Spara små ängar

En av de lataste och enklaste grejer du som har en gräsmatta kan göra är att spara små sommarängar åt bina. Hur då? Jo! Låt bli att klippa exakt hela gräsmattan och lämna fläckar där du ser att exempelvis vitklöver, käringtand eller prästkrage tittat upp. Låt dem blomma och vara mat till alla hungriga bin och humlor. När de sedan blommat över väntar du några dagar för att sedan klippa av dem med gräsklipparen och låta klippet ligga kvar så det fröar av sig i marken igen. 

Har du en gräsklipparrobot kan du sätta upp en ram runt dessa små ängar med några brädor så att roboten inte kommer åt just där. Sedan är det bara att ta bort ramen. Detta sista har jag inte testat själv, men jag antar att det funkar. 

Eftersom bina är hotade behöver de mat. Ju mer mat de får desto mer bi-bebisar lär det ju bli, och på detta sätt borde vi kunna hjälpa till att rädda bina!

Du som inte har en gräsmatta kan istället testa att plantera bivänliga växter så som lavendel (köp i kruka), blåklint (lätt att så från frö) och ringblomma (direktså).

Lycka till!

Så vänder det

Äntligen vänder det! Vi skriver på hyresavtal för huset på landet och snart kommer vi att bo bland åkrar och hagmark och med skogen i ryggen. Det känns rätt och det känns bra, och det är väl så det ska vara?

Visst kommer det finnas fästingar och mördarsniglar och en stor gräsmatta att klippa men förhoppningsvis hittar jag sekatören under flyttpackandet och förhoppningsvis sätter sig fästningarna där vi kan se dem och snabbt plocka bort dem. Kanske kan vi skaffa höns, om vi bara bygger ett hönshus först (vilket inte känns så "bara" i och för sig). 

Å ena sidan känns det tråkigt att vi inte heller denna gång hade möjlighet att köpa vårt boende, men å andra sidan känns det bra att vi testar att bo på landet-landet i ett gammalt hus utan att för den skull äga det. Vi kan passa på att studera de problem som kan uppkomma och se hur ägarna till huset löser dem. Vi kan utifrån detta och det vi vet och har testat tidigare fundera på vad som är rätt boendeform för oss och vilken miljö vi trivs i. Jag trivs på landet och för mig är det viktigaste att G kan gå kvar i sin förskola som han trivs i. Därför funderar vi inte på att flytta till Skaraborg eller Kållekärr, även om det kan vara billigare där. Det Skaraborg och övriga platser längre bort har emot sig är dessutom att vi i så fall skulle vara tvungna att börja om på nytt socialt, igen. Vi gjorde ju det för tre år sedan när vi flyttade hit och det har inte varit helt lätt att skaffa nya kontakter. Det har gått mycket långsammare än vad jag trodde, och jag är Så Tacksam för de kontakter och vänskaper jag ändå har fått, så här långt. Men det är verkligen poco a poco, lite i taget som gäller här, har jag märkt.

I vårt nya boende kommer vi inte bara ha en stor gräsmatta med egen lekplats utan också kunna odla mer i ett helt gäng pallkragar och i ett stort växthus. Det ska bli spännande att se hur mycket bananas jag går nästa år. Min odling just nu har avstannat lite då jag insett att jag inte får plats med mer. Fröer ligger därmed kvar i sina påsar, redo att strös ut någon annanstans, vid något annat tillfälle. Kanske hos mina föräldrar eller kanske i vår nya trädgård i september. 

En annan sak som vårt nya boende har, som vi inte har här, är just det där berget i ryggen och ett lite mer normalt avstånd till havet. Just nu bor vi ca 30 meter från havet, men på det nya stället kommer det vara drygt 1,5 km till havet och nästan 4 km till närmaste badplats. Detta är visserligen inte långt alls, men det ger, föreställer jag mig, ett visst skydd mot den vilda västanvinden. Och det ska faktiskt bli skönt, tycker vi.

Det jag däremot antar att vi kommer sakna där ute på landet-landet är gatubelysning. Det kommer inte vara en lyktstolpe så långt ögat når (tror jag) och därmed mörkt som i ett hål, hela långa vintern. Eller så bjuder detta mörker på ypperliga tillfällen att studera stjärnhimlen och att fundera på om verkligen varenda liten avkrok måste ha elektriskt lyse igång alla långa vinternätter. Ganska tokigt egentligen att tomma vägar lite överallt är upplysta. För vem? (Samtidigt otroligt skönt när man väl ger sig ut, men kanske skulle man kunna ha sensorer på lamporna?) 

Fler saker som är bra med det nya boendet då? Det kommer vara nyrenoverat. Det finns tre sovrum varav ett kommer kunna användas för Ms alla målargrejer. Det finns en balkong med kvällssol. Det finns en grind och staket så G kommer kunna vara ute i trädgården mer eller mindre utan passning. Det finns åretruntboende grannar och enligt ryktet flera barn. Det kommer bli mycket kortare väg till Ms jobb men samtidigt inte så mycket längre till förskolan. Och framförallt: Vi kommer att få testa att bo på det riktiga landet utan att behöva skaffa två bilar och utan att behöva byta förskola och arbetsplatser. Förändringen kommer bli stor men inte för stor, och just det känns så himla bra! 

Det känns dessutom bra att vi liksom köper oss tid för att kunna spara mer pengar inför framtida bostadsköp och förhoppningsvis kan den här bostadsbubblan spricka eller pysa lite tills dess så att vi inte måste lägga en hutlös summa på ett trökigt hus. Det känns alltså bra att inte gå in i bostadsmarknaden just precis nu när priserna rusar. Dessutom känns de två hyresvärdarna som bra och vettiga människor, vilket även gemensamma bekanta bekräftar. 

Sommaren är här! Vi har börjat röja bland "sånt vi sparat som kan komma till nytta" och fasaden är bytt och målad på mina föräldrars hus. Snart är det midsommarafton och ja, jag har väl inte så mycket att klaga på just i detta nu. 

Hoppas även ni fått en fin start på sommaren! Nu ligger det bästa framför oss, tror ni inte det?

Härlig helg och hysterisk bostadsmarknad

Så kom en helg som var härligare än någon helg varit på länge. G och jag var ensamma hemma för M jobbade och plötsligt kom värmen. Det har varit en oerhört kall vår, som ni alla vet, men plötsligt blev det varmt, skönt och behagligt. Tänk vad lite värme och sol kan göra för växtligheten och humöret. Prästkragar slog ut och med ens kände jag hopp om livet än. Det var inte bara prästkragarnas förtjänst utan det var något mer. Goda krafter på Tjörn. Folk som vill en väl. Sådant kände jag i helgen.

Både lördag och söndag tillbringades hos mina föräldrar. Vi planterade och klippte gräs. Morfar målade långa bräder vita. G pulade på med sitt, något spontant snickeri, och vi fick lunch på verandan. Fram på eftermiddagen cyklade vi hem och på kvällen var vi och tittade på ett hus som vi kanske kan hyra. Vi får se, än är inget avtal slutet, men ni kan väl hålla tummarna för oss? För både M och jag blev kära. Och G tyckte också om stället. 

Efter husvisningen åkte vi tillbaka till mormor och morfar för att dricka lite vatten i värmen och berätta vad vi sett och hur positivt överraskade vi var. Sedan bar det av till vår favoritstrand. Den med kvällssol. G var på ett sprudlande humör och plötsligt hade han plaskat ner nästan hela sig och fick ta av sig kläderna och nakenbada helt spontant i strandkanten. En far och son kom paddlande och de badade även de och torkade sig genom att värma sig på de solvarma klipporna. 

Dagen efter tog vi badandet på allvar och begav oss redan innan lunch till favoritbadet, G och jag. Bikinin under och vips var vi i havet. Det var kallt. Benen värkte, men så bestämde jag mig och tog tio kliv ut i havet, G räknade till tre och jag var doppad. Årets första dopp. Kanske 14 grader i vattnet men så oerhört varmt och skönt och stilla i luften, att det bara var härligt. (20 grader var det väl i luften kanske - inte mer, men ändå.)

Vi fortsatte hem till mina päron igen och presenterade en idé om en pallkrage (medtagen) och gav bort några grönkålsplantor i improviserad morsdagspresent. Lite mer plantering och fixa, greja och lunch. Matjessill och köttbullar. Var och en ska ha sitt. Så tacksam för att vi kan umgås med mina föräldrar lite mer. Pappa vågar till och med kramas litegrann.

Efter ett tag blev vi trötta och sladdade hem i vår nya bil. Ja för vi har köpt bil nämligen. Helt emot vår identitet de senaste tre åren, men nu var det dags kände vi. Ett spanskt vitt lejon från 2018. Det är skönt, må ni tro, att skjutsa G över bron nu. Regn, vind, andra bilar. Ingenting bekommer mig! Det är bara moder jord som gråter då... Men nu blir det snart nattåg till kontinenten. Och visst kan man cykla även om man har bil, egentligen. (Och nej, vi planerar ingen resa - inte som läget är nu.)

---

Och så var det bostadsmarknaden då. Varför inte bryta av denna positiva ton med något fruktansvärt hemskt? Bostadssituationen i kranskommunerna. Eller vad det nu kan kallas där jag bor... En landsbygdskommun i en storstadsregion, kanske. Samma trend som man tydligen ser i Trosa, ser man också här. Ett radhus i ett lite mindre populärt område låg ute för 1,4 miljoner. Vi tänkte att det måste vi titta på. Jag ringde mäklaren för att fråga om förhandsvisning men nej, det blir ingen sådan, sa hon. Två dagar innan visning var det sålt. Någon hade lagt ett bud på 1,5 miljoner och säljaren tyckte inte att han kunde tacka nej. En villa i kommunens största samhälle låg ute för 2,9 miljoner. Helt okej och rätt stor villa men inget pittoreskt eller speciellt egentligen. Den såldes för 3,9 miljoner. Sådana som vi, som inte också kan sälja något, som inte tjänar mer än vi gör, har ingen chans. Och då är vi inte ens unga! Vi är inte ens särskilt lågavlönade, eller så jämför jag bara med fel personer? Herregud, jag har ju fem års universitetsutbildning och vi båda utför oerhört samhällsviktiga jobb. Jag ska minnas varför vi inte köper något nu: Vi kan inte. Det som kommer ut är för dyrt, eller så stiger det. Och då har vi ändå sparat en hel del pengar under en hel del år. Och det spelar ingen roll om det kommer stiga än mer och aldrig gå tillbaka till de nivåer som var innan pandemin, då det också var dyrt och bostadsbrist - om ni minns?, för vi har ändå inte råd att köpa något som ligger flera hundra tusen över vårt nuvarande lånelöfte. Det enda vi kan göra är att fortsätta jobba, spara och förhoppningsvis hyra något. Det vi kan göra är att avvakta. Just nu är det totalt hysteriskt men kanske lugnar det sig så småningom. Kanske spricker någon bubbla, eller inte. Folk har gjort prognoser förr som inte stämt, och är det någonting vi har lärt oss av det gångna året så är det väl att vi ingenting vet, ingenting.

---

Men helgen, ja - den var härlig! Och det ska jag också minnas!