Vecka 11: Malestar

Den här veckans tema malestar började egentligen i lördags förra veckan. Malestar är ett spanskt ord som betyder att det inte riktigt känns bra, eller "desazón, incomodidad indefinible" som RAE uttrycker det. Det är alltså något odefinierbart (indefinible) och obekvämt (incomodidad). Och så har det känts. I lördags började det med att mitt lilla barn helt plötsligt utan någon förvarning som jag förstod började kräkas i sängen. Bättre mamma var jag inte än att jag fick panik och ropade på M, som fick ta barnet med kräkset medan jag samlade ihop lakan med kräks för att tvätta. Så började vår helg när M skulle jobba och det var dåligt väder, med kräks. Söndagsmorgonen började däremot med diarré i blöjan och jag bestämde mig kvickt för att vabba dagen därpå, i måndags, på grund av den 48-timmarsregel som förskolan har. En bra regel, som kanske egentligen borde vara 72 timmar för att stoppa smittspridningen än mer effektivt? Jag vet inte. Nu är den fyrtioåtta.

Under måndagen var både jag och G pigga och glada och det var fint väder, så vi var ute och traskade en del. Solen sken och det var stilla och nästan varmt, på förmiddagen. På eftermiddagen blåste det iskallt, minns jag. Sedan kom tisdagen och M var ledig från jobbet, efter att ha jobbat helg. Jag begav mig till mitt arbete och betade av en hel massa. Samtidigt kände jag en ganska jobbig olustkänsla komma sig smygande. Någon form av malestar men jag klarade ändå av att jobba. När jag kom hem var jag helt slut och la mig i soffan och försökte vila det mesta av kvällen. Vi åt pizza som M hade bakat, men under kvällen började jag må illa. På onsdagens morgon fortsatte det. Jag gick till toaletten och kräktes. Där och då bestämde jag mig för att stanna hemma. Det tar på krafterna att kräkas, och något måste det väl vara? Eftersom det är redigt långt till förskolan fick G vara hemma med mig. Dessutom ville jag ju inte att han skulle ta med sig några av mina magsjukebakterier till förskolan.

Sedan kom torsdagen och jag bestämde mig för att jag minsann var frisk. Jag mådde illa hela morgonen men tänkte att det kanske berodde på stress. Jag hade nämligen vaknat och inte kunnat somna om ganska tidigt på morgonen och känt mig väldigt stressad. Jag cyklade den långa vägen till förskolan och lämnade av G, som inte ville gå in utan hellre gömma sig i häcken. Snark, kom igen! Gå in! Jag kände hur både mina fysiska krafter och mitt tålamod nästan var slut, men fick ändå in ungen på förskolan. Jag cyklade till mitt kontor och försökte jobba i en timme, svarade på sexton mail. Sedan la jag mig i sängen, grät och ringde mamma. Sedan pratade jag med en kollega som sa att hon skulle styra skeppet medan jag vilade upp mig. Det var tydligen löst med vikarie för mig veckan ut. Så himla skönt!

Hela dagen, med lite paus för en lättare lunch, låg jag i sängen och vilade mig. Det var väldigt skönt, samtidigt som jag av någon märklig anledning hade lite dåligt samvete över att förskolepersonalen tog hand om mitt barn när jag inte ens jobbade på riktigt utan bara låg i en säng. Samtidigt var det precis det både jag och G behövde. Jag behövde vila och G behövde ha roligt på förskolan.

När jag äntligen hade lyckats cykla hem med både mig och G på eftermiddagen, och kände att jag hade riktigt ont i magen igen, bestämde jag mig för att vara hemma och vara sjuk dagen efter också. Jag bestämde mig för att prioritera min återhämtning så att jag skulle kunna bli frisk på riktigt och bli av med denna obehagliga känsla av malestar.

Så kände jag mig naturligtvis nästan helt frisk på fredagens morgon, men det kändes ändå som rätt beslut. Klockan 08 var jag full av energi, men klockan 10 var jag helt slut igen bara av att ha käka frukost och duschat och slängt in en tvätt, allt tillsammans med min lille son. Återigen kom det dåliga samvetet: är jag tillräckligt sjuk för att vara hemma? Borde jag inte jobba? Och så vidare. Men ja, jag fick bestämma mig: nu är jag hemma och återhämtar mig, jobbet har ju fixat en erfaren kollega som vikarie, det är lugnt! Men på fredagskvällen var jag så ohyggligt trött på att vara hemma att jag direkt när jag gjort min del av nattningen (fixat välling och borstat tänder) så gick jag ut och bara gick, rakt fram, tills jag kom till en annan liten ö och sedan vände jag och gick hem. Det var så oerhört skönt att komma ut, röra på sig och andas frisk luft. Under tiden pratade jag med min pappa i telefon och fick riktigt babbla av mig. Härligt!

Helgen har varit bra och vi har varit hemma alla tre. Ingen har varit sjuk utan vi har kunnat hitta på roliga saker så som gå på loppis, vara lite i skogen och hälsa på hos ponnyhunden och hennes matte.

Så nu hoppas vi på att nästa vecka får gå i hälsans och energins tecken och att vi slipper denna eländiga känsla av malestar, av magförkyld snarare än magsjuk, som är så malande och irriterande och bra på att framkalla dåligt samvete åt alla håll...