 |
| Min cykelväg i höstskrud. Oktober 2019. |
Det rapporterades om storm. Vindar på 20 meter per sekund, 27 i byarna. Den skulle komma in under natten mot onsdagen och inte ha blåst över än på morgonen när jag planerade att cykla iväg till förskolan en dryg halvmil bort. Så jag lånade en bil. Ja, jag hörde av mig till min bilägande far, som ändå skulle komma hit och vara här i några dagar och frågade om jag fick låna hans bil eller om han ville hämta oss klockan 08.15. Valet var enkelt - jag fick låna bilen.
Redan på tisdagskvällen fick jag låna bilen för att hämta lille G och senare köra hem genom den mörka vinterkvällen. Det hade blåst upp redan då, och natten mot idag blåste det riktigt rejält. Det knakade i vårt stabila hus och regnet smattrade mot fönstren. Så skönt att veta att en riktig bil stod ute på garageuppfarten och väntade på mig. Så jobbigt att tänka att M skulle vara tvungen att cykla ändå, fastän stormen inte hade bedarrat nästan alls när han gav sig av.
Vinden låg honom i ryggen då han for över bron. Det hade gått bra och han hade kommit fram ordentligt, rapporterade han via sms. Och jag tog bilen. G ville köra, men det fick han inte. Någon måtta får det vara! Jag tänkte på det, både igår och idag, att det är en helt annan sak att köra bil än att cykla. Man är liksom inte i samma verklighet på samma sätt. På cykeln har man verkligheten inpå sig. Man känner vinden, kylan, regnet. I bilen sätter man på vindrutetorkarna och skulle man känna vinden så är det inte alls på samma sätt. Inte alls. På cykeln hör man fåglarna och bilarna och måsarna. Man ser trutarna som vilar på lyktstolparna. Hur de andra segelflyger i vinden. Från bilen swishar de bara förbi lite snabbt. Var det en mås? hinner man knappt tänka.
Med cykeln är det lättare att stanna om barnet gnäller. Jag kan stanna nästan var som helst och kolla läget. I bilen måste jag planera och tänka och hitta en bra plats. Med cykeln rör jag mig i världen. I bilen rör jag mig i en bubbla. På cykeln känner jag farten, i bilen ser jag farten men känner den inte i kroppen alls på samma sätt.
Det är skönt att köra bil och det är främmande. Det är märkligt hur fort det går och hur skyddad jag känner mig från väder och vind, men samtidigt nej. Jag vill fortsätta cykla. Det vill jag allt. Köper vi bil någon gång så hoppas jag att jag ändå kommer fortsätta cykla i den mån det går, att jag inte helt hemfaller åt bilen med dess möjligheter och bekvämlighet.
I Umeå, där vi bodde tidigare, cyklar folk året runt. Inte alla, men många. Umeå är verkligen en cykelstad. Det intressanta är dock att där cyklade jag inte alls lika mycket som jag gör här. Det berodde på att kollektivtrafiken var mycket mer utbyggd eftersom Umeå är en stad och där jag bor nu är ett litet kustsamhälle nära andra kustsamhällen. Här går bussen en gång i timmen, ungefär, och inte ens åt rätt håll. I Umeå var jag bekväm och åkte buss. Här känner jag mig mer strandsatt. Därför är jag min egen motor och cyklar. Cyklar, cyklar cyklar. Är det du som cyklar? frågar någon. Ja, det är jag. svarar jag. Varje dag.
- Hur tar du dig till jobbet, skolan eller förskolan? Hur går dina tankar kring det?
Att cykla är fantastiskt - bra för miljön, ger motion, tar mig snabbt fram och är ekonomiskt! Jag cyklar nästan året runt till mitt jobb och på stan och jag har cykelkorg så jag slipper släpa ev. matkasse osv. Jag har cyklat på min semester ibland och ja, det är otroligt vad jag älskar att cykla :)! /Annika F i Stockholm
SvaraRaderaEtt både fint och inspirerande inlägg om att cykla! Fortsätt med det!
SvaraRaderaJag älskade att cykla när jag bodde i Sverige. I Sevilla cyklade jag inte på grund av stöldrisken (av cykeln) och i Aracena är backarna hemska.