Grattis farmor 98 år!

Idag skulle min farmor ha fyllt 98 år om hon hade levat. Idag för 98 år sedan på Signedagen föddes min farmor och ett av hennes namn fick faktiskt bli just Signe. Signe är ett fornnordiskt namn och en av kandidaterna ifall jag hade fått en dotter. Min farmor var alltså född den 23 augusti 1923. Ett födelsedatum som är lätt att komma ihåg. 

Så länge någon kommer ihåg en människa så lever den kvar. Kan man säga så? Jag vill tänka så. Då känns inte döden lika definitiv. Min farmor växte upp i en snickarfamilj i Tibro. Hennes pappa, som dog när farmor var bara 17 år, var möbelsnickare och ägde ett snickeri där även hans söner arbetade. 

En dag när farmor var liten brann snickeriet. Någon kom till skolan och sa till och farmor sprang direkt hem och frågade efter sin hund King. Hunden hade klarat sig och stod bunden hos grannen. 

Hon gick inte så länge i skolan, min farmor. Sex år om jag minns rätt. Kanske gick hon i Tibros småskola. Jag vet inte. Som tonåring arbetade hon som barnflicka i Göteborg men luften där var inte bra för hennes lungor, sa hon, eller om det var så att hon började röka. För röka gjorde hon i många år sedan, mycket, har jag hört. Till slut lyckades hon ändå sluta, som tur var. 

När hon var tjugofyra år gifte hon sig och fem månader därefter föddes min pappa. Han var så snäll och så söt och så duktig. Det var i Stockholm hon hade träffat min farfar och på något sätt hade hon fallit för honom trots att han kom för sent på deras första träff. Han hade nämligen behövt hjälpa sin mamma som arbetade med att klä finskor i klänningstyg. En sådan där historia som man fick höra minst en gång vartannat år. Ni vet: Familjens historia. De levde åtminstone tillsammans tills min farfar gick bort 2005, några år före farmor. Hon skrev dagbok under sina sista år. Skrev ner sina minnen. Pappa har böckerna och jag borde läsa dem för nu när jag skriver här inser jag hur lite jag minns och vet. Hon har berättat olika saker och pappa har berättat olika saker men hur hänger allt ihop? Min pappa har koll, och jag vill veta. Jag måste börja intervjua honom. Spela in, skriva ner. Kanske göra något av det. Vad vet du om din familjs historia? 

Det var i Stockholm de träffades och det var i Stockholm de kom att leva sitt gemensamma liv. De bodde på några olika adresser och när pappa var liten bodde de i en lägenhet med två rum, men det ena rummet hyrde de ut. De hade inte samma krav på rymlighet då som nu, kan man säga! 

När min pappa var tonåring flyttade de till Tunisien och lämnade sin enda son till grannarna. Farfar hade fått jobb på en konstgödselfabrik som höll på att byggas i Sfax. Han var finmekaniker och det var något som de hade nytta av där, tydligen. Min pappa var också där och bodde med dem någon period. Körde motorcykel och hängde runt med andra svenskar mest, som jag har förstått det. Lärde sig franska på gatan. 

Och så plötsligt. 41 år gammal, blev farmor gravid igen. Sommaren innan hon skulle fylla 42 föddes min farbror. 17 år yngre än min pappa. Han bodde sina första år utomlands. Först i Tunisien och sedan i Pakistan, där farfar fick ett annat jobb genom Sida. Där bodde de i något slags gated community med andra utlänningar och svenskar. 

Lite innan allt detta med utomlandsarbete köpte de en timmerstuga strax utanför Järvsö i Hälsingland. Den renoverade de och inredde med allehanda loppisfynd. Det är fortfarande det enda hus i hela världen som jag verkligen älskar. Tack farmor och farfar för att ni valde just det huset!

Ja, men min farmor då. Hur var hon? Hon var snäll och go och väldigt barnkär. Hon älskade småbarn och hon älskade att laga mat och baka. Hon var en nattuggla precis som jag och såg inget hinder i att baka bullar ungefär mitt i natten, har pappa berättat. Hon älskade att dansa och att måla naglarna. Hon var mån om sitt utseende och hade fina kläder, snygga håruppsättningar som ung och alltid permanentat lockigt hår som äldre. Hon lämnade efter sig flera par klackskor och några pälsar. 

Farmor var inte bara hemmafru. Nejdå! Hon hade även jobb som damfrisörska och ett tag arbetade hon på Systembolaget. Även om hon bodde i Stockholm i nästan hela sitt liv behöll hon sin västgötska dialekt, vad jag minns. 

Ja, men hon var en väldigt fin farmor och jag är väldigt glad för att jag hann ha henne i mitt liv ganska länge ändå. Jag var 22 år när hon dog, och min pappa hade precis fyllt 60. En fest hon var på och dansade på, bara månader innan hennes hjärta slog sitt sista slag. 

Tack för allt du var farmor! Tack för min fina pappa! Och tack för alla underbart goda köttbullar!

En superhärlig dag mitt i allt

Om förra helgen var total full rulle och bjöd på ganska stressat och irriterat humör så har denna helg åtminstone börjat i ett lugnare tempo. Flyttpackningen och flyttandet av småsaker i kartonger och papperskassar har pågått i en vecka nu och vi har redan fyllt nästan ett helt rum i vårt blivande hem med allsköns saker. Huset som vi ska flytta in befinner sig fortfarande i en intensiv renoveringsfas. Det är många fronter öppna, om man säger så, men jag är säker på att det kommer att bli fint och trevligt när det väl är klart. Kanske till och med hemtrevligt när vi väl fått inreda med våra ditflyttade grejer. Inreda förresten, min svagaste gren... Men man tager vad man haver. Min inredningsstil är "hopplock från livet" och en hel del som mina föräldrar avvarat. Med andra ord: ingen inredningsstil alls. Men ett vänligt hem hoppas jag på att kunna skapa, med utsikt över åkrar, ängar och skogsklätt berg. Men det var ju inte huset detta skulle handla om, utan dagens superhärliga dag mitt i allt flyttkaos. 

Dagen började med att min man busschauffören ringde hem från jobbet och sa att han hade glömt sin plånbok med körkort hemma. Klockan var kvart över åtta och jag var mitt uppe i mina hembakta rostade mackor och kände väl inte direkt för att cykla ner till busshållplatsen, vilken han skulle passera en kvart senare, och ge honom detta. Han vädjade och jag sa att okejdå. Snabba ryck och tio minuter senare var G och jag där. Satt på busshållplatsen och väntade på pappa busschauffören. Det var en oerhört stilla morgon. Bara några hundmänniskor var ute. Inte en vindpust som det kändes där på vändplanen i början av ön. "Vet du vad vi gör?" sa jag till sonen. "Jo, när vi lämnat plånboken till pappa så åker vi hem igen och äter färdigt frukosten. Sedan går vi ner till badviken och badar." Bra idé tyckte sonen. Sagt och gjort.

I badviken var det bara vi. Förvånande denna vackra dag. Visserligen var klockan bara nio, och visserligen har det varit rätt kallt i två veckor nu, men idag: strålande sol, lite lite vind och friskt och klart vatten. Det tog en stund av velande innan jag doppade mig vid stegen på den stora bryggan. Jag simmade några huttrande tag, flöt i tre sekunder och gick sedan upp. G doppade sig han med och lekte en bra stund i vattenbrynet. Att vara helt själva i badviken var nog precis det jag behövde efter en vecka fylld med flyttbestyr och ganska stressade tankar. I två timmar stannade vi och sedan gick vi och köpte en hutlöst dyr falukorv, lite matlagningsgrädde och gick hem för att laga korv stroganoff och ris. G ville hjälpa till, och det fick han.

Liten morotsskörd

Efter lunchen fick G titta lite mer på barnprogram medan jag plockade ihop ännu mer saker att flytta till nya huset. Cykelstolen, badrumsmattan, urväxta barnkläder och lite sånt. Ingen var där. Bara vi, återigen. Vi bar in allt där det skulle vara och sedan sladdade vi vidare hem till mina föräldrar. Där lämpade vi av ytterligare lite grejer och innan vi visste ordet av hade Gs förskolekompis som bor nära kommit dit för att visa ett ashäftigt pokémonkort. G och kompisen lekte i trädgården och sedan gick vi hem till kompisen för att titta på hans rum, där han hade ännu fler ashäftiga pokémonkort. Lite studsmatta hoppades innan det var dags att gå tillbaka till mormor och morfar. Hur jag lockade med honom? Med glass, såklart! 

Så stannade vi en stund hos mormor och morfar. G åt glass med färska blåbär och jag åt glass med kallt kaffe och isbitar. Någonslags glasskaffedrink, säger vi. Vi får väl se om jag sover i natt. Jag som aldrig aldrig dricker kaffe! G och mormor spelade memory. G vann! Morfar och jag pratade om våra odlingar och kom fram till att det aldrig mer blir djungelgurka, men gärna fler sorters tomater. 

Solen fortsatte att skina men det var dags att åka hem och laga mat, tyckte G. Väl hemma gick jag över till grannarna och pratade lite om nya huset och sedan käkade vi mat som fanns kvar. Efter middagen tog jag några röjtag till. Klippte gräset en sista gång, ryckte upp lite ur pallkragarna. Plockade inne. Tog ner gardinstänger. Och så vidare. M vilade sig efter en körig (!) arbetsdag. 

Kvällen avslutades med att vi gemensamt begav oss till kyrkans päronträd och plockade varsitt päron. Min hade en levande larv inuti sig, som jag inte åt upp. Så sitter jag då här och skriver det här. Tvättmaskinen tar några sista centrifugvarv med gardiner och Gs fondväggstyg föreställande en björkdunge. Jag hoppas att vi kan sätta upp den i hans nya rum. Den är tre meter bred. Jag vet en vägg där jag skulle vilja ha den, men vi får se hur det passar. Inredning som sagt, inte min starkaste gren men ändå lite roligt. 

Rosenskäran har äntligen tagit sig

Imorgon är det söndag. Vi får se vad den bjuder på. Kanske mer återhämtning och lite mer packning. Kanske en tur till nya huset med vad det nu kan vara. Väderleksrapporten säger sol. Och jag säger söndag. Hoppas ni alla har en härlig helg!

Semestern som var

Så tog plötsligt min fyra veckor långa semester slut. Det var en bra semester, helt klart, och samtidigt har det känts bra att börja jobba idag igen. Jag har känt mig pigg och  glad och fått en hel del gjort. Bra start på min hösttermin, med andra ord!

Någonslags sammanfattning tänkte jag väl ge mig på. Ja, semestern började med en oplanerad vecka för mig och G. Vi var hemmavid och vi gick till badviken. G blev förkyld och vi undvek badviken. En grannflicka kom och lekte ibland, innan förkylningen. Vi var på utflykt med en kompis till G och hans mamma och syrra. Det var varmt. Väldigt varmt. 

Sedan kom min andra semestervecka och med den: Simskolan. G hade faktiskt väntat hela året på att få gå på simskola och jag var så stolt att jag grät en skvätt när jag såg hur duktig han var under det första passet när han satte sig i samlingsringen helt själv, dock tillsammans med sin kompis, och berättade för fröknarna att här är min kompis, och han deltog under hela passet utan problem. Så stolt var jag, och så glad var han. Passet efter gick också bra till en början men så hände det något litet som fick honom att bli ledsen. Fröken försökte trösta och jag höll mig stilla på min klippa, men när fröken sökte min blick  gick jag dit och tröstade, tog upp honom ur vattnet. Sedan gick jag med honom och sa Hejdå! när passet var slut. Det var viktigt, tyckte jag. Nästa pass behövde G att jag satt med i ringen vid uppropet och att jag följde med på uppvärmningen som var på land. Jag gick med till gräsplanen där de hade uppvärmning, men satte mig på en kant och smög sedan försiktigt därifrån. Allt för att ge G både trygghet och en känsla av att klara detta själv. Jag vet att han behöver mycket trygghet och jag vet att om jag pressar honom minsta lilla för hårt så kommer han att tvärvägra. Därför följde jag med honom, även om ingen annan förälder gjorde det. Men det visade sig också vara ett framgångsrecept. G var med alla gånger på simskolan (två gånger om dagen i två veckor) och han hade roligt. Han tog till och med tre simmärken! Simskolan var alltså en lyckad historia för mitt barn. Han var kanske inte "bäst i gruppen", men han utvecklades enormt på dessa två veckor. För mig är det viktigast att barnet har roligt och är med på sina villkor och på sitt sätt, än att barnet blir bäst eller vinner någon tävling. Det var dock ingen tävling överhuvudtaget, och alla uppmuntrades och peppades av de duktiga fröknarna, men ändå. Jag vet att det finns föräldrar som resonerar så att barnet ska bli bäst. Jag gör inte det, men så är jag också helt befriad från tävlingsinstinkt själv. 

Efter den första simskoleveckan var jag Helt Slut och vi undvek aktivt att gå ner till stranden under helgen. På fredagen däckade jag vid åtta på kvällen, med en ljudbok i öronen (Händelser vid vatten av Kerstin Ekman) och på lördagen hade vi traditionsenlig kräftskiva med mina föräldrar och syrran och hennes familj. Förra året fick vi hoppa över detta, men nu kände vi oss tillräckligt trygga för att samlas allihop och sitta ute och sörpla i oss kräftornas goda kött. Trevlig stämning och härlig kväll, som avslutades med att syrran och jag "gick en promenad" vilket betydde att vi drog och kvällsbadade helt själva. Underbart!

Dagen efter åkte vi på sommarens båtutflykt med syrran och hennes man och son. Det var trevligt förutom att syrran tappade sin mobil i vattnet i hamnen, innan avfärd, och att G nästan satte massa korv i halsen, men han lyckades få upp det. Pjuh! Vi var på Risön. Fint ställe!

Efter den andra simskoleveckan var jag också helt slut, men samtidigt tacksam över det lilla simskolehäng som vi haft med några föräldrar och barn. Det var skönt att liksom veta var vi skulle sitta på badplatsen och vilka som skulle vara runtomkring. Den andra simskoleveckan var det också lite svalare och därmed lite färre folk på stranden. Skönt!

Lördagen efter den andra simskoleveckan tog vi vårt pick och pack och drog till Göteborg, för att låna mina föräldrars hus och "göra stan", så att säga. När vi landat, käkat lite korv stroganoff och lekt på lekplatsen/virkat i trädgården, åkte vi in till stan och besökte Botaniska Trädgården, som vi längtat efter allihop. G var fascinerad av alla olika blommor och frågade vad de hette. Han älskade parken, guldfiskarna och blommorna, sa han. Hans humör strålade och det smittade av sig på oss! 

Vi gick upp längs hela parken, tittade på alla blommor och vattenfallet, in i Änggårdsbergen en liten bit, och sedan ner igen. G gick själv nästan hela tiden, M bar honom bara en liten bit. Efter detta promenerade vi över till Slottskogssidan och gick längs med kanten av Slottskogen till Linnéplatsen. G sprang mellan lyktstolparna, och jag häpnade över hans energi och snabba ben. En liten bit in på Linnégatan hittade vi en restaurang som heter Himalaya. Den ligger på Olivedalsgatan och vi läste menyn och gick in. Det var ett litet och mysigt ställe med en söt tant som serverade maten. Nepalesiskt tydligen. Väldigt gott, tyckte vi alla! 

Under söndagen gjorde vi det som G hade önskat sig, nämligen åkte spårvagn och gick på bio. Vi såg filmen Apstjärnan, G och jag. M ägnade tiden åt att vara på konstmuséet och rita av en tavla av Anders Zorn, bland annat. G tyckte att det var häftigt att gå på bio men jag tror att filmen var precis lite för svår för honom. Nästa gång får jag välja en enklare film med figurer han känner igen: Bamse eller Mamma Mu. Efter bion gick vi och fikade i Vasastan och sedan tog vi spårvagnen hemåt igen. På kvällen gick vi till en rolig lekplats som mina föräldrar hade rekommenderat. En toppendag! 

Så kom måndagen och jag var helt slut. G och M var däremot sugna på att gå på stan så jag tipsade dem om det stora köpcentret Frölunda Torg. Åk dit och ha det så bra! Själv gick jag en promenad på mina favoritplatser i skogen. Underbart vilsamt. 

Dagen efter bar det nämligen av till inlandet, men det får nog bli ett eget inlägg...