Vilken vacker morgon! Det var nästan helt stilla i luften och solen höll på att vakna för att snart stiga upp ur bergen, bakom vilka den sover här om natten. Jag cyklade iväg med G till hans mormor och morfar, för att sedan kunna cykla hem igen och jobba. Just Gs förskola är stängd så här i juletider och vi tänkte av någon anledning att det var bättre att han var hos mina föräldrar än på en annan avdelning, i ett annat hus, med andra fröknar, även om det säkert också hade gått bra.
När jag kom till konservfabriken vid brofästet och var på väg upp för backen fick jag en impuls att stanna och ta ett foto. Jag tänkte givetvis på er, som inte hade förmånen att vara precis där jag var precis just då, men som kanske skulle tycka det var fint att se fotot sedan här på min blogg, då jag stannade. Jag klev av cykeln med ena foten och swish så låg jag på backen! Så här blixthalt hade jag varken känt eller sett att det var när jag fortfarande satt på cykeln, men nu förstod jag ju det på en gång. Jag hade halkat. Vilken tur då att jag stod helt stilla och att bara jag och cykeln välte, inte också cykelvagnen!
Jag reste mig upp och tog fotot ändå. Ont, sa G, ramla, men jag svarade att det faktiskt inte gjorde ont, att det faktiskt inte var någon fara. Tur för mig att det inte var någon trafik alls (annars hade jag inte stannat för att fota heller). Upp på cykelsadeln igen och iväg!
Efter en stund kom en lastbil ikapp mig. Som tur var valde chauffören att hellre ligga bakom mig genom hela bro-området, än att köra om. Själv vågade jag inte köra allt för fort eftersom jag nyss verkligen upplevt hur hiskeligt halt det var. När jag sedan svängde av, in på en cykelväg, gjorde jag allt jag kunde för att med min vantbeklädda högerhand visa hur tacksam jag var över att inte ha blivit omkörd. Tumme upp och vinkevink. Jag hoppas chauffören förstod mitt gestikulerande.
När G väl var avlämnad passade jag på att skicka ett meddelande till M om blixthalkan, eftersom han snart skulle cykla hem från jobbet. Det var säkert bra att han fick veta det här, ändå halkade även han på väg hem. För hans del handlade det om att han först tänkte cykla på trottoaren, som inte är lika polerad som bilvägen, men att han mött gångare och bestämt sig för att cykla på vägen ändå. Den lilla manövern, att byta från trottoar till väg, på ett ställe som dessutom inte hade någon trottoarkant, räckte för att både han och cykeln skulle välta och att cykeln skulle fara över halva körbanan. Även där var det ren lycka att ingen bil kom!
På min hemväg från mina föräldrar passade jag även på att stanna till vid en liten hamn på vägen och fota det stilla havet och en häger som långsamt höll på att vakna på ett skär en bit ut. Den syns som en liten avlång prick på mitt foto och jag sörjer att vi inte orkat leta upp laddaren till vår lilla systemkamera, samt att jag inte har något ordentligt teleobjektiv för sådana här foton, som om jag hade orkat släpa med mig det ut en tidig morgon...
Ja, det blir mycket naturbilder här. Mycket hav. Och många historier om att cykla. Det är ju så min vardag ser ut just nu och jag hoppas att även det kan ge er som läser något. En funktion av bloggandet är väl att dela med sig av ens vardag, hur den än ser ut? Att dela med sig och hoppas att någon kanske känner igen sig, eller reflekterar över det man skrivit och fotat. Jag hoppas att det är så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar