Skriva något om sommaren

Så går sommaren och semestern och vi är mest hemmavid. Vi har tre veckors semester tillsammans och detta är den sista.

Semestern började bra och fridfullt med några sköna dagar och utflykter. Vi hade picknick och badade och åkte till och med en tur till Marstrand. Allt flöt på bra.

Marstrand

Sedan började vi med potträningen. Och då var det lite svårare att hålla ihop och befinna sig i harmoni.

G har provat att gå på potta och toalett några gånger om dagen i någon månad. Han har samtidigt haft blöja och kissat och bajsat mycket i den, men även lite på toaletten. En dag föll liksom bara polletten ner och han förstod vad han skulle göra för att det skulle komma kiss i toaletten. Dagen efter Marstrand, den 11 juli, började vi att potträna honom på riktigt. Vi tog av blöjan och så var det ingen blöja mer. Bara på nätterna har han haft blöja sedan dess men alla har varit helt torra på morgonen.

Vi har försökt följa tredagarsmetoden, på ett ungefär. För oss gick det ut på att blöjan togs av och togs inte på igen, förutom då på natten. Han fick helt enkelt klara sig utan. Första två dagarna  var det en del olyckor men även flera gånger som han gjorde sina behov på toaletten eller pottan. Den tredje dagen, har jag för mig, var det hur mycket olyckor som helst. Då påminde vi honom inte lika mycket och ja, då gick det inte så bra. Sedan har det bara gått bättre och bättre. Han har nu börjat säga till om när han vill gå på toa och han går även dit självmant ibland. Lite svårare är det dock när jag säger till honom att han ska kissa. Då vägrar han de flesta gånger. Och jag har så svårt att tvinga. Min förhoppning är att han är så gott som helt torr när han börjar på förskolan igen om några veckor. Och jag tror nästan att metoden heter just tredagarsmetoden för att föräldrar ska orka och våga testa. Det tar nämligen mer än tre dagar för många barn, men de beskriver det i tre steg som skulle kunna ta tre dagar, eller lite mer. Vi har nästan hållit på i två veckor nu, och ja, det känns som om det börjar lossna, även om han inte är helt torr och pålitlig än. Och nu när potträningen går bättre och bättre har också friden lagt sig i familjen igen. Så skönt!

Jag har snaggat dessa två

Vädret har hittills den här semestern varit helt fantastiskt. Så fantastiskt så att bevattningsförbud införts i vår kommun och så att jag började längta efter lite regn och mulna dagar. Och som tur var kom det tre dagar med mulet väder och lite regn. Det behövde jorden. Det behövde jag. Nu har vi dock börjat om på ny kula igen med strålande sol och nästan ingen vind. Vi får se om det blir en båtutflykt nu i eftermiddag!

Under de mulna dagarna har vi passat på att fixa lite hemma. Vi har köpt och beställt hem diverse nödvändiga möbler, M har städat igenom sin ateljé noggrant, jag har monterat överskåp till garderoberna tillsammans med min pappa och samme pappa har satt upp en grind till vår trädgård. Igår var jag på fastlandet och spenderade massa pengar på kläder, apoteksgrejer, skor och mer möbler. Nu är vi panka, men snart kommer lönen!

Vi har även under den här semestern passat på att äta glass nästan varje dag. Bara några få dagar råkade vi hoppa över. Vi har testat olika glassar på olika ställen med varierande pris. Det mest prisvärda var att köpa hem två paket med våra favoritglassar från mataffären och ta direkt ur frysen när vi blev sugna. Hälften så dyrt som att köpa samma glass i affären! Att jag aldrig tänkt på det förut!

G har lärt sig att bada i havet. Förra året var han så rädd att han inte ens ville doppa en tå, men i år har han verkligen kommit på hur skoj det är att plaska i strandkanten, (kasta sand) och skvätta vatten. Han tycker också det är roligt när jag snurrar honom över vattnet så att fötterna tar i vattenytan, så som mina föräldrar gjorde med mig när jag var barn. Nästa år kanske han kan börja lära sig att simma, eller att cykla? Vem vet?

Vi hade tänkt åka till Danmark på tågsemester i några dagar, men insåg att vi skulle behöva använda pengarna till att möblera huset istället. Dessutom kostade ju vår tågresa till Spanien i april skjortan, och även om det känns som om vi har hur mycket pengar som helst, så har vi inte det. Det är alltså jag som har den här känslan, inte M.

Pilane

Utflykter vi istället gjort på hemmaplan har gått till: Marstrand med båt, Kåreviks badplats, Blekets badplats, Bö tjärn kombinerat med loppis i ladan i Aröd, Pilane kombinerat med strand i Hällene, picknick vid kanalen nedanför Tjörnehuvud kombinerat med att gå stigen upp till utkiksplatsen och sedan ner till Bergabo, sedan bada i Kårevik. En halvdag i Stenungsund. En eftermiddag i Skärhamn och på hemvägen cyklade vi in i Stockevik och kikade. Superidylliskt! Utflyktsmål vi har kvar: Vetteberget, Olsby, Dyrön, ev. Åstol, Göteborg.

Ja, så det har helt enkelt blivit en ordentlig hemester, och så råkar vi vara trendiga på kuppen! Om några dagar kommer vår vän M från Umeå och hälsar på och vi ska försöka gå på Sillmuseum och åka en sväng till Dyrön och vandra, och förhoppningsvis bada överallt vi kommer åt samt prata om allt som behöver pratas om. Kanske kommer en vän jag inte sett på tio år och hälsar på en sväng innan dess. Vi får se.

Sedan, när semestern egentligen är slut, ska vi ta en halv vecka till och åka upp till Umeå. Det ska bli skoj att se om G känner igen sig, om vi får till att åka upp till vårt gamla bostadsområde. I Umeå ska vi på bröllop och förhoppningsvis träffa de vänner vi saknar! Titta på älven, granarna och kanske sjön. Jag längtar!

Ja, det var väl det jag skulle skriva om sommaren. Det jag precis skrivit. Vi har det bra på det stora hela. Hur har ni det?

Krossade matförväntningar

Jag undrar om du börjar komma in i trotsåldern, lilla G, om det ens finns någon sådan. Egentligen tror jag inte det är trots utan mer egen vilja och en väldigt stark sådan. Så här var det häromdagen: Vi kom hem från förskolan och jag hade med mig en påse med livsmedel som jag inhandlat tidigare under dagen. I den låg det ett paket med makaroner, som en liten kartong. Den såg du. Och du älskar paket!

- Paket, paket! Öppna!

Och jajamen, du pillade upp paketet medan jag packade in de andra varorna i köket, och några makaroner hamnade på golvet.

- Nej, inte på golvet, sa jag, varpå du snällt la tillbaka makaronerna i paketet igen. Jaja, det man inte vet har man inte ont av, tänkte jag. Sedan var jag så trött att jag var tvungen att lägga mig och softa i soffan lite innan jag pallade fixa middag. Det var i måndags och vi hade haft helt fullt upp hela helgen, med fina utflykter på lördagen och massor av hemmafix på söndagen. Städa och tvätta och allt vad det var. Ja, jag var helt enkelt tvungen att vila lite innan middagen, och dessutom visste jag ju att middagen skulle gå snabbt - bara värma spaghetti och köttfärssås som jag lagat dagen innan.

Så när vi läst ut Glada mumintrollet, för det var just precis den vi skulle läsa och ingen annan (enligt dig), reste jag mig ur soffan och tog mig till köket. Där värmde jag maten: spaghetti och köttfärssås. Och när du såg detta fick du ett ganska stort utbrott.

- Inte spaghetti! Makaroner! Makraroooner! Macarrones! så skrek du. Och du låg på golvet. Och du grät. Skrek, sparkade. Livet var helt förfärligt fruktansvärt för att din mamma värmt spaghetti istället för att koka de fina makaronerna som du nyss hittat i det nya underbara paketet. Jag förstod ju det... Jag ställde din tallrik på din plats och värmde sedan min mat. Du låg kvar och skrek. Jag gav vika och föll till föga. Jag kokade makaroner.

Men precis när jag börjat koka dem satte jag mig också med dig i min famn, på golvet, och sjöng med lugn dov röst Tula hem och tula vall, tula långt bort i mossen... medan jag gungade lite fram och tillbaka, och du lugnade dig. Ja, du lugnade dig faktiskt så mycket att du sedan reste dig och satte dig vid din plats och åt spaghettin som jag hade ställt fram. Makaronerna kokade på spisen. Och när jag sedan ställde fram dem åt dig, övergav du självklart genast spaghettin, men du fick åtminstone i dig mat...

Idag hände ungefär samma sak. Vi kom hem från förskolan och det dröjde en liten stund innan jag kände för att fixa mat. I den stunden gjorde jag misstaget att fråga dig vad du ville äta, även om jag visste att vi hade både fisksoppa och köttfärssås kvar i kylen. Fisksoppan åt du dock så himla dåligt av igår så den kände jag inte för att testa. Den får bli lunch under de två sista arbetsdagarna nu innan semestern istället. Så jag frågade dig: vill du ha korv och makaroner? Men du svarade inte. Det är i och för sig så, att du svarar inte alltid när du menar ja, men nästan alltid när du menar nej. När vi kom ner till köket tänkte jag ändå som jag ville, att du kanske inte brydde dig och så tänkte jag att jag själv var mer sugen på fiskbullar och ris än korv och makaroner, dessutom hade vi kokt ris i kylen. Tänkt och gjort: jag värmde fiskbullar och ris och la upp i din tallrik.

Där kom utbrottet! Åh, nej! Inte fasiken ville du ha fiskbullar och ris! Hur kunde din mamma tänka något så urbota dumt? Du ville ju ha korv och makaroner? (Hade förresten inte mamma nyss pratat om det? Det sa du inte, men du hade med stor sannolikhet sagt det om du hade kunnat formulera den meningen, för jag är säker på att det var det du tänkte.)

Du låg på golvet, du grät, du skrek. Korv! Korv! Korv!

Jag tänkte dock på boken jag läser av Martin Forster. Står det inte något där om att vi inte ska ge upp för våra barns tjat, gnäll och skrik, eftersom de då lär sig att just detta ger framgång i konflikter? (Jodå! Se s.47 och s. 134.) Då kommer vi få mer och mer sådant beteende, ju oftare vi ger med oss för det. Korven blir en belöning för gråten. Och det vill vi ju inte. Eller hur? Jag gjorde ett experiment, som faktiskt fungerade, fastän jag var nära att ge upp. Samtidigt som jag pratade med dig och satt vänd mot dig åt jag upp min egen mat och tänkte att jag skulle se om du fortfarande låg kvar på golvet och gråtandes och skrikandes när min mat var uppäten. Ja, det gjorde du nästan. Du hade dock börjat krypa mot mig, och du skrek inte längre - men du var ledsen. Då tog jag upp dig och lugnade dig. Ett tidigare försök att lugna dig hade misslyckats eftersom du då började sparkas och slåss, vilket jag tolkade som att du inte var redo för tröst utan behövde få vara ledsen över den förlorade korven lite till. Men när du började närma dig mig, svarade jag på det. Du började prata om maten i din tallrik och jag tog din tallrik och satte den i mitt knä, varpå du tog skeden och började äta.

- Mmm, vad gott! sa du. Antagligen hungrig. Och så åt du faktiskt några skedar. Sedan sa du att du ville sitta på golvet och äta, för du vägrade sätta dig på någon stol, och då fick du det. Och då kommer vi fram till det bilden visar. En liten pojke som i full harmoni sitter på golvet och äter från ett lågt litet minibord, som egentligen är en fotpall. Nästan allt åt du upp - faktiskt. Och frågade inte efter korv en enda gång till under hela kvällen.

Slutsats: Har du fått en viss maträtt i tankarna tidigare under kvällen har du svårt att ge upp denna tanke och helt plötsligt äta något annat. Därför måste jag förbereda dig redan när vi kommer hem på vilken mat det blir, och inte börja exponera dig för massa mat som det inte blir (t ex paket med makaroner eller tankar om mumsig korv). En annan slutsats jag kan dra är att du kanske blir superarg och ledsen när du inte får den mat du vill, men det går över. Du kan lugna dig efter en stund, med hjälp av mig, och faktiskt äta den serverade maten. Jag ska alltså inte vara alltför snabb med att fixa fram någon annan mat. En livlina vi har för de få dagarna när du inte äter nästan någonting alls till middag är 250 ml välling utblandad med vatten och mjölk och med lite rapsolja i. Då sover du gott sedan.

Ja, du. Jag gör så gott jag kan. Och det gör du med!