Nej, vi sitter inte i karantän

Vi sitter inte i karantän. Vi sitter på en klippa!

På många bloggar runtomkring mig läser jag inlägg där skribenten uttrycker att hon och hennes familj i Sverige sitter i karantän. Karantänlivet beskrivs på olika sätt - men nej! Vi sitter inte i karantän. Vi uppmanas att hålla oss mer eller mindre isolerade - ja, att praktisera det där som kanske kallas social distansiering för att platta ut den berömda kurvan men vi sitter inte i karantän. Nej, det gör vi faktiskt inte.

Bevis för att vi inte sitter i karantän: Folk kan fortfarande åka till jobbet. Vi kan gå och handla utan att behöva stå i kö utanför butiken. Vi kan gå på bibblan. Vi kan lämna våra barn på förskolan om de varit snorfria i två dagar i rad. Vi kan ta en lång och härlig promenad i naturen! Allt detta kan vi göra och allt detta tyder på att vi inte sitter i karantän.

Vi kan inte hälsa på mormor, farmor, farfar och dem. Vi kan inte hälsa på folk på äldreboenden. Vi kan inte umgås hur som helst med vem som helst utan helst bara ute. Ute utan att kramas. Helst.

Det går inte runt några poliser på gatan och kontrollerar oss. Det spatserar inga militärer utanför mitt fönster och inte utan för ditt. Vi har inte blivit tvingade av staten att ladda ner någon karantänkontrollsapp. Vi sitter inte i karantän.

Vi uppmanas inte att ha på oss andningsmasker. Vi uppmanas inte att isolera den sjuke i familjen. Vi uppmanas inte att bara sitta hemma hela dagarna. Inte alls.

Vi uppmanas arbeta om vi är friska, skicka barnen till förskolan om de är friska och helst gärna köpa något från den lokala restaurangen, pizzerian, bageriet. Vi uppmanas inte att sluta åka buss, men vi måste gå på i mitten. Vi får inte böter om vi åker fler än en person i samma bil. Vi blir inte stoppade i någon vägtull på väg till sommarstugan. Vi sitter inte i karantän. Vi sitter inte i karantän.

Det finns de som sitter i karantän, även här. Det är de som är nyss hemkomna från någon resa. Det är de som känner av symptom. Men ändå: inga militärer, inga appar, inga köer utanför matbutiken.

Jästen är slut, mjölet är slut och toapappret är slut - även här i vår relativt lilla affär på vår relativt lilla ort. Vad ska  folk göra nu? Baka och bajsa? Tänka att de sitter i karantän - fast de inte gör det.

Mina föräldrar, som båda tillhör riskgrupper av varsin anledning, håller sig hemma i frivillig isolering. Restaurangbesök och parmiddagar är inställda. De har varandra och de har fågelsången i skogen, dit de tar sig varje dag på en promenad.

Hur kommer folks hälsa egentligen påverkas av att sitta isolerade i hemmen så länge, som de gör i Spanien och Italien? frågar jag min syrra som är fysioterapeut. Blodtrycket? föreslår jag.

Den psykiska hälsan kommer påverkas mest akut, säger hon.

Och ja, jag tror det är en bra gissning. Den psykiska hälsan måste påverkas enormt av att kroppen inte ens får den dagliga lilla rörelse som krävs för att ta sig till tunnelbanan, till jobbet, till mataffären. Dessutom tror jag att det kommer bli svårt för folk att få till 30 minuters daglig motion i hemmet. Vad ska de göra? Vad ska de hitta på? Dansa - är mitt bästa förslag - till något röjigt. Springa i trappor? Springa på stället? Hoppa hopprep. Men ändå - jag tror det kommer bli svårt för många att få till.

Dessutom kommer den psykiska hälsan påverkas av att inte få vara ute bland människor, inte känna vinden i håret, inte se något annat än sitt hem. De som måste gå till jobbet kommer ändå till jobbet (så är det i Spanien just nu), men de som kan jobba hemma eller de som inte har något jobb - de måste vara hemma. Samtidigt rasar ekonomin. Samtidigt dör många hundra varje dag. Samtidigt installeras ett bårhus i en ishall. 

Hur ska de göra sedan när de släpper på karantänen då? Kommer de låta alla gå ut med en gång? Vad händer då? Nej, jag tror det kommer bli poco a poco. Först några, sedan några andra, sist riskgrupperna. Men det återstå att se; dels hur de gör, och dels hur det blir. Karantän - la cuarentena. Fyrtio dagar av isolering. Först var det femton, nu femton till. Kanske blir det fyrtio totalt, eller ännu fler...

Under tiden vi (min familj) här i Sverige inte sitter i karantän försöker vi njuta. Vi åkte till Dyrön i lördags. Det var underbart och förtjänar egentligen ett eget inlägg. G var snorfri både lördag och söndag och är således nu tillbaka i sina vanliga förskolerutiner. Vi båda jobbar. Vi får se hur länge. Vi får se hur allt blir. Viruset kommer allt närmare känns det som. Blir jag smittad vill jag ha en mild variant, tack!

Blir jag smittad får vi väl sitta i karantän, antar jag. Lite mer på riktigt. Men att Sverige skulle kunna förbjuda sina invånare att gå ut i naturen, det kan jag aldrig tänka mig. Aldrig. Men vem vet..?

På Dyrön ser husen äldre och näpnare ut och de har trädgårdar med vårblommor i.

Bunkrar ni?

Jag har nu sett, med lite halv koncentration, på SVT:s specialprogram om Coronaviruset. Allt är fortfarande oklart för mig. Vilka är symptomen egentligen? Kommer alla att provtas? Det låter ju inte så. Hur tar man prover på folk som bor som vi, långt från sjukhus? Ska vi ta kollektivtrafik till ett sjukhus om vi skulle misstänka att vi är coronasmittade? Det verkar ju väldigt kontraproduktivt och dumt. 

G hade lite lite feber i söndagsmorse men var pigg som en mört och pratade på som världens pratkvarn. Efter någon timma var febern borta och har varit det sedan dess. Snorig är han däremot. Och jag hade ont i halsen när jag vaknade imorse och har haft ett ständigt kli sedan dess. Jag gissar att vi plockade upp något förkylningsvirus när vi var i Skärhamn i lördags, då träffade vi ju en hel del folk. Inte kan jag tro att det är corona, för det känns överdrivet att tro det. Men tänk om? 

G fick vara hemma från förskolan igår för det gick bra ihop med våra scheman (vi kunde pussla rätt bra) och för att han var snorig och ju faktiskt haft lite feber tidigt på söndagen. Det hade gått 24 timmar, men ändå... Idag fick han däremot gå dit, eftersom han visade tydliga tecken på att vara pigg genom att hoppa intensivt i soffan imorse. Personalen tyckte att det hade gått bra, så det var ju bra. Jag tänkte hämta tidigare, men lyckades såklart inte eftersom jag fick någon sorts ny arbets-il vid tio över tre. Så kan det gå. Till slut kom vi hem i alla fall, cyklandes genom diagonalt regn. Hemskt. (Nojig för att batteriet till cykeln skulle ladda ur var jag också, men det gick bra som tur var.)

Väl hemma åt vi linsgryta med ris, som M lagade igår. Mycket gott är det och en av våra standardrätter numera. Vad har ni för standardmat som går hem i hela familjen? Ge mig gärna tips! 

Så ja... viruset var det ja, jag tappade visst fokus. Det var många förtroendeingivande äldre män som var med i programmet, reflekterade min smarta syrra. En av de få kvinnliga experter som uttalade sig i programmet var Agnes Wold. Hon sa att hon tyckte att man inte ska resa utomlands det närmaste året. Jag undrar vad min kära man och min kära spanska svärfamilj tycker om det. Jag undrar om vi kommer följa det rådet. Antagligen, om det utvecklar sig och blir värre. Vi får väl se. Kanske är det helt över om några månader, kanske är det värre än nu. Ingen vet ju det. 

Bunkrar ni, förresten? Folk verkar ha kommit på det nu. Jag har tittat igenom lite vad vi har hemma och ja, frysen är så gott som full och i skafferiet har vi nästan 10 kg mjöl och en hel massa torra kikärtor och linser som vi tydligen köpt på oss. Tonfisk, fiskbullar, krossade tomater, ris och pasta. Ändå tog jag en extra fiskbulleburk när jag handlade idag. Sedan har vi vårt "riktiga krisförråd" också, som jag började bygga upp för något år sedan. Där har vi lite färre saker än i vårt vanliga skafferi, men ändå. Bra att ha. Tänk om livsmedelsbutikerna stänger helt i flera veckor!  Då gäller det ju att klara sig.

Några varor jag köpte hem för att "bunkra" med idag var: bindor, näsdukar, jäst, buljongtärningar, choklad. Kanske lite udda, vad vet jag. Men vem tänker på att bunkra mensskydd? Det de nämnde på SVTs program var tonfisk, krossade tomater, ris och pasta. Kanske kommer mensskydd och andra apoteksvaror fortfarande gå att köpa via nätet om livsmedelsbutiken här stänger. Men vem ska dela ut posten om brevbäraren är sjuk? Kanske kommer inte alla vara sjuka samtidigt, nej... Kanske lugnar det ner sig snart.

Egentligen känner jag mig inte så orolig, fast det kanske verkar så, utan mest fundersam. Vad är detta? Var ska det ta vägen? Och hur i hela friden ska jag förhålla mig? Måste G vara hemma i två veckor från förskolan om han börjar hosta? Eller mer? Jag kanske får ringa 1177 i alla fall... Fast inte nu! Nu lär de ju var nedringda av alla andra som sett SVT:s program och har lite ont i halsen.

Never ending saturday

Denna lördag har en känsla av never ending över sig, som att allt är långt och inte tar slut. På ett bra sätt. Dagen började med att jag fick sova hur länge som helst, då jag rymt till min sons säng efter att ha samsovit en stund i den arla morgontimmen. Där, i hans säng, fick jag mirakulöst nog vara i fred tills jag vaknade av mig själv vid halv nio. Barnet och pappan hade underhållit sig så fint under tiden att han inte ens frågat efter mig. Barnet alltså.

Sedan, som om denna lyx inte vore nog, tog M tag i dammsugningen medan jag duschade varmt och sedan lite kallt men framförallt i fred. Efter att tvagningen och påklädningen, med min son som smakråd, var klar var det dags för oss att sätta upp på cyklarna och trampa iväg mot Skärhamn. Lillsonen i vagnen bakom pappa. Alltid pappa, om han får välja vem som ska dra vagnen. Jag undrar varför. Kanske är det mer spännande så?

Upp över bron. Havet var spegelblankt - ja helt spegelblankt. Som en spegel. Så ovanligt och så vackert. Iväg förbi Morik. Detta märkliga namn på den lilla nästan-orten med den lugna och fina marisman mellan sig och havet. För visst låter spanskans marisma tusen resor vackrare än svenskans ord våtmark? Och där - i hagen - gäss. "De påminner mig om mina hemtrakter" sa M. Men jag kunde inte hålla med. Gässen är ju svenska, ser du väl? sa jag inte. Och så är det så - att gässen som är svenska och som är här om sommaren faktiskt övervintrar alldeles nära där M är uppvuxen. I nationalparken Doñana. Besök den om ni har vägarna förbi! Vi cyklade vidare. Målet var en vernissage på en utställning i Skärhamn, där M ställer ut två verk.

Väl i Skärhamn avverkade G och M ett obligatoriskt besök på Styckens bageri för inköp av bulle och kakor. G fick bulle direkt som energipåfyllning inför vernissagen. Och väl där - en hel del folk. Ett grannpar som kommit just för att se Ms verk och även två kollegor till M som pallrat sig dit denna lördag. Så fint! Vi minglade och G åt salta pinnar och sprang runt.

Klockan slog tolv och kanske till och med halv ett och vi drog oss iväg för att få i oss lite lunch. M bjöd på finmat nere i södra hamnen och vi åt alla med god aptit. Efter detta: Akvarellmuséet. Men här satte min energinivå totalstopp. Jag var mätt i magen, ja mättare än på länge, men också helt slut i hela huvudet efter alla intryck; spegelhavet, gässen, konstmänniskorna, hålla koll på G, mat osv... Så jag satte mig helt sonika i muséets café och drack en kopp grönt te. Känslan av never ending dök upp i mig. Vi kommer aldrig åka hem, utan bara vara kvar här i Skärhamn tills det blir alldeles för sent...

Men: dåligt batteri på mobilen fick mig att bara koppla av och titta på berget utanför och på folk som gick förbi. Det fick mig att betrakta krukväxterna och inredningen. Det fick mig att tänka på hur mycket vi missar när vi sitter med näsan i våra telefoner, nästan hela tiden, när tillfälle ges.

Och jag är inte bättre än någon, trots att jag inte skaffade min första (och hittills enda) smartphone förrän 2016. Verkligen inte bättre än någon. Verkligen inte nu. Nu när M har skaffat instagram för att kunna visa upp sin konst för fler än sina kollegor, de som beställer porträtt av honom på sina barnbarn. Jag har haft tanken länge: M målar och lägger ut valda verk medan jag sköter det sociala, alltså vandrar runt och gillar och kommenterar andras bilder. För det är väl så man själv blir sedd? Genom att vara aktiv och visa att man finns, samtidigt som man ger något till de andra som har lagt upp liknande innehåll som en själv. Alla gilla-tryckningar och kommentarer är såklart ärliga och konstruktiva, sådana som M skulle kunna stå för (eftersom jag gör det i hans namn). Men vad gör detta med mig? Jo, på ett dygn har jag blivit beroende. Sjukt! Inte så mycket av likesen som av att titta runt och kommentera och se vad som händer. Socialisera med folk som inte ens är här. Galet. Galet roligt!

Och på tal om trött, som jag var när jag drack mitt gröna te i akvarellmuséets café, och på tal om att socialisera. Det är ju just det som ger mig energi: att prata med folk! Vi cyklade hem, efter en liten stund på muséet. Jag hann dricka te, G hann åka hiss och M hann köpa några nya färger. Vi cyklade hem för jag vägrade "gå till affären" som både G och M ville. Alternativet att de skulle göra det utan mig, lockade inte M tillräckligt mycket. Men på vägen hem, helt plötsligt, mötte vi en tjej som jag hejat på så många gånger på sista tiden, att jag bara var tvungen att stanna och fråga om hon bor på samma ö som mig. Och det gjorde hon - nästan. Så där blev vi stående. Jag med min cykel och hon med sin barnvagn och pratade och pratade tills M fick ringa och fråga vart jag hade tagit vägen. Och sedan pratade vi och pratade en bra stund till. Så fint och trevligt och energigivande att få prata med en människa (i min egen ålder) om ditt och datt. Och sedan cyklade jag vidare i alla fall, och hon gick vidare på sin promenad.

Väl på holmen hände samma sak igen. Jag stannade och pratade med två grannar. Även detta samtal gav mig energi och glädje, och M två till följare på instagram! Så kom det sig att jag kom hem säkert en hel halvtimma (om inte mer) senare än resten av min familj, fastän det var jag som varit trött och velat hem... Och ja, även denna cykeltur hade en känsla av never ending över sig.

Och sedan hemma. Morotssoppa fastän mättnaden från lunchen inte gått över än. Sedan bubbelbad och nu dags att titta på film när G nu äntligen sover och jag hunnit gå en runda till på den där bildappen... Filmen vi ska se heter Wild Tales och är spanskspråkig, så det blir nog bra. Rekommenderad av en vän. Så ja, nu får jag sluta skriva på detta inlägg, som i sig också har den där never ending känslan över sig, eftersom det blivit så långt. Tack för att ni läste, ni som läste!