tisdag 31 december 2019

Mitt tiotal

Så har tiotalet gått. Tvåtusentiotalet. Det gick fort. Swish sa det! så var det över... Och nu är det nyårsafton och här sitter jag på en liten ö i min soffa, helt i lugn och ro, och tänker skriva en sammanfattning av de senaste tio åren, så som de varit för mig. Var så goda!

Mitt första foto från tiotalet är detta:


En ung sydspanjor på en färja ut över havet. Jag hade, och har, en tradition av att åka färja på nyårsdagen. Det finns inte så mycket annat att hitta på då ändå. Man är trött och seg och det är fint att komma ut, utan att behöva anstränga sig för mycket. Så min första dag på tiotalet tog jag med mig denna man ut på en båttur i Göteborgs södra skärgård. Kanske tar jag med mig hans son ut på en båttur här omkring imorgon. Rönnäng - Åstol - Dyrön. Utan landstigning. För så lyder traditionen.

Kan man sammanfatta ett helt decennium på något sätt? Jag vet inte. I början av decenniet var jag ung, 23 år, och bodde i Almonte i södra Spanien. Ja, min sydspanjors hemort. Där gjorde jag praktik genom ett EU-program och lärde mig en hel massa. Jag ångrar att jag inte skrev dagbok då. Det hade varit intressant att läsa. Kanske skrev jag lite, men inte så mycket vad jag minns. Jag tänkte desto mer, på skolan, systemet, Spanien, Sverige. Staket och tillit.

Efter vårterminen flyttade jag tillbaka till Umeå och efter sommaren kom M dit. Vi hade ambitioner men de föll platt. Utan pengar och plan går det liksom inte så bra att invandra till Sverige. Dessutom pausades mina studier, eller hur det var. Kanske var det terminen därpå. Ja, det var det. För först läste jag litteraturvetenskap. Det var underbart. M kom inte in på SFI för han hade inget personnummer. Så han åkte hem igen. Personnumret kom dagen innan han åkte. Han åkte samma dag som terrorattentatet på Drottninggatan. Märkligt. Jag stod på cykelbron vid NUS och såg hans plan lyfta mot solen. Det kommer jag aldrig glömma.

Sedan flyttade min inneboende från Skåne in. Det blev väldigt lyckat, måste jag säga. Och vi bodde ihop i några terminer. Tills hon flyttade ut och en annan vän flyttade in lite tillfälligt. Sedan åkte jag till Spanien och skrev examensarbete och tog med mig min sydspanske man hem till Sverige, igen. Nu började han omgående SFI, men fick ingen "SFI-bonus" eftersom han "bott i Sverige i två år". Fast det hade han ju inte. Allt var snurrigt i byråkratin, men skitsamma nu i efterhand. "Om man ska invandra ska man invandra rakt" minns jag att jag tänkte. Inte åka fram och tillbaka. Ha en plan, ha pengar, köra. Inget annat. Men så lätt är det tyvärr inte, även om man är europé. Även denna process kan jag nu i efterhand önska att jag dokumenterat lite bättre. Men jag tänkte desto mer. Det var svårt, men vi fixade det.

Något år bodde vi där i studentkvarteren i Umeå. På bottenvåningen med vackra blommor utanför.


Sedan flyttade vi till vår tvåa på Tomtebo. Det var ett lyft. Verkligen! Skogen bakom huset, som jag sa godnatt till varje kväll. En sådan fantastisk kontakt med naturen. Bästa stället att bo på i Umeå, om du frågar mig.

I samma veva fick M jobb. Och ganska snart fick även jag ett mer eller mindre fast uppdrag hos den arbetsgivare jag fortfarande arbetar för, som lärare i några olika komvuxkurser på distans. Ett tag där minns jag att vi knappt träffades. M, som var rädd att inte få jobba tillräckligt, tog alla pass han kunde få, samtidigt som jag arbetade under kontorstid. Det var lite ensamt, men det gick det också.

Något år in på Ms jobb vände det och han började få bättre scheman, även om riktigt bra scheman inom hans yrke inte existerar. Åtminstone inte om man jobbar heltid. "Bussänka" finns det tydligen ett begrepp som heter. Och jag är en sådan. Helt klart. En "fru" som är hemma och väntar på sin busskörande man, dag ut och dag in. Ungefär...

Ja, inte vet jag, men jag antar att allt gick sin gilla gång. Och plötsligt bestämde vi oss både känslomässigt och genom ett formellt beslut, för att vi ville försöka få ett barn. Det gick nästan ett år från det att jag slutade med p-piller och plötsligt en morgon såg vi, båda två samtidigt, två streck bildas på den lilla magiska stickan. Vi satte oss i soffan och ingenting annat än en hisnande och overklig känsla sköljde över oss. Vad var detta? Skulle vi få en bebis? Vi? Skulle vi bli föräldrar? Näe..? Joo...

Och så åkte vi till Barcelona med den känslan i magen. Och med honom i min mage. Lilla räkan, som senare blev lille G.


Nu var det 2016 och jag var gravid samtidigt som zikaviruset härjade i helt andra länder. Lite nojig var jag allt innan min Spanienresa den sommaren, men det gick bra det med. Ingen zikamygga stack mig, och resan gick bra och var härlig. Jag var snygg i min gravidmage (så klart) och mådde bra. Jag minns att jag hoppade från kanten ner i poolen till mina svägerskors högljudda protester. Det var tydligen farligt, men det trodde inte jag. Jag minns att jag tog på mig stödstrumpor på Ferian, hur fult det än såg ut. Sådan lättnad! Ja, och sedan åkte vi hem.

Förlossningen är en lång historia i sig, men ja, den var inte lätt. Inte alls. Och den tog inte kort tid, nej, verkligen inte. Eller gjorde den det? Totalt kan jag räkna hela processen att föda mitt barn och att få mitt barn till en vecka i augusti och hela september. Sedan kom vi äntligen hem. Så skönt!

Att ha spädbarn var dock allt annat än en lek. En ganska jobbig tid tog vid, men på något underligt sätt klarade vi även det. Det tog ett tag att köra in sig som föräldrapar men nu känner jag verkligen att vi har landat. Det är så himla skönt!

Under föräldraledigheten funderade jag en hel del på var vi skulle hamna härnäst. Vår tvåa på femtio kvadrat med utsikt mot skogen började bli trång. Vi behövde något större, och troligtvis behövde vi även komma närmre familjen. Funderingar hit och dit på Göteborg härjade vilt i mitt huvud. Jag sökte och sökte och sökte, tills vi en kväll av en ren tillfällighet fann den villa vi bor i nu, på en idyllisk liten ö i havet. Inte alls i Göteborg men ändå nära min familj. Helt perfekt, på många sätt.

Ja, så var nog mitt decennium i en helt spontant nedskriven sammanfattning. Mycket vatten ha flutit under broarna, många vänner och bekanta har kommit och gått. Några har jag kvar, andra har bytts ut.

Det har varit ett bra decennium måste jag säga. Jag har gått från ung vuxen i ett pinfärskt förhållande till nästan medelålders, som min mor råkade säga i ett oövervakat ögonblick för ett tag sedan, i ett stabilt förhållande med samma man. Jag har gått från studentliv till osäkra anställningar och supersmå inkomster och vidare till ett fast jobb med mycket frihet i utförandet och mycket tillit. Jag har gått från en kvinna som mest måste reda sig själv till en fullblodad mamma. Jag är samma. Jag är någon annan. Men mest är jag samma. Ja, mest är jag samma. Fast äldre, och kanske eventuellt lite klokare. Och kanske ibland lite lugnare. Men jag älskar fortfarande att dansa, äta och prata!

Gott nytt år! Gott nytt decennium! Vem vet vad som kommer nu? Ingen!

måndag 30 december 2019

Mitt år 2019

Min systerson och jag. 
Syrran tog ett foto som M sedan ritade av med kulspetspenna.
Så var detta år nästan till ända. 2019, året då vi bodde kvar på holmen och fortsatte att cykla. Året då min man kämpade för att hitta tid till att måla och faktiskt fick sålt en hel del porträtt. Året då jag blev moster. Året då G fick en bästa vän på förskolan.

Detta år har varit ett mycket bra år, tycker jag allt, så här i backspegeln. Vi har kommit mer och mer in i vårt holmeliv. G har fortsatt skutta in på förskolan med glädjesprång och han har såklart vuxit och blivit större och pratar nu långa meningar och nästan hela tiden. Han har dessutom hittat ett intresse i instrumentet gitarr. Snart får vi nog köpa en mindre, och lite helare gitarr till honom. Den han har nu är stor, sliten och luktar gammal rök. Detta hindrar honom dock inte från att älska den.

Jag har på något magiskt sätt fått mer och mer kontakt med jämnåriga här ute. Förutom att jag fortsatt att umgås med Mala har jag också funnit en kvinna som bor (och arbetar) nära mitt jobb, som jag träffar ganska ofta på cykelbanan och nu har börjat umgås med lite smått. Det är två mammor på förskolan som jag har kontakt med. Den ena har till och med varit här en gång och ätit lunch med sina barn. Umgänget här ute kommer tydligen med hjälp av tålamod, inte med hjälp av attack, vilket varit min strategi hittills i livet.

Vi har hittat och flera gånger besökt några nya utflyktsmål så som skogen bakom Aröd, Skärhamn, gångvägen bortom kyrkogården, Tjörnehuvud, olika lekplatser runtom, Stockevik och Friluftsfrämjandets kaffestuga uppe vid Bö tjärn.

Detta år genomförde vi för första gången som familj en tågresa ända ner till Gs farmor och farfar i Spanien. Det var härligt och spännande och nästan lite rebelliskt. Spanjorerna förstod inte alls varför vi tog tåget. Vi förstod inte varför de tog bilen när de bara skulle tvärsigenom byn. Jag är glad att vi gjorde denna resa och jag tänker mig att jag alltid ska åka tåg till och från Spanien i framtiden, om resan inte behöver göras med mycket kort varsel pga något akut.

Vi har även hittat vår lunk på holmen. En lunk som förändras beroende på årstid, har jag tydligt märkt och accepterat. På sommaren kan vi gå ut efter att vi har ätit middag, på vintern är det inneaktiviteter så som leka med bilar och titta på barnprogram som gäller. Dansa vilt till Räfven är en ganska ny aktivitet som G och jag har hittat. Underbart!

Vi har under detta år försökt inreda vårt hem lite mer, ändå är det fortfarande ganska tomt. Den största förändringen är nog att G fått en egen riktig säng som han sover i, i sitt rum, och att han har fått lite mer möbler där. En fåtölj, är det jag menar. Och några små bord. Ett tyg som fondvägg.

En annan stor sak som har hänt med G detta år är att han i somras slutade med blöjor. Vi genomförde detta ungefär enligt tredagarsmetoden, men det tog mer ungefär två veckor. Det var en pärs, men vi klarade det.

Men det allra största som hänt detta år är ändå att jag har fått bli moster till en helt underbart vacker och sympatisk liten unge. Han kom som en vårblomma i april och han har vunnit mitt hjärta helt med sina stora vackra blå ögon och runda kinder. Ler jag mot honom så ler han mot mig, och vad mer kan man begära? Tack för att du kom, fina söta A!

Och tack G för att du är mitt barn, mitt söta, roliga, gosiga barn och för att du pratar med mig och gosar med mig och dansar med mig. Och tack M för att du fortsatt vara min man, under hela detta år. Och tack mina vänner i Umeå, eller andra delar av världen, för att ni finns kvar! Tack mina vänner och bekanta här för att ni ser mig och är lite nyfikna på mig, precis som jag är på er.

Det har varit ett bra år, och det är jag tacksam för.

Välkommen 2020! Det ska bli intressant att se vad du har att bjuda på!

PS.

Tre viktiga händelser jag glömde:
1. Min väns bröllop i Umeå och att vara i Umeå i några dagar och känna att jag är klar med stan. Det var en fin och bra upplevelse på många sätt. Fint också att träffa mina vänner där.

2. Vi fick besök både vid nyår och på sommaren av min vän M från Umeå. Det var lyxigt att hon orkade ta sig ända hit två gånger under ett och samma år!

3. Mina svärföräldrars besök hos oss i slutet av augusti. Det var så fint att få visa dem var vi bor nu, så att de har en bild av vårt hem och vår omgivning och så att jag vet att de vet att vi har det bra.

lördag 28 december 2019

Besök från Barcelona


Så oerhört glad jag blir när en av mina allra käraste vänner plötsligt hör av sig och berättar att hon är här, på nordliga breddgrader istället för sydliga. Hon bor i Barcelona med sin man och sina två barn. Vi ses när vi kan, inte så ofta, men det går inte mer än tre sekunder så är vi tillbaka där vi slutade. Ja, precis så är det med denna vän. Det finns inga hinder, inga barriärer, inga fasader - alls. Det är bara hej! och så kör vi.

Så tacksam jag är att de tog sig hit denna iskalla dag till vår vindpinade ö. De tog sig hit och de fyllde vårt hem med massor av liv. De försökte stämma gitarren, som nu bara har fyra strängar. De följde med oss ut för att se en bit av ön. De trånga gränderna. Lekparken. Barnen frös och alla undrade varför det skulle vara så humlans kallt just idag.

Vi begav oss hem och in i värmen igen. En kladdkaka rördes ihop av elvaåringen. En saga berättades för trött-treåringen i soffan. Som han koncentrerade sig. Som han accepterade att sitta i ett främmande knä och låta sagan berättas för sig. På spanska. Så fint.

Kakan blev ovanligt god och vi tinade upp efter den isande vinden. Till slut avslutade vi det hela med att titta på bilder från när vi hälsade på dem i Barcelona. Jag helt och hållet nygravid. Fyraåringen bara nio månader gammal. Så söt! Vilka kinder!

Ja, att ha så här kära och nära vänner, även om de bor långt bort är värt allt. Det är underbart. Jag känner mig förunnad.

torsdag 19 december 2019

Tvätten, tavlorna och kampen om jämställheten


Vad handlar det om egentligen, det där med jämställdheten inom parförhållandet? Jo, det handlar om att ha det bra, trivas och inte bränna ut sig. Det handlar om att må bra och få det hela att fungera och gå runt. Det hela vadå? Hemmet, barnen, relationen. (Jag utgår i den här texten från det heterosexuella parförhållandet, eftersom jag lever i ett sådant själv. Andra (eller samma) perspektiv på frågan mottages mycket, mycket tacksamt!)

Vad mycket lättare det känns ikväll att plocka ordning det sista, när min käre sambo redan tagit en stor del. Idag kunde han hämta vår son tidigt från förskolan och jag har kunnat jobba någon timme extra på kvällen. När jag sedan cyklat hem genom den ivriga blåsten och det kompakta mörkret möttes jag av en god färdig vegetarisk middag, till och med sallad, till och med lite spansk lomo (ej vegetarisk) och det var bara för mig att sätta mig till bords och tända de tre adventsljusen och äta. Mysa. Ha det gott. Efter middagen var jag fortfarande helt slut och ville lägga mig på soffan, vilket jag visserligen inte gjorde för istället ringde jag svärmor (de sociala kontakterna) och sedan fick jag pratat med en kär, kär väninna på plötslig Sverigevisit. De sociala kontakterna... Medan jag gjorde detta tog M köket och G lekte runt, pratade med farmor och såg sedan på Leo. M tog alltså köket. Han dukade av, in i diskmaskinen, handdiskade kastruller och torkade av spisen så fint, så fint.

Innan jag kom hem hade han hängt den tvätt som jag satt på imorse. Han hade hängt mina pyjamasbyxor så fint, precis som jag bett honom om, att de nu var torra. Det tar sig. (Fint betyder här "inte som en korv".)

Vad lätt det är dagar som dessa, när M verkligen har gjort sin del, utan något tjat från mig. Svårare de dagar då det känns som om jag gör allt och som om jag gjort allt i flera veckor. Tur för mig att dagar som idag infaller då och då och att vi hittat några gyllene rutiner.

För om det handlar om att ha det bra, trivas, inte bränna ut sig, må bra och få hemmet, barnet och relationen att fungera krävs det arbete från båda, på flera olika sätt. Att ha det bra för mig är att få komma hem lite senare från jobbet när tillfälle ges och då bli serverad middag. (Detta är något jag själv måste bli mycket bättre på att göra för M. Men eftersom han inte är lika "matberoende" som mig (läs: hangry) och inte verkar bry sig så mycket om ifall det finns middag eller ej, är detta något jag prioriterar bort i allt annat som måste göras. Finns det mat till M, så finns det. Finns det inte så verkar han nöja sig med en macka, en enkel omelett och lite sallad, som han själv fixar vid hemkomsten.)

Att trivas handlar för mig dels om att ha harmoni i familjen, åtminstone den största delen av tiden, och att ha det ganska undanplockat hemma, åtminstone på kvällen när lille G lagt sig. Då trivs jag bra. Om det bara är jag som ska "fixa" harmoni i familjen och undanplockat överallt blir det lätt för mycket och då ökar ju risken för nästa sak, nämligen att bränna ut sig. Känner jag att jag måste fixa allt och om M och jag dessutom kommer in i en dålig rytm med tjat och bråk blir det ju ingen harmoni. Och då går jag bara runt och är bitter och förbannad när jag plockar på kvällarna. Sur över att soporna stinker igen, strumpor överallt, dammråttor...

En förändring M har gjort och som han också har reflekterat över och berättat för mig är att han sover middag varje dag när han har delade pass eller en stund hemma innan han ska hämta på förskolan (för att han börjat jobba 04.30). Reflektionen lyder: När M sover middag orkar han mer och blir inte alls lika irriterad på mig, vilket leder till färre konflikter och bråk. Han pallar helt enkelt med mig bättre. Mig och mina sidor... Och att han kunnat göra denna förändring består till största delen av en schemaförändring som skedde i början av hösten. Även om en av tre veckor kallas för "helvetesveckan" av mig, så är det fint att han har tiden mitt på dagen att ta igen sig, sova och måla. Det är superbra, faktiskt.

Det handlar om att må bra. M mår bra när han får vila mitt på dagen och han mår också bra av att få tid till att måla. Jag mår bra av att få äta mat när jag kommer hem och av att få träffa och prata med vänner. Sedan mår vi också bra av att vara tillsammans i familjen, göra helgutflykter, gosa med vår son, leka med vår son, busa, cykla... Ja, massor av annat. Och så mår jag bra när jag inte känner att jag gör allt, utan att vi faktiskt samarbetar. Jag blir glad i själen när M säger: Tänk så mycket vi fick gjort nu när vi båda gjorde saker samtidigt, vilket han sa en lördagsförmiddag i somras när han och G tvättade fönster medan jag gjorde något annat, lagade mat kanske.

Det handlar om att det ska fungera och att det ska gå runt; hemmet, allt som rör barnet (hämta, lämna, bada, äta, rena kläder, nya kläder, leka, vara ute, läsa saga osv.) och relationen. Lösningen, även om jag förstår att det är hybris av stora mått att nämna ordet "lösningen" här, dessutom i bestämd form, som vi ändå funnit lite grann är rutiner. Gyllene, om man nu ska bre på lite.

Den mest inkörda rutinen vi har är kvällsrutinen för vår son. Den är inkörd sedan han var knappt ett år, tror jag. Den handlar om att vi bara kör och gör som kvällen innan och alla kvällar. Jag gör välling, pappa tar på sonen pyjamas (kissar, tvättar av lite), vällingen ställs in i sonens rum av mig, tandborste hämtar jag, lillpojken lägger sig, äter bibin (efter tävling om "coge primero" - vem tar vällingflaskan först pappa eller G?), M läser saga, M sjunger två specifika sånger och jag plockar undan, medan M ligger kvar och väntar på att G ska somna. Innan vi införde denna rutin var det mycket förhandlande om vem som skulle fixa vad. Nu bara kör vi. Och det är så himla skönt!

En annan rutin vi har, som vi fortfarande förhandlar om lite för ofta (vilket tar energi) är städning på helgen. M dammsuger och jag plockar undan allehanda ting och tar bort mattor inför dammsugningen för att sedan städa badrummen. Denna uppdelning har vi haft i flera år. Förhandlingen handlar om ifall det är tillräckligt smutsigt för att orka dra igång denna apparat, vilket jag tycker det är varje vecka. Vi är inte helt överens där, kan man säga.

En tredje rutin, kan man väl ändå kalla det, som är ganska ny och fortfarande håller på att inarbetas, är att M gör någonting vad som helst för hemmet i ca tio minuter varje dag när han har sin paus mitt på dagen. Detta kan vara allt möjligt, t ex tömma diskmaskinen och ställa in ackumulerad disk, hänga tvätt, bädda sängarna, ta ut soporna. Ja, något av det brukar det nog vara. Tio minuter låter allt för lite, tycker jag själv, men det hjälper faktiskt. Hellre att han gör något för hemmet i tio minuter än att jag måste plocka undan det han har dragit fram under sin paus också.

Min idé kring detta var att han skulle få välja själv vad han ville  göra, men det tyckte han kändes lite svårt. Samtidigt vet jag av egen erfarenhet att motivationen att göra något sjunker för varje gång någon (till exempel min mamma) säger att jag ska göra det. Men hej och hå vad jag har lärt mig av henne och tagit efter hennes mönster. Lite skrämmande, men varför skulle jag gå oberörd förbi min barndom när ingen annan gör det?

Detta är också en del av svaret, tror jag, på varför det är som det är. Det är inte bara våra män som har lärt sig av sina pappor hur/vad man ska göra, eller inte göra, utan vi kvinnor har också lärt oss av våra mammor hur det hela ska gå till. Hur gör man för att upprätthålla ett socialt liv, ha en trevlig julafton och ha tillräcklig ordning i hemmet, pli på barnen och harmoni i relationen. Det är klart vi också socialiserats in och lärt oss hur man gör kön. Det är inget som bara har hänt männen, utan också oss.

Det finns kvinnor som föreslår att vi kvinnor bara ska säga: Jag skiter i det, jag köper inga julklappar, jag lägger inte in någon sill, så får vi se vad som händer, så får vi se hur kul jul det blir. En strejk rent av. Och så finns det kvinnor som testar, och ser hur det blir. Köper min man termobyxor till det barn som vuxit ur sina gamla? Eller nä, han märkte inte ens att det blev kallt och att sonen fryser. Och vad gör man då? Jo, då tar man sitt förbannade (eller heliga) föräldraansvar och köper termobyxorna själv. Allt annat vore ju att låta barnet lida i onödan. Eller hur? Ja, till viss del måste ju även papporna själva få upptäcka saker och lösa problem på sitt sätt, men märker man som mamma (till exempel) att det inte händer något, eller att det nästan blir skadligt för barnet måste man ju gripa in. Det tycker jag ändå. Gripa in och sedan, vid tillfälle, ta sig ett samtal med sin man (i den bästa av världar). Och kanske, kanske i den allra bästa av världar få till en förändring - tillsammans.

Detta blev långt, men jag behövde skriva alla dessa ord för att formulera mina tankar om det ständigt aktuella ämnet jämställdhet i parrelationen. Jag behöver även läsa era ord och jag blir så lättad när jag ser och förstår, att det inte bara skulle kunna handla om att jag "valt fel man, dessutom en av invandrad sort" och klantat mig, utan att det är ett systemfel. Det är något alla i en heterosexuell parrelation, eller åtminstone den stora majoriteten, är eller verkar vara med om. Det handlar om att finna sig till rätta i sin parrelation, att få det hela att fungera, trivas, må bra och absolut inte under några omständigheter bränna ut sig.

onsdag 11 december 2019

Cyklar och bilar

Min cykelväg i höstskrud. Oktober 2019.
Tisdag morgon och det var helt blick stilla i luften när jag cyklade över bron. Havet låg blankt och reflekterade gryningens varma färger. Vindkraftverken stod som tre utropstecken på sitt berg. En skarv dök efter lite mat.

Det rapporterades om storm. Vindar på 20 meter per sekund, 27 i byarna. Den skulle komma in under natten mot onsdagen och inte ha blåst över än på morgonen när jag planerade att cykla iväg till förskolan en dryg halvmil bort. Så jag lånade en bil. Ja, jag hörde av mig till min bilägande far, som ändå skulle komma hit och vara här i några dagar och frågade om jag fick låna hans bil eller om han ville hämta oss klockan 08.15. Valet var enkelt - jag fick låna bilen.

Redan på tisdagskvällen fick jag låna bilen för att hämta lille G och senare köra hem genom den mörka vinterkvällen. Det hade blåst upp redan då, och natten mot idag blåste det riktigt rejält. Det knakade i vårt stabila hus och regnet smattrade mot fönstren. Så skönt att veta att en riktig bil stod ute på garageuppfarten och väntade på mig. Så jobbigt att tänka att M skulle vara tvungen att cykla ändå, fastän stormen inte hade bedarrat nästan alls när han gav sig av.

Vinden låg honom i ryggen då han for över bron. Det hade gått bra och han hade kommit fram ordentligt, rapporterade han via sms. Och jag tog bilen. G ville köra, men det fick han inte. Någon måtta får det vara! Jag tänkte på det, både igår och idag, att det är en helt annan sak att köra bil än att cykla. Man är liksom inte i samma verklighet på samma sätt. På cykeln har man verkligheten inpå sig. Man känner vinden, kylan, regnet. I bilen sätter man på vindrutetorkarna och skulle man känna vinden så är det inte alls på samma sätt. Inte alls. På cykeln hör man fåglarna och bilarna och måsarna. Man ser trutarna som vilar på lyktstolparna. Hur de andra segelflyger i vinden. Från bilen swishar de bara förbi lite snabbt. Var det en mås? hinner man knappt tänka.

Med cykeln är det lättare att stanna om barnet gnäller. Jag kan stanna nästan var som helst och kolla läget. I bilen måste jag planera och tänka och hitta en bra plats. Med cykeln rör jag mig i världen. I bilen rör jag mig i en bubbla. På cykeln känner jag farten, i bilen ser jag farten men känner den inte i kroppen alls på samma sätt.

Det är skönt att köra bil och det är främmande. Det är märkligt hur fort det går och hur skyddad jag känner mig från väder och vind, men samtidigt nej. Jag vill fortsätta cykla. Det vill jag allt. Köper vi bil någon gång så hoppas jag att jag ändå kommer fortsätta cykla i den mån det går, att jag inte helt hemfaller åt bilen med dess möjligheter och bekvämlighet.

I Umeå, där vi bodde tidigare, cyklar folk året runt. Inte alla, men många. Umeå är  verkligen en cykelstad. Det intressanta är dock att där cyklade jag inte alls lika mycket som jag gör här. Det berodde på att kollektivtrafiken var mycket mer utbyggd eftersom Umeå är en stad och där jag bor nu är ett litet kustsamhälle nära andra kustsamhällen. Här går bussen en gång i timmen, ungefär, och inte ens åt rätt håll. I Umeå var jag bekväm och åkte buss. Här känner jag mig mer strandsatt. Därför är jag min egen motor och cyklar. Cyklar, cyklar cyklar. Är det du som cyklar? frågar någon. Ja, det är jag. svarar jag. Varje dag.

- Hur tar du dig till jobbet, skolan eller förskolan? Hur går dina tankar kring det?

måndag 9 december 2019

Denna decembers andra helg

Så har nästan hela tvåtusennitton gått och nästa år är det tjugo-tjugo som alla säger, fast inte jag. Kanske kommer jag börja säga det innan decenniet är slut? Kanske borde jag summera detta? Det blir i ett annat inlägg i så fall.

Nu, helgen. Den andra helgen i december 2019. Väder, vind och humör. Häng med!

Helgen började så smått och så glatt i fredags. Jag hade föreslagit för en ganska ny bekantskap i grannsamhället att vi skulle gå på den lokala pizzerian och fira fredagen med våra söner, men bekantskapen (en annan hemifrånarbetande kvinna med rötter i annan ort), tyckte att det var en bättre idé att bjuda hem mig och min son på hemmalagad pizza hos henne. Klart det var en bättre idé! Hela mitt inre fylldes med en varm känsla när jag läste hennes inbjudan och jag tackade ja med en gång. Tänk att jag hittat henne, hon som bjuder in mig och G på pizza en fredag, lite halvspontant. Tänk vad fantastiskt! Och fantastiskt tyckte även G att det var, eftersom hennes söner hade hur många fina leksaker som helst att leka med. "Jag är jättehungrig" byttes snabbt ut mot lekalekaleka. Han åt nog ingenting, lillpojken. Bara lekte. Så glad han var, så harmonisk. Och värdinnans tvååring fick tillfälle att öva sig ännu lite mer på att dela med sig av sina saker, nu till någon annan än hans storebror.

Vi mammor pratade och åt sallad med koriander, gröna blad och oxfilé. Helt underbart gott med koriander. Sedan satt vi på övervåningen och blickade ut mot det mörka vattnet, medan barnen lekte mer eller mindre helt harmoniskt. Vädret: mörkt, lite regnigt och kanske lite vind. Humöret: helt på topp. Glad och varm inombords var jag.

Så kom lördagen och den underbara solen var framme och sken i vinden. Vi började dagen med att åka på utflykt till en loppis i en lada som ligger här i närheten. Loppis för mig är så svårt. Det finns de som vet exakt vad de ska leta efter, men jag ser mest en massa saker, eller rättare sagt: en massa skräp. Min hjärna tycks inte kunna sortera i all röra, även om de som har loppisen gjort sitt absolut bästa för att strukturera upp det hela. Blå porslin för sig, dockor för sig, stolar för sig och så vidare. Ändå: en hel massa grejer och ganska mycket röra i mitt huvud. Jag tog en paus ute vid lekstugan med G, och jag matade hönsen med lite gräs och sedan in i det igen. G och jag gick till leksaks-, bok- och klädavdelningen. Ett varmt litet rum på ladans loft. Medan G lekte med allehanda grejer lyckades jag titta igenom och välja ut en liten broderad julduk. Sedan hann jag botanisera bland barnböckerna riktigt ordentligt. Jag plockade på mig flera titlar.


Innan vi hann gå därifrån gjorde G en fantastiskt upptäckt. G som i Gitarristen i familjen hittade nämligen en helt stor och riktig gitarr. Den ville han naturligtvis ha. Och den ville M naturligtvis köpa till sin son. Det är en riktigt bra pappa det. Mamman, det vill säga jag, var lite mer avigt inställd till den något avskavda och mycket dammiga tingesten, men okej, den fick följa med hem.


Efter en sväng till den lokala pizzerian, den som inte besöktes i fredags, kom vi hem på tidiga eftermiddagen och ett idogt tvagande av gitarren tog vid. Vid det här laget var familjens moder helt slut och mitt huvud hade börjat göra ont. Jag la mig och sov middag med G men huvudvärken kom sedan tillbaka. Detta resulterade i en mycket tidig lördagskväll. Ovanligt för mig. Ovanligt skönt.

Elva timmars sömn senare var jag som en ny människa och söndagen bjöd på både promenad till affären med G i regn, besök hos min väninna Mala på eftermiddagen med glögg och viktiga samtal. Så mysigt och välbehövligt! På kvällen gjorde jag chokladtryfflar och skurade till och med golvet. Oh så huslig jag kände mig! Det var rent fasligt vad fint och rent det blev, och vilka goda chokladtryfflar sen!

Ja, det här var min helg det. Vädret och humöret var växlande. Sol, regn, blåst. Glädje, värme, trötthet, huvudvärk och glädje igen. En växlande helg. En bra helg. En helg som gick och som inte kommer igen. Den andra helgen i december 2019.

torsdag 28 november 2019

Mörk, grå, tung november och vad jag tittar på då


Oj vad seg jag känner mig den här höstmånaden när ett grått tungt täcke av regnmoln parkerat över vår ö och över alla andra öar runtomkring, över fastlandet och över hela mitt sinne. Så känns det. Och så går solen ner mitt i allt det gråa, helt plötsligt, och det är mörkt. Och på morgonen är det mörkt under hela min frukost och till och med när vi går ut och öppnar garageporten. Inte förrän en stund efter jag passerat bron blir det ljusare. Inte under hela dagen känns det som om det blir tillräckligt ljust för att kallas dagsljus. Inte tillräckligt ljust för att gå ut under lunchen. Segt, mörkt, grått och tungt. Så känns det.

Vad gör jag på kvällarna, då? När det ändå är mörkt och kallt och barnet lagt sig med sin far och när det som ska plockas har plockats. Jo, då tittar jag på TV. Inte på riktig TV, för det har vi inte, för det har vi inte orkat skaffa, men på min dator. På samma dator som jag skriver det här. Vad tittar jag på? Jo, jag har tittat på serien Filip och Mona. Såg klart det sista avsnittet idag. Den var fin, lite seg att komma in i kanske, men efter några avsnitt började jag känna för karaktärerna och heja på dem. Ganska mycket ångest, och lite smårolig. Ja, den passade nog mig just nu i det regntunga och mulna, mörka, november.

Om min man är vaken tittar vi på Mästerskaparna. Det är ett typiskt program för oss. Det handlar om folk som är kreativa och så är det lagom lättsamt. Vi har också börjat titta på serien Twin, men än så länge har vi bara sett ett avsnitt. Vi får väl se om vi sugs fast.

Nu ikväll har jag också sett första avsnittet av serien Landet lyckopiller med Nour El Refai. Intressant att så många som var tionde person i detta land tar antidepressiv medicin. Själv har jag blivit erbjuden det flera gånger men alltid, alltid, tackat nej. Tvingat vården att fixa fram terapi istället. Det har känts helt rätt för mig, och jag är idag glad att jag gjorde så. Nu mår jag bra, skulle jag ändå säga, även om det mesta den här månaden har känts uttråkat, segt och lite halvtungt. Det mesta, inte allt. Jobbet har varit segt, men inte direkt fritiden. Den har ändå känts okej. Familjen känns okej och mitt sociala liv med. Barnet är mysigt och säger roliga saker, avslutar ofta med "mamma" (Sitt här, mamma! Det här är din bil, mamma. osv) och det känns så bekräftande. Idag när vi åt middag pekade han på mig och sa att jag är mamma Tove. Ibland säger han att jag är hans älsklingsmamma. Ja, vad mer kan man begära? Det är så sött.

Igår var jag på bio till och med. Det var bio här på vår lilla holme och vi såg Green book, en film som jag tänkte mycket handlar om tillhörighet på olika sätt. Intressant och hemsk. Efter filmen var det mingel och fika. Alltihop för en billig peng. Så fint!

Ja, så lite ljuspunkter finns det ju i denna gråa vardag. Och snart är det december, och imorgon åker alla julstjärnor upp. Det gäller att jag också hittar vår och försöker sätta upp den lite snyggt i fönstret. Jag funderade på att fixa något pynt till Gs rum men det har inte blivit av. Jag får väl se. Vissa saker har svårt att bli av. Inredning till exempel.

Hur har er november varit? Har ni något mer tips på vad jag kan kolla på nu när vi går in i december? Julkalendern kanske..? Eller kanske borde jag läsa bok, lyssna på bra radioprogram, virka?

söndag 17 november 2019

Foton och tankar


Den här veckan har jag stundom känt mig som en böjd ros
med trasiga blad vid en husvägg av plåt nära ett blåsigt hav.

Idag hände det som nästan aldrig händer. Jag blev ensam hemma medan min man och mitt barn drog  iväg på julmarknad på en annan del av Tjörn. Den starka känslan av Jag orkar inte fick vara avgörande när jag bestämde mig för att vara hemma. Det som nästan aldrig händer hände och jag bestämde mig för att leva som en man och bara göra avkopplande saker; inte städa, inte laga värsta maten, inte hålla på. Bara duscha, gå ut, fotografera, prata lite i telefon, äta redan lagad mat och lägga upp mina bilder här. Varsågoda - mina bilder från dagens förmiddagspromenad, och vad jag tänkte när jag tog dem!

Denna ros på Rosenvägen är en gammal gumma med huckle.
Lite böjd av livet, lite sliten, men ändå levande. Fortfarande levande.
Ser ni det?

Bland rosengummorna sticker plötsligt en ljusgul, levnadsglad och lite trotsig tonåring upp.
Hon sträcker sig mot den idag lite lite ljusare grå himlen och säger:
Hej! Här är jag. Se mig!

Här är kulturtantsrosen, i samma rabatt som den något nedslagna första rosen.
Kulturtantsrosen är välklädd, fräck och viker sig inte i första taget.
Hon säger vad hon tycker och står för det.
Nära henne några unga knoppar och några äldre lite mer falnade tantrosor. 

En grafiskt snygg bergsknalle och bortom det havet. Havet!

Den lilla viken där jag badade i somras. Badstegen är upptagen nu.
Men jag vet de som fortfarande badar.

Fåglarna. Ständigt dessa fåglar.
Idag simmar de helt lugnt i sitt blygrå hav.


En annan sitter skinande djupblå alldeles still på ett räcke.
Hon observerar säkert både det ena och det andra,
men skulle aldrig säga något till någon.

Så går jag hem igen. Passerar lilla bron. Tittar ner mot vattnet.
Ser många olika färger: gult, grått ,svart, rött
och den bruna blåstången som stilla vajar i vattnet.

Visst är det en grå söndag en grå höst. Men färgerna finns där!

onsdag 13 november 2019

Det är mycket

Mörker och måne över holmen och havet. Foto: Mala
Det är mycket just nu, brukar folk säga när de känner att det hela håller på att rinna över alla breddar. Eller när de vill uttrycka att de inte hinner ses. Är det inte så? Så känner jag sedan några dagar tillbaka.

Höstmörkret ligger kompakt när jag vaknar och regnet riktigt öser ner. Så onödigt att det öser ner nu, när det var uppehåll och stjärnhimmel mellan molnen när jag gick och la mig, hinner jag tänka. Sedan bestämmer jag mig för att vägra cykla i ösregn. Jag tänker ta morgonen i vårt vanliga tempo och se om det blir uppehåll lagom tills vi ska iväg, och blir det inte det så stannar vi inne tills det lättar. Så skönt är det att ha ett arbete där ingen bryr sig om ifall jag sitter i mitt kök och arbetar eller på mitt kontor. Barnet får titta på spårvagnsvideos och vad han vill på min mobil medan jag börjar jobba med det enklaste på min dator. Jag svarar på några meddelanden från elever och jag rättar några grammatikprov och andra uppgifter av det lite enklare slaget. Inga 1200 ord med djupa tankar om någon roman om man säger så. Det lämnar jag till senare.

Vid nio känner jag ändå att det är dags att bryta upp och börja ge sig av. De enklaste uppgifterna är slut och jag vill ut och cykla. Vi tar på oss alla nödvändiga kläder och ger oss av iväg. Regnet tilltar medan jag cyklar men när jag kommit halvvägs till förskolan slutar det helt. Och när jag cyklar därifrån tittar solen lite försiktigt på mig. Hej solen, säger jag för mig själv. Tacksamhet är vad jag känner för hennes strålar som mjukt målar mitt bleka ansikte innan jag svänger av och får henne i ryggen, upp för backen och iväg.

Idag känner jag ett helt annat lugn inför arbetet än igår. Igår var jag nästan redo att ringa chefen och be om sänkt tjänstgöringsgrad, rättningshjälp eller vad som helst, för jag pallar inte... Jag kände så: jag pallar inte att ha 60 uppgifter när jag loggar in, rätta 30, ha 40 kvar och sedan nästa morgon vara uppe i 60 igen. Det känns helt tomt och meningslöst och som någon jäkla backe varje dag. Så kändes det igår. Och idag kändes det mycket lättare. Jag visste väl det, att jag skulle sova på saken. Inget samtal till chefen, ingen ångest, ingenting. Bara rätta och pula på och prata med någon kollega och plötsligt som från en given signal få det sista tecknet på att jag faktiskt ska ta tag i att ringa min vän S i  Umeå för att höra hur hon har det. Jag passade på att ta en fikapaus medan vi pratade. Jag åt den där lilla biten äppelkaka som låg och väntade i frysen och drack lite grönt te, i skräddarställning i pappas nya röda soffa, medan jag lyssnade på min väns berättelser om den senaste tiden, om det som är mycket i hennes liv. "Vilken tur att du är så smart" sa jag till henne, och jag menade det.

Den stora krukan med malabarspenatplantorna bars in och fick en ljus plats i källaren. Pappa tror att den ska överleva vintern. Inte vet jag. Den kanske är flerårig? (Nej, ettårig är den visst läser jag nu. Ja, vi får väl se.)

Någon dag, kanske imorgon, ska jag leta skruvdragare och rätt bits i verkstaden och sedan skruva bort blomlådehållarna. Någon annan dag, kanske på fredag, ska jag leta upp och ifall jag hittar den, sätta upp ljusslingan på balkongen så att huset inte är så fasligt mörkt när jag lämnar det på eftermiddagen. Huset som är mitt kontor, och mina föräldrars sommarställe.

Det är mycket med jobbet och det är en hel del i hemmet, fast ändå inte. Vi har en ganska bra lunk just nu, tycker jag. Det är skönt. Det är november och man behöver en bra lunk då. Genom höstmörkret, fram till någon enstaka solstråle här och där. Den största solstrålen är dock min son, som vänder på sammansatta ord (tvätt-bilen, björn-isar, budet-tidning) och säger "Akta oscuridaden!" eftersom han börjat bli mörkrädd. Oscuridad som är mörker, och oscuridaden som är mörker på spanska i bestämd form på svenska. Och det är klart mörkerrädslan kommer nu - med mörkret.

Jag träffar min bokcirkel och vi har ett bra och givande samtal om den senaste boken. Jag har startat en promenadgrupp med två andra holmekvinnor som till och med är jämngamla med mig. Vi går då och då när andan faller på raska promenader och pratar av oss. Jag kommer hem och svettig och fylld av endorfiner. Duschar av mig och blir mjuk och go och varm och lealös. Ja, hösten är bra  även om den är mörk och även om det är ganska mycket.

Men hur ska jag göra för att detta mycket inte ska äta upp mig och min kraft? Jag tror nyckeln sitter i att sätta sig skräddare och äta äppelkaka ibland. Dricka lite te. Gärna örtte. Att komma på sig själv med att tänka jag borde jobba igen lite ikväll eller i helgen och säga: Nejdu! Fel väg! Helt fel väg! Här ska inte jobbas igen! Här ska det tas lugnt och vilas! Och försöka göra det. Ja, det måste vara nyckeln. Och underhålla sig lagom mycket. Inte alltid lyssna på intressant radioprogram under lunchen, inte alltid prata med någon, inte alltid läsa eller skriva. Jag tror, banne mig, att jag ska börja virka igen. Fortsätta på en kofta som påbörjades en gång när det var sommar. Ja, det tror jag allt att jag ska!

Hur hanterar ni hösten? Hur hanterar ni känslan av att det är mycket? Skriv gärna något så blir jag glad!

tisdag 12 november 2019

En aktiv helg


Denna helg i november skulle min man jobba och jag och G vara ensamma hemma med varandra. Det kan vara ganska lugnt och skönt men just denna helg fyllde jag verkligen  till bredden med aktiviteter. Så här var det:

Fredag morgon: I mataffären kallade två kallor på mig. En var vit och en var rosa. Den vita passade bra hos mig och den rosa skulle passa helt perfekt hos ponnyhundens matte, kände jag på mig. Det hemska hade nämligen hänt: ponnyhunden hade fått flyga iväg till hundhimlen några dagar tidigare. Till G sa jag att hon sover, hon sover och kommer inte vakna mer, och hon är inte hemma hos sin matte längre. Hon kommer inte nosa på dig och hon kommer inte vifta på svansen mer (gråtpaus).

Fredag kväll: När bibon var gjord och ungen i säng (med sin far) tog jag kallan på styret och cyklade i några minuter tills jag kom hem till min vän, ponnyhundens matte, eller Mala som hon numera får heta eftersom den stora fina ponnyhunden inte finns mer, inte skäller mer när jag knackar på, inte viftar mer på svansen. Mala bor på andra sidan holmen, och holmen är inte alls så stor om man säger så. En chokladkaka fick hon också, och brie hade hon köpt, goda chips. Så satte vi oss i soffan och avhandlade livets väsentligheter under varsin filt, med varsin tekopp och ett enda glas rosé. Det var Gud och djävulen och jorden och relationer och till sist: snygga killar från vår ungdom. Jag såg en tydlig parallell till hur jag och min inneboende från Skåne brukade avsluta våra kvällar - genom att titta på bilder på snygga killar på nätet... Växa upp? Nej tack!

Lördag förmiddag: M drog och jobbade och kvar var jag och min son. Han hann faktiskt titta på Pingu och Pino, eller var det var, en ganska bra stund tills två av hans förskolekompisar och deras mamma kom på besök. Så fint att få umgås med andra barn och med en annan mamma, tyckte jag. Barnen klängde på sina respektive mammor i några minuter, åt korv och makaroner och sedan lekte de loss i vår soffa som inte var sig lik efter endast två minuter i deras våld. Som det kan gå! Så roligt de hade!

Lördag kväll: När de gått stupade G och jag i säng och sov i två timmar, vilket kändes som tjugo effektiva minuter. Sedan satte jag igång att göra puchero enligt svärmors recept. Saltade revben kokades tillsammans med kycklingfilé och 500g fransyska, i 45 minuter, sedan i med squash, morot, purjolök, champinjoner, potatis, selleri. Koka, koka. Sedan insåg jag att tre liter puchero var lite väl mycket så jag hörde av mig till Mala, som jag misstänkte behövde käka middag precis som vi, och hon kom förbi. Vi käkade, gick ut och hamnade i Svenska kyrkans 24-timmarsbön. Men inte vågade vi gå in och störa mitt i bönen, så vi stannade utanför, gick en liten sväng och sedan in och fika med de andra bönedeltagarna. Jag fikade, och tog sedan sällskap med en av kvinnorna från bönen på en promenad till bron och sedan gick jag hem. Att plocka russinen ur kakan, heter det...

Söndag: Så blev det söndag och G och jag gav oss efter lunch iväg på ett litet äventyr i skogen. Det lovades sol, men solen hann precis gå i moln innan vi tog oss ut. Hittills har jag hunnit besöka Bö tjärn och skogen runt omkring fyra gånger, och tre av dessa gånger har det varit mulet. Men det gör ingenting, för när man har traskat i en halvtimme i min lille sons tempo kommer man fram till en så mysig och fin röd stuga och där serveras det kaffe och hembakta kakor för tre guldtior, i sällskap av söta tanter i friluftskläder. Efter fikat gick vi tillbaka till cykeln och G gick nästan hela vägen, med lite clementinmuta och busslockelse.

Efter skogen passade vi nämligen på att besöka M i bussgaraget eftersom han just då hade rast. G fick spana in alla bussarna och verkade nöjd med det och jag fick vila mig i soffan en stund. Sedan bar det iväg hemåt igen över en bro över ett hav i nästan skymning. Blyblå moln och en gul strimma sol längs med horisonten. Men denna dag ville G inte sova middag, så vi hängde i soffan hela stunden fram till middagen, då G åt korv och makaroner för tredje gången denna helg...

Ja, detta var min helg det. Snacka om att jag var lite slut på måndag morgon sedan! Men nu är det tisdag och jag måste sätta igång och jobba! Hur har er helg varit?

söndag 3 november 2019

En helg i november

Regn över Bö tjärn. Lite mer vatten än förra året.
Utan att det kanske var tänkt så har vi haft en riktig utflyktshelg den här helgen. Vädret har inte riktigt varit på vår sida men vi slapp faktiskt undan det värsta regnet ändå. Så här var vår helg:

I fredags hämtade jag G på förskolan och vi begav oss hem till ponnyhunden och hennes matte Mala. Där vankades det fuskpizza med grönkål på. Mums vad  gott det var! Så trevligt att inte äta middag hemma för en gångs skull. M jobbade sin sista lång-dag denna vecka och kom hem en liten stund efter oss.

På kvällen hittade jag en ny serie. Kurs i självutplåning, heter den och jag kan tänka mig att jag tycker om den eftersom jag är ganska nödbedd då jag inte tar mig tid att se så mycket serier i vanliga fall. Jag tycker ändå om den, på något sätt, fastän jag kan tänka mig att inte alla gör det.

Lördagen var konstig. Jag var konstig. Vi skulle iväg till Stenungsund och vara duktiga föräldrar och köpa vinterkängor till G. Segt att komma iväg som vanligt. Jag försökte dra och dra och dra och till slut stod vi på busshållplatsen två minuter innan bussen skulle komma. Tolv minuter senare förstod vi att vi måste missat bussen, om nu inte busschauffören missförstått tidtabellen (söndagstabell på en lördag) och råkat köra förbi en timme tidigare. Vi visste inte, men vi förstod att det var lika bra att gå hem med en besviken busspeppad lillpojke. Så hem gick vi. Vi åt varsin frukt. Jag drack lite kamomillte och sedan ut igen och iväg på cyklarna till Skärhamn. Där borde det väl finnas några vinterkängor på något sätt, eller?

Väl i Skärhamns enda sportaffär visade det sig att de hade en enda modell fodrad gummistövel i illrosa eller svart. G vägrade under ljudliga protester att prova, men enligt mätningarna var storlek 26 en cm större än Gs fot och storlek 27 två centimeter större. Vi köpte svarta 26:or. Jag undrar om vi gjorde rätt...

Efter det att G testat att plinga på alla cyklarnas ringklockor i hela butiken, ungefär, och M tittat på alla deras vantar, och jag nästan fått spel sjuttielva gånger gick vi därifrån och till biblioteket. Där visade det sig att de hade filmvisning för småbarn bara någon kvart efter det att vi kom men att filmvisningen var fullsatt. G fattade inte och ville gå med in med de andra barnen. Det hela slutade med att M fick ta med sig vår son till stora Ica medan jag satte mig och läste två serieböcker. Fulheten
av Nanna Johansson och Det växer av Julia Hansen. Den sistnämnda var bäst och efter detta var jag rätt slut. Nu hade G och M hunnit vara på den enorma mataffären i en timme och jag tyckte det kändes dags i mitt trötta huvud att åka hem. G måste också vara trött och behöva sova middag snart, tänkte jag.

Så jag begav mig till ICA och drog och drog och drog ut dem därifrån. Kombinationen mamma Tove, småbarnet G, och Ms behov av att titta på allting i hundra år i en stor affär är inte bra. Funkar ej. Nej tack. Nästa gång kanske jag bara borde cykla hem själv och låta dem botanisera klart? Svårt. Jag ville hem med min familj. Vad jobbig jag är!

Till middag lagade M laxgryta efter eget huvud och jag gjorde klyftpotatis i ugn. Gott blev det och vi åt i lampans sken. Ute beckmörkt. I det mörkret gick jag sedan ut för att gå av mig all ackumulerad stress och få prata av mig med M i Umeå. Det var skönt! Innan samtalet trillade jag in en sväng i den helt fullsatta kyrkan och hörde en och en halv låt av det lokala bandet Åstolspojkarna. Det var allhelgona och låten verkade handla om att det skulle bli härligt att en dag komma till himlen. Intressant! Svängigt var det i alla fall...

Så blev det söndag och äntligen en bra dag. Jag kände det direkt. Vi käkade frukost och kollade väderleksrapporten, gjorde en plan. Medan jag gjorde lunch satt M och G bredvid varandra i soffan som små ljus och tittade på varsin skärm. Totalt uppslukade. Köttfärssås blev det och vi åt, för att sedan sätta upp på våra cyklar och trampa iväg i den iskalla vinden mot Bö tjärn.

Där var vi för ett år sedan. Nyinflyttade och rosiga. Nu, ett år senare, gick vi i samma skog till samma torp och fikade ungefär samma fika. Det var mysigt och vi träffade en annan familj som också var där. Pappan i den familjen och pappan i vår har lärt känna varandra under tidiga bussturer, eftersom den ena kör den andra till jobbet nästan varje dag. Precis när regnet började droppa begav vi oss tillbaka till cyklarna och cyklade hem. När vi nådde holmen regnade det nog ganska mycket, men mest tänkte jag på att det var medvind och inte lika kallt om öronen som när vi cyklat hemifrån.

En middagslur följde och sedan lite lek och middag. Och nu, när jag plockat det värsta, såpat av vårt köksbord och öppnat diskmaskinen, är det lugnt igen. Fadern lägger sonen och jag har skrivit det här. Min helg i niohundra ord. Jag hoppas det var okej att läsa. Vad har ni haft för er i helgen?

fredag 25 oktober 2019

Roligt att räkna

Pengarna växer (lånad bild från pixabay)
Egentligen tycker jag inte om matte, fast egentligen gör jag kanske det. Det jag mest tycker om att räkna på är pengar. Mina pengar. Inte för att jag är särskilt rik eller har en särskilt hög lön, men jag tycker ändå om att räkna ut sätt att spara mina pengar på. Min metod kanske kan kallas för "många bäckar små" eller "det oändliga tålamodet". Ett tredje alternativ skulle kunna vara "de tre facken".

Att jag just har delat in det hela i tre konton tror jag kan vara en nyckel till spar-framgång, faktiskt. Så här ser det ut:

Nivå 1: Lönekonto

Nivå 2: Spar- och Nödfallskonto

Nivå 3: Heligt sparkonto

Ja, pengarna kommer alltså in på lönekontot. Därifrån flyttas en del av lönen, eftersedan räkningarna betalats, till nivå 2, spar- och nödfallskontot. Där får de ligga och götta till sig i några månader tills de blir lite för många, i mitt tycke. Och då tar jag en fin klump (jämn och fin summa) och flyttar till det heliga sparkontot. Från detta tredje konto får inga pengar flyttas upp till nivå två eller ett. Från nivå två får de däremot flyttas till nivå ett när pengarna på lönekontot tryter. Då kanske jag tar tusen kronor eller två tusen, beroende på hur många dagar det är kvar till nästa löning och beroende på vad jag vet att jag kommer behöva köpa under denna period. Ska vi till exempel iväg på resa lägger jag mer pengar på lönekontot, till vilket jag har mitt kort kopplat, så att vi inte ska bli strandade någonstans med någon arg taxichaufför exempelvis (jepp, det har hänt mig!). Nu är det ju så ordnat att man kan logga in på banken via mobilen och flytta över pengar i stundens hetta, men det räknar jag liksom inte med.

Hur gör vi för att betala räkningarna då? Jo, detta har jag skrivit om förut, men jag tycker ändå det är intressant att ta upp igen. Vi har gjort några smärre justeringar sedan sist.

Jag tar reda på hur mycket lön jag fått efter skatt och hur mycket lön min sambo fått efter skatt. Det skrivs upp överst på ett papper. T in: _____ och M in: _____. Sedan gör jag en lista med våra fasta utgifter. Just nu innehåller den följande poster: hyra, el, internet, förskola, mat, sopor och vatten (var tredje månad), bilsparkonto.

Elen varierar mest (mellan ca 1000 kr och 3000 kr/månad beroende på årstid), det andra är samma varje månad. Vi har ett matkonto dit "mat"-pengarna förs över. Dessa pengar använder vi även till inköp till vår son eller till hemmet, eller om vi är ute och äter tillsammans. På det kontot sätter vi som det är nu 9000 kronor i månaden. Denna summa har ökat sedan vi bodde i Umeå. Jag tror det mest beror på att maten i mataffären är dyrare här, men jag är inte helt säker. I Umeå hade vi ett coop-konto också, vilket vi inte har nu eftersom vi flyttat ut ur coop-landet, då vi bor på landet och just här vill tydligen inte coop ha någon affär.

När jag har summerat månadens fasta utgifter räknar jag ut, genom den härliga matematiska regeln delen genom det hela, hur mycket av våra intjänade pengar som ska gå till det gemensamma kontot varifrån dessa räkningar betalas. Först tar jag alltså fram en procentsats på hela summan, alltså våra gemensamma utgifter (delen) genom våra gemensamma inkomster (det hela). Sedan tar jag denna procentsats, avrundar den uppåt lite grann och räknar ut hur mycket jag, respektive min man ska sätta in på vårt gemensamma konto. T ut: _____ och M ut: _____.

När vi väl har satt in våra respektive andelar på det gemensamma kontot sätter jag igång och betalar räkningarna.

Sedan börjar det allra roligaste! Att räkna ut hur mycket jag kan flytta från mitt lönekonto till mitt spar- och nödfallskonto, samt hur mycket jag kan flytta direkt till det heliga sparkontot. Att flytta lite pengar direkt dit är något jag börjat med ganska nyss, men det känns bra så jag fortsätter med det.

Det jag gillar med det här systemet är att vi båda delar på alla våra fasta avgifter helt enligt principen att vi ger efter vår förmåga (procent av vår lön) och får ha kvar resten av våra respektive löner själva. Vill M köpa penslar och tuschpennor för sina återstående pengar, så kan han göra det, utan att jag behöver bry mig. Pengarna till mat och barnkläder är ju redan avsatta!

Jag tycker att privatekonomi är väldigt intressant och är faktiskt nyfiken på hur folk gör. Man kan ju göra på tusen olika sätt, men huvudsaken tycker jag ändå är att man har följande: en struktur, koll och ett system som känns rättvist för alla inblandade. En vän till mig berättade igår att hon och hennes man betalar för olika saker av deras gemensamma och att de kommit fram till hur de ska göra beroende på vad var och en tjänar. De hade inte räknat ut det på kronan, men det kändes bra, sa hon. Dessutom ser de alla sina pengar som gemensamma, även om de har pengarna på varsitt konto. Ja, huvudsaken är ju att det känns bra för dem och att ingen känner sig lurad av den andra, tänker jag.

Ekonomi är tydligen ett sådant område som kan skapa rejäla konflikter inom familjer och par, men egentligen tänker jag att det inte behöver vara så svårt. Ser man bara till att dela upp de gemensamma fasta kostnaderna på ett bra sätt och att båda har egna fickpengar, så borde det väl fungera? Eller är jag naiv här? Jag är nöjd med vårt sätt att organisera vår ekonomi på, men det jag skulle kunna göra bättre är att spara i en annan form än på konto med noll procents ränta. Men det får jag nog ta och lära mig något annat år... Och kanske tycker jag egentligen, egentligen, att det är ganska roligt att räkna.

Hur gör ni, egentligen, när lönen sätts in och räkningarna kallar på er uppmärksamhet? Och hur känner ni inför den här tiden på månaden, då kontot först fylls för att sedan drastiskt minska när räkningarna är betalda? Har ni något tips på bra spar-form? Skriv gärna en liten kommentar så blir jag glad!

måndag 21 oktober 2019

Norrsken över holmen och ljusslinga över sängen


En sådan skön känsla som fyller kroppen efter en rask promenad. Det är en helt stilla kväll och ljuset från Skärhamn reflekteras i molnen som i sin tur reflekteras i det spegelblanka, svarta havet. Det skulle vara vackert att fota men vetskapen att min mobilkamera aldrig skulle kunna fånga det gör att jag inte ens försöker. Istället ringer helt plötsligt min svåger och hans tioåriga son, på väg hem från engelskan, men jag kan inte riktigt prata. Jag är på väg ut på en rask promenad och ska strax möta upp en vän. Så jag får hänvisa svågern till hans bror, som jag vet sitter hemma med min son och tittar på tecknat.

Det kom nämligen en liten illamåendekänsla över mig vid sjutiden. Ingen aning om varifrån. Hade jag ätit lite för mycket korv stroganoff med ris? Var den satsuma som jag och G delade på för sur? Jag vet inte så jag ringer syrran och vi pratar av oss med varandra och jag viker lite tvätt och lägger i Gs byrå. Inte allt, bara lite. Det känns bättre med illamåendet då, när jag får prata och distrahera mig. Sedan kommer illamåendet ändå tillbaka.

Så när M äntligen kommer hem från jobbet går jag ut, och ser det där märkliga skenet. "Holmens norrsken" säger min vän att vi ska kalla det. Det är vännen jag promenerar med som säger så. Och så säger hon att vi ska gå ner till Mossholmen och kolla. Det är beckmörkt, men varför inte? Jag har aldrig varit där. Cyklar bara förbi två gånger om dagen. Ser nybyggena på håll. Så vi går dit. Det är mörkt och stilla och nästan filmiskt. Inte många båtar ligger kvar i vattnet. Inte i många fönster lyser det lampor. Nästan filmiskt för det känns precis som en sådan miljö där de hemliga detektiverna smyger runt i jakten på någon terrorist, eller där en polis i en TV-serie ska få en hemlig lapp av en hemlig agent, eller möta upp en brottsling helt själv i den mörka natten. En sådan miljö är det. Och kanske är vi de hemliga detektiverna, säger jag. Ja, kanske det. Kanske säger jag det mest för att inte känna mig så förbaskat mörkrädd.

Vi går ett varv och konstaterar bristen på grönområden och gulliga parkbänkar och går sedan därifrån. Upp och iväg en liten bit till. Vi vänder vid nästa hus och går tillbaka över bron mot den holme vi kallar vår. Jag lämnar av min vän hemma hos henne och går helt själv på de ödsliga gatorna hem. Det är nästan en upprymd känsla i mig. Så skönt att få gå av sig en stund!

Helt tyst, helt stilla. I några fönster lyser det, men i de flesta är det svart. Väl hemma har familjen inte kunnat slita sig från sina respektive youtubevideos. Min man förstår att det är dags att lägga sig och de går in i sovrummet och kommer till ro, medan jag duschar och får en så skön avslappnad känsla i kroppen. Sätter mig i soffan, googlar på ljusslingor att ha i sovrummet. Hittar en bild min bror har tagit. Han som var (som) min bror. Funderar på att höra av mig. Gör inte det. Tittar på fler ljusslingor och skriver sedan det här.

onsdag 16 oktober 2019

Våga vägra vobba!


Hösten är här och med den säsongens första riktigt rejäla förkylning. Min lille treåring började hosta och snora för någon vecka sedan och under helgen, när jag hade tänkt att han skulle få vila upp sig och kurera sig blommade det ut ordentligt. Natten till lördagen fick han feber och helgen gick mest ut på att försöka ta det lugnt så han skulle kunna bli frisk. På måndagen fick G  vara hemma från förskolan eftersom vi kunde pussla med våra arbetstider då M jobbade ett väldigt tidigt pass. Han tyckte dock att G  verkade tillräckligt frisk för att gå till förskolan på tisdagen och kanske tog jag honom lite väl mycket på orden. För på tisdagsmorgonen grät G att han inte ville gå till förskolan, men jag tvingade med honom ändå. Tyckte inte att jag kunde backa när jag väl fått på honom regnjackan. Men det kanske jag borde ha gjort?

För när jag väl hämtade honom, som sista barnet, alltid sista barnet, tyckte fröken att han hade varit på gränsen till att kunna vara på förskolan den dagen. Hon tyckte att vi skulle se hur han sov under natten och  göra en bedömning på morgonen, men jag bestämde mig redan på cykeln hem. Hade han nu fått vara på förskolan en dag när han kanske egentligen inte borde, bara för att jag varit så cabezona att jag genomfört det jag bestämt trots att han gråtit förtvivlat, så tänkte jag minsann vabba dagen därpå. Alltså idag.

Redan igår kväll mailade jag chef och arbetslag och elever och meddelade min frånvaro. Mitt uttag av VAB. Vård av sjukt barn, eller Cuidado de un hijo enfermo som jag översatte det till när jag skrev till mina spanska svägerskor och svågrar, mis cuñados, och förklarade att vi är hemma idag och övar på att säga ordet excavadora. Grävmaskin. Jag skrev det lite för att skryta, och för att ge dem något att kämpa för. I Spanien finns det nämligen ingen VAB direkt. Jo, kanske om du är statsanställd och ditt barn blir inlagt på sjukhus. Då kan du få fem dagar. Åtminstone fick min svåger det när hans barn hamnat på sjukhus på grund av en episk magsjuka, som förresten hela familjen drabbades av, i landet utan VAB. Men annars - ingen VAB.

Och kanske tar vi i Sverige detta med VAB alldeles för givet. Så för givet att folk struntar i att ta ut den och istället jobbar hemifrån samtidigt som deras barn ligger sjukt. Kanske fungerar det, kanske inte. Jag tror det beror på barnets ålder och på hur sjuk den är och vilken typ av uppmärksamhet den kräver. Men samtidigt: om vi har VAB varför tar vi då inte ut den? Vi kan faktiskt få 120 dagar per år för att vara med våra barn när de är sjuka! Ligger svaret i att vi prioriterar våra karriärer och våra löner högre än att ge fullständig uppmärksamhet till våra sjuka telningar? Ligger svaret i att vi vet att arbetsgivaren inte kommer fixa en ersättare och att  vi själva ändå kommer få jobba in dagen eller dagarna vi missat? Då förstår jag att man inte är sugen på att ta ut 80% av sin lön i tillfällig föräldrapenning, om man ändå vet att man måste jobba igen allt inom en snar framtid. Kanske är jag något på spåren, kanske inte. Vad tror ni?

Jag tycker vi ska fira att detta politiska beslut en gång tagits och faktiskt ta ut VAB när vi och våra barn behöver det. För inte vill vi väl tillbaka till ett sådant system som Spanien har där man måste förlita sig på farmor, mormor eller en betald barnflicka så snart ens käraste lillunge är krasslig, eller där man måste skicka barnet till förskola eller skola ändå? Nä, tillbaka dit vill åtminstone inte jag. Våga  vägra vobba och låt arbetsgivaren ta hand om organisation och vikarierekrytering!

söndag 13 oktober 2019

Mitt inlägg i debatten: Jag är orolig för förskolan



Jag är orolig för Tjörns förskola. Jag är orolig för dess personal och inte minst för barnen som går där. Jag är rädd att allt egentligen bara handlar om pengar.

Inte bara en gång denna termin, när jag lämnat min treåriga son på en av småbarnsavdelningarna i en förskola på Tjörn, har jag förstått att den pedagog som jobbar just nu är ensam, eller riskerar att bli ensam senare under dagen. Inte bara en gång har jag känt att jag borde stanna kvar och stötta upp, strunta i mitt eget arbete för en stund. För hur ska en enda vuxen, hur erfaren och utbildad hon än är, kunna lösa alla de olika tänkbara situationer som kan uppstå? Hur kan man tänka att en enda vuxen ska klara av sex eller sju barn, när den ena kissar på sig och den andra ramlar ner från ett bord, där den ena springer in i en dörrkarm och den andra sätter i halsen, samtidigt som den tredje måste byta blöja?

Trots att jag är helt övertygad om att alla vuxna, såväl förskolechef som politiker och vi vanliga väljare förstår att när det handlar om barnens och personalens säkerhet på förskolan finns det inget att tumma på, så förstår jag inte hur vi har kunnat hamna här. Hur kan politikerna skriva att vi ska ha den bästa skolan och förskolan och samtidigt ta bort så mycket pengar från den? För visst är det pengar det handlar om? Visst är det så att det finns vikarier, för allt går att köpa för pengar, men att det inte finns pengar? ” Det är 2018 års stora underskott (-18,8 miljoner) i barn- och utbildningsnämnden som gör att skolan nu behöver göra anpassningar för att hämta hem minusresultatet.” står det på kommunens hemsida, vilket ger ”Något färre medarbetare” då visstidsanställningar inte förlängs och ”Det blir en del naturliga avgångar och det blir ett antal uppsägningar.”

Vad som är naturligt i att en går i pension men ingen ersätter henne kan jag inte förstå. Hur ska de som är kvar i förskolan, på ett naturligt sätt, kunna orka ta hand om våra barn och dessutom kunna bedriva en givande pedagogisk verksamhet om de inte ens räcker till att ta hand om det mest basala, så som toalettbesök, lägga barnen till middagsvila och lunchförberedelser? Slutar personal så måste andra ersätta! Att arbeta med barn blir inte mer effektivt bara för att de som bestämmer över besparingarna vill det. Barn är barn och som alla som någon gång varit nära ett barn vet – det händer saker hela tiden.

För att vi föräldrar ska känna oss trygga i att lämna våra barn till de olika förskolorna på Tjörn, och till de andra verksamheterna som bedrivs inom barnomsorg och utbildning i Tjörns kommun, behövs en tillräcklig bemanning. För att få till en tillräcklig bemanning behövs det tillräckligt med pengar och en bra organisation kring rekryteringarna. Det behövs en stabil vikariebank varifrån vikarierna faktiskt rings in, och detta med så god varsel det bara är möjligt!

Det vi investerar i förskola och skola nu har vi igen tusen gånger om i framtiden. En bra start för våra barn ger trygga individer med lust att lära. Detta i sin tur ger goda studieresultat och medvetna medborgare som kan ta en aktiv del i att utveckla vårt närområde, vårt land och inte minst sig själva på ett positivt sätt. En dålig start i livet, med dåliga skolerfarenheter leder till ökat individuellt skolmisslyckande, framtida arbetslöshet och psykisk ohälsa. Och detta, mina vänner, kommer kosta långt mycket mer.

Ta våra barn och våra pedagoger på allvar! Inse att detta handlar om arbetsmiljö, säkerhet och både individens och samhällets framtida utveckling! Investera mer pengar i förskolan och skolan nu, innan det är för sent!

Tove 

Detta är en argumenterande text jag skickat in till Lokaltidningen STO och som publicerats där denna vecka.

måndag 7 oktober 2019

Så har det plötsligt gått tio år


Det var samma dag som min lägenhetskompis Klara från Nordirland hade varit i Sevilla och träffat andra engelskspråkiga personer. Helt plötsligt hade världen öppnat sig för henne och hon ville ut. Äntligen ville hon ut, i vår nya hemby Almonte! Som jag hade längtat! Någon vecka eller två hade gått sedan jag anlänt och jag tyckte hon var seg som bara ville sitta och titta på sin mobil eller dator och hålla kontakten med vännerna i hemlandet. Jag ville ut och ragga upp en spanjor!

Den kvällen var det äntligen dags. Det var tisdagen den sjätte oktober. Kanske hade det regnat, kanske inte. Jag minns inte riktigt. Vi gick till torget och mötte upp några av de som Klara hade lärt känna på träffen i Sevilla. De visade oss en bar som liksom låg bakom torget, vid en liten gränd. Guitart Miusic heter stället. Miusic för det är ju så man stavar, musica på engelska - eller? Baren ligger fortfarande kvar på samma ställe, men jag är inte säker på om den felstavade skylten fortfarande är kvar.

Tio år sedan är det sedan den kvällen. Tio år sedan dagen efter den kvällen. Och jag sitter i en soffa och minns. I rummet bredvid sover mannen som jag träffade där, för tio år sedan, och bredvid honom sover vårt gemensamma barn. Världens sötaste!

Vi var där på baren ett bra tag. Alla drack öl. Jag drack antagligen läsk. Jag spanade lite hit och lite dit och plötsligt, ganska sent, började en av de personer Klara lärt känna i Sevilla, en av de som mött upp oss på torget prata med en spanjor. En spanjor! En riktig! Och han var faktiskt snygg och verkade nog lite rolig. Så jag ställde mig och glodde. Intresserat. Och plötsligt tog den här spanjoren tag i mig och sa något som jag bara halvt minns, men det var nog ungefär "Y esta chavala quién es?" Vem är den här tjejen, då? Ja, chavala är jag helt säker på att han sa. Ett ord han sedan aldrig mer använt. Inte vad jag hört i varje fall. Och ja, han tog tag i mig i överarmarna och skakade mig lite lätt. Och antagligen sa jag väl vad jag hette, Tuve (som i you-tube) och han sa vad han hette men jag fattade aldrig vad jag sa. Merec antecknade jag i min dagbok, men det heter han inte.

Vi pratade kanske lite. Jo, det måste vi ha gjort. Han sa att han var konstnär och hade en utställning på en bar som hette La Luna (och som nu är nedlagd) på La carretera. Han sa nog att vi kunde komma och titta på torsdagen, för dit gick vi. Den andra som mött upp Klara och mig på torget, och jag. Hon var spanjorska och bodde också bara tillfälligt i Almonte. Vikarierade på La escuela oficial de idiomas (språkskolan). Vi gick dit på torsdagskvällen och på Ms tröja stod det 23.59.59 Tomorrow more i grått tryck på svart tyg. Och vi båda minns den där tröjan än.

Han drack gin tonic och jag drack någon turkos mjölkjuice som hette Pacífico. Han hade sällskap av en killkompis, och jag av min nyfunna tjejkompis. Vi gick in, tjejkompisen och jag, och tittade på hans konst och fattade ingenting. Så vi hämtade honom, konstnären, och han visade oss och förklarade och var inte ett dugg intresserad av mina egna tolkningar. Sedan gick vi ut igen och smuttade lite mer på våra drinkar och jag kände helt klart att det fanns något där. 

Och eftersom jag ännu inte fattat att Almonte är ett litet ställe, och eftersom jag visste hur det kunde gå - att man kunde hitta en fin kille och sedan tappa bort honom i vimlet hur himla lätt som helst, så bad jag honom om hans nummer och jag fick det. På vägen hem skrev jag ett sms på svenska, med våra märkliga bokstäver: Det finns något där. Och på den vägen är det...

Grattis till oss på tioårsdagen! Vi har klarat mycket under dessa tio år. Jag hoppas vi får minst tio år till!

tisdag 24 september 2019

Gratis blöjor på förskolan?

Mitt eget blöjbarn långt, långt innan han började på förskolan...

Igår läste jag en nyhet på Sveriges radios hemsida om att kommunerna kanske kommer behöva stå för kostnaden för de blöjor använder i förskolan, att kommunen alltså ska köpa in blöjor till förskolan som barnen använder där.

Jag som bor i en kommun som precis just nu sparar ungefär 31 miljoner kronor på barnomsorg och skola (se sista sidan i budgeten) funderar på hur detta skulle kunna slå mot min kommun och mot mitt barn som går i förskola i denna kommun. Om förskolan skulle behöva köpa in blöjor till blöjbarnen, vad är det då de behöver spara in på? I Karlskrona verkar de också vara oroade: "För kommunen innebär det en merkostnad så klart som vi i dagsläget inte har någon budget för. Om vi inte får extra pengar så får vi prioritera i verksamheten så att vi kan köpa in blöjor, säger Yvonne Strand, chef för kunskapsförvaltningen i Karlskrona."

Vad kan "prioritera i verksamheten" betyda, tro? En pedagog mindre? Snävare öppettider? Färre utflykter? Indragen fortbildning för personalen? Fler barn i varje grupp? Jag vet inte, för jag vet inte vad det skulle kosta, men kosta det kommer det ju att göra om denna dom även prövas och godkänns av Högsta förvaltningsdomstolen.

Ifall den visar sig vinna laga kraft, eller vad det nu heter på juristspråk, och det blir så att förskolorna måste köpa in blöjor - hur skulle de då kunna göra för att hålla nere kostnaderna? Ett förslag är att gå på den colombianska förskolans linje och göra ett gemensamt blöjavvänjningsprogram för barn i en viss ålder, eller för barn som förskolan (kanske tillsammans med föräldrar) bedömer som mogna. Nu vet jag ju inte om de gör så på alla förskolor i Colombia, men åtminstone på Gaels, vars mamma skrev om det när det begav sig för flera år sedan.

Ett annat förslag skulle ju kunna vara att köpa in tygblöjor och köra på det. Då kanske föräldrarna protesterar och tar med vanliga engångsblöjor i alla fall? Det skulle helt klart bli dyrt i inköp och i arbetskostnad för att tvätta dessa blöjor men kanske, kanske, billigare i längden och helt garanterat bättre för miljön.

Jag undrar också om gratis blöjor i förskolan skulle leda till att föräldrar väntade ännu längre med att vänja sina barn av med blöjor. Blöjor är ju så oerhört bekvämt och att vänja av dem är en ganska krävande process, enligt  vår erfarenhet, men ändå. Barnen behöver växa upp och lära sig gå på toaletten ju! Vi i vår generation slutade med blöja ca ett år tidigare än barnen gör idag, läste jag i boken om tredagarsmetoden. Intressant, tycker jag.

När min son använde blöja tänkte jag aldrig på att det var något konstigt att  vi skulle ta med blöjor till förskolan. Inte heller var det en så stor apparat, då vi bara tog dit ett paket då och då när de började ta slut, eller när vi trodde att de började ta slut. Varje vecka var det inte, kanske var tredje? Blöjor har de ju hemma med och för oss märktes det mer att betala förskoleavgiften på ca 1300 kr än att köpa blöjor, på något sätt. Nu när han är tre år har avgiften sänkts eftersom han har "rätt till 525 avgiftsfria timmar i förskolan per år" enligt skollagen. Skulle då blöjor ingå i den lägre månadsavgiften blir det ju ännu mer som ska täckas av den minskade avgiften och av skatten, tänker jag mig.

Är det då samtidigt okej att hävda att vi alla, skattebetalare, ska betala för blöjor för alla barn på förskolan? Jag vet inte. Vi betalar ju tillsammans för den mat de äter, den personal de tar hand om och den lokal de vistas i. Men blöjor? Jag tycker ju inte riktigt det.

Hur tänker ni kring detta? Vad skulle vara rätt väg att gå ifall förskolorna nu måste köpa in blöjor de inte har budgeterat för? Höja skatten? Höja förskoleavgiften? Avskeda en fröken? Det hade varit intressant att ta del av era tankar kring detta!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...