville hem snabbt, men blev sedan spontansällskapad av min kollega S och vi gick för att käka. Då hade G somnat, och sov tills vi kom hem vid halv två. Jag hann, tack vare hans stillsamma sömn, köpa garn för 610 kronor, som jag ska försöka virka en kofta av. 

Sedan blev det den tredje maj och M cyklade ännu en gång iväg i ottan. Jag kände, efter två dagar på stan, att vi var tvungna att vara hemma och ta igen oss lite. Redan klockan nio noll noll kände jag mig uttråkad, och klockan nio trettio gick vi ut. Vi hängde runt här nära och gick till lekplatsen och G gungade själv i en slags korggunga som är där, med utsikt mot skogen och skön. Inte en själ, förutom vi och några fåglar (nää, inte anka, skrattmås!), på hela lekplatsen. Det var lite ruggigt väder och plötsligt började det regna, vilket fick mig att lika plötsligt bryta upp leken och bära hem barnet, under protester från honom, såklart. Vi käkade lunch (fiskbullar och ris, vilket var en hit!) och sedan gick vi ut för att G skulle få sova i vagnen. Det var härligt att komma ut! När jag väl kom hem hade M nyss kommit tillbaka från jobbet och ville vila. Jag passade på att plantera penséerna som jag köpt på valborg, och sedan väckte vi G som fortfarande sov som en prins i vagnen. Efter middagen gick M och G ut och jag lämnades ensam hemma. Det var underbart! Jag la mig i soffan och läste i boken Stål, som jag lånat på bibblan. 

Sedan var det plötsligt fjärde maj, fredag och idag. Jag bestämde mig för att inte dra iväg någonstans idag heller och lyckades till och med lägga G i spjälsängen när han skulle sova middag och fick två timmar i soffan för att börja virka på koftan! Ute blåste det i de fortfarande kala björkarna och det kändes riktigt mysigt att sitta i soffan och virka och dricka te. M kom hem lite tidigare än jag trott och jag lagade middag som vi åt. Dagen avslutades med ett bad av G och lite häng i soffan för oss vuxna. 

Svaret på den inledande frågan om hur den första veckan förlöpt skulle dels kunna vara att den första veckan inte ens är slut, men även att jag fick en smärre chock av hur jobbigt det är att passa ett barn i denna ålder i offentlig miljö. Det är superdupermycket lättare att vara hemma med honom! Därför måste jag varva offentlig miljö med hemmamiljö och hemmamiljö med utemiljö, för att varken bli utmattad eller klättra på väggarna här hemma. G måste få komma ut och upptäcka, även i sammanhang med fler barn så som t ex öppna förskolan, för att sedan vara mer redo för förskolan. Samtidigt måste både han och jag få vara hemma och ta det lite lugnare mellan varven. Läsa bok, mysa i fåtöljen, laga mat, gå i skogen och så vidare. Det blir nog bra det här och jag kommer nog in i det snart!

Imorgon ska vi allihop på en liten utflykt tillsammans med Ms kollega och hans barn. Jag tror det blir trevligt. På söndag vet jag inte vad vi ska göra, men det blir nog bra det med. M är ledig två dagar i rad, vilket är lite av en lyx (sjukt nog) i hans jobb. Så nu är det dags att sova, även för mig! Godnatt och tack för att ni läste, om någon nu orkade...