Åka, inte åka, åka, inte åka, åka...?

M nämner att han känner sig lite täppt i näsan strax innan jag slocknar bredvid honom och låter drömmarna föra iväg mig någon annanstans. 

Klockan ett byter G och jag säng. Det vill säga: han lägger sig hos mig och jag smiter iväg till hans säng när han somnat.

Vid sextiden vaknar jag av att det kliar i halsen. Måste hosta... måste dricka. Går ner och duschar. Hostar. Gör frukost. Nyser massa gånger.

Igår förstod jag att Spanien infört munskyddskrav ute. Överallt måste alla över 6 år ha munskydd, om jag förstått det hela rätt. Jag dubbelkollar både med mina svägerskor på plats och med Annika, och det visar sig stämma.

Frankrike införde också munskyddskrav överallt i städer häromdagen. Tyskland verkar förbereda sig på katastrof total. På färjan är det munskyddskrav och på alla tåg. Men inte för femåringar vad jag vet. Min femåring säger dock att han vill ha det, så han inte får corona. Me extraña a mi... 

Det känns så kluvet det här. Borde vi verkligen åka? Det känns inte som en så bra idé längre. Samtidigt så har vi peppat så länge, biljetterna är betalda och.. och... ja. Ni vet. Man vill liksom komma iväg när man har sett fram emot något och föreställt sig det. Ska tusen mentala förberedelser om femtusen tvåhundra kronor bara kastas bort för att det kanske eventuellt inte är en så jättebra idé? För att vi kommer vara tvungna att bära munskydd? Nä, det känns inte heller rätt.

Det jag har tänkt att vi ska gå på i beslutet om att Åka eller Inte åka, vilket kommer tas så nära avresedagen som möjligt, är fölande:

1. Har något av länderna infört karantänsregler eller andra regler som gör det omöjligt att resa?

2. Är vi sjuka eller förkylda, så vi riskerar att inte bli ombordsläppta eller riskerar att fastna på vägen (och givetvis också riskerar att smitta andra)?

Det jag hoppas är att svaret på dessa två punkter är så tydliga som möjligt: JA eller NEJ, alltså.

Egentligen tycker jag nog det är dumt att resa nu. Det är dumt att resa under pandemin överhuvudtaget. Men detta lilla ord nog smyger sig in i meningen eftersom Vi Har Biljetter och eftersom Vi Sett Fram Emot Detta, och eftersom Vi har förberett vår son! Dessutom säger alla andra att de hoppas att vi kommer iväg, hoppas att vi kan resa. Och det är ju snällt, men samtidigt: är det ens en bra idé? Vad är 5200kr? Vad gör det om vi åker i, säg, maj istället? Samtidigt: om smittan ändå är överallt vad spelar det då för roll? Samtidigt: la cosa está tan mala que es aconsejable que también los niños de 5 años lleven la mascarilla. (Även femåringar borde ha munskydd överallt i Spanien pga smittspridningen.) Om nu la cosa está tan mala, om nu smittspridningen är så hög, borde vi åka alls då? Hade vi inte köpt biljetterna, två dagar innan omikron gav sig till känna, så hade jag varit ganska nöjd med det beslutet nu.

G har vaknat. Han nyser två nys i soffan. Min hals gör lite ont. M kör buss i snön. 

Vi får se på söndag hur vi mår... vi får se om vi åker.

Vad är väl en bal på slottet mot lite magsjuka från förskolan?

December traskar vidare i sin egen takt och jag har inte så mycket tid, eller om det är energi, att skriva här då jag just nu skriver en hel del på jobbet. Mina texter ömsom hyllas, ömsom kritiseras men då sluttexterna blivit såpass bra att de fått höga poäng av slutläsaren (upphandlare) blev jag hux flux inbjuden till en konferens på ett slott i Stockholm. Så här såg det ut:

 Det var en ganska liten skara människor från olika utbildningsföretag, inom samma koncern, som möttes och vi pratade om allt från goda affärer till nya bestämmelser inom Lagen om offentlig upphandling. Inte riktigt mina områden kanske, men ändå roligt att få vara med på ett hörn och lyssna, fråga och reflektera, skratta och äta god mat.

Dagen efter hemkomst var en fredag och G skulle lämnas på fredagsavdelningen på  förskolan och vi möttes av skyltar om VATTKOPPOR! MAGSJUKA! HÖSTBLÅSOR! Verkligheten kändes allt annat än slottslik. I vilken miljö lämnar jag egentligen mitt barn?

Så kom helgen och vi tog bilen ner till Göteborg för att fira min mamma som snart skulle fylla år. Syrran och lillkusinen slöt upp och vi hade en synnerligen trevlig kväll. Dagen efter hälsade vi äntligen på hos våra hemflyttade Barcelonavänner och käkade vrålgod lunch, spelade Monopol och byggde stor snölykta. Barnen pratade spanska och svenska med varandra, liksom vi vuxna, och det var så fint att helt och fullt få vara i vårt hemspråk  (annars träffar vi bara folk som pratar endast det ena språket).

Måndagen avlöpte väl, men på tisdagskvällen började G ganska plötsligt att kräkas. Han hade visserligen inte ätit någon middag, mer än lite burkmajs, så jag fattade att något var på gång. Ändå överraskades jag. Stressnivån sköt i höjden. Hur skulle det gå nu? Hur länge skulle G vara sjuk? Hur sjuka skulle vi vuxna bli? osv. Men det visade sig vara snabbt övergående och redan nästa dag mådde lillpojken bättre. Trots det fick han vara hemma resten av veckan, även om han egentligen hade kunnat gå på fredagen (med tanke på 48h-regeln), men inte sjutton ville jag släppa iväg honom till smittoavdelningen numero uno. Nej tack. Lite pusslande och mycket videotittande för att vi inte skulle behöva vabba så mycket, blev det. Och nu är det bara tre dagar kvar i förskolan innan jullovet. Ett jullov som vi inte vet hur långt det blir...

För kommer vi iväg till Spanien så lär vi bli borta ett tag. Till februari åtminstone. Så får vi se om vi tar vår tredje vaccinspruta i Spanien för att kunna åka tåg hem genom Frankrike eller om vi rent av flyger (helst inte...). 

Nåja. Alla julklappar är i alla fall inköpta. M får en sak av mig, G kommer få totalt fyra julklappar tror jag, själv får jag nåt från en loppis eftersom jag såg till att M och G åkte dit igår för att köpa en julklapp till mig (M är inte så benägen att köpa julklappar och födelsedagspresenter kan man säga), sedan kanske mamma och pappa får nåt också. Inget till syrran, inget till någon vän. Jag har missat det helt i år. Så ja... så tråkig är jag. (Men i alla fall snäll mot planeten.)

Hur har er decembermånad varit hittills? Är ni peppade inför jul? 

Lektid - Filmtid

I fredags var M och G hemma pga snor och då jag jobbar hemifrån, eller rättare sagt: då vi bor på mitt jobb, har jag mer eller mindre koll på vad de gör när de är hemma. I fredags blev det väldigt mycket filmtittande för G och en del dataspelande för M. Jag tror inte att de satt hela dagen men det kändes som det. Stressen det väcker i mig att mitt barn inte leker på en hel dag, gjorde att åtgärder vidtogs i helgen då jag var ensam hemma med G medan M körde varv efter varv genom öns vinterlandskap. 

I lördags tog jag således beslutet om att införa någon slags begränsning i skärmtiden, även om begreppet skärmtid verkligen aldrig används hemma hos oss. För att få någon logik och rätsida på det hela hittade jag på följande regel:

När det är ljust ute är det lektid. När det är mörkt ute är det filmtid. 

Och hör och häpna: G accepterade! Kanske var han själv trött efter att ha tittat på barnprogram timme efter timme i fredags? Han är ju trots allt ett femårigt barn och har behov av att fantisera, greja och leka. 

Lördagen inleddes med kokboksblädder vid köksbordet, sedan filmtid medan vi åt frukost, sedan lektid eftersom det blivit ljust. Vi gick en liten sväng, besteg ett lågt berg, åt clementin på toppen, vandrade genom blad-skogen (som G döpte den till eftersom den är invaderad av murgröna), och hem igen. Sedan lagade vi och åt lunch. Efter detta satt vi tillsammans i en fåtölj och lyssnade vi på Pettson och Findus från SRplay medan jag nästan somnade. Sedan ville G lyssna på musik (från Spotify på min telefon) och medan jag dammsög källaren råkade G trycka på Bolibompa-appen och titta på ett avsnitt av Bolibompa-familjen. Jag kom på honom när avsnittet precis var slut och stängde av. Stort gråt! Då var solen på väg ner och jag veknade väl för ungen fick både lördagsgodis och filmtid på datorn... Nåja, helt okej första dag... 

Söndagen gick ännu bättre och vi var ute två gånger och han tittade inte på film/barnprogram en enda gång mellan klockan 10 och 15.30 ungefär. Heja! Det jag verkligen uppskattade under söndagen var att G och jag umgicks aktivt nästan hela denna skärmfria tid. Vi var som sagt ute två gånger, vi spelade Daidalosvarianten av memory, vi lekte "vilken sak är borta?" (som jag lekte med min mormor) och vi spelade Bamses gympaspel med stor entusiasm. Och eftersom man ändå inte orkar umgås superintensivt en hel dag kunde jag tycka att det var okej att han fick kolla på barnprogram på kvällen sedan, även om det nog blev ett gäng timmar...

Igår var det måndag och M vabbade igen. Lite film under dagsljusets få timmar blev det (medan M satt och målade) men han hade ändå minskat sitt intag ganska rejält sedan i fredags, om min uppskattning nu stämmer. 

Så ja... Egentligen skulle jag vilja begränsa detta ännu mer men jag vet inte om jag orkar. Jag kan se fördelar med att han tittar på barnprogram också och den främsta är att han får mer input av spanskan. En del av de program han ser är nämligen på spanska, så som Blippi och Pepa Pig. Även Paw patrol finns på spanska på youtube. Sara och Anka vägrar han dock se på spanska, men det kanske kommer en dag när även det funkar? 

En annan fördel är att han faktiskt vilar när han tittar på video, och det är väl det man ska när man är hemma och är förkyld? 

Tilläggas kan att de dagar han är på förskola ser han inte alls lika mycket på video som de dagar när han är hemma hela dagen. Då hinner han helt enkelt inte det. Men ändå, ändå kan han skrapa ihop några timmar. Galet!

Vad tycker och tänker ni om detta? Begränsar ni era barns skärmtid? Försöker ni styra skärmtidens innehåll av någon speciell anledning? Och ni som är barnfria är också välkomna med era åsikter såklart! 

Hela reseplaneringen och tillhörande tvivel

Nu, kära vänner, är hela resan till Spanien bokad och betald. Så nu återstår det bara att göra tre saker: boka hotell, hålla oss uppdaterade kring pandemin och restriktioner i Tyskland, Frankrike och Spanien samt hålla tummarna för att detta ska gå vägen och att vi ska kunna åka och att vi inte fastnar någonstans på vägen om vi åker.

Ja, för just nu känns det som så: om vi åker. Men vi återkommer till det. Nu vill jag nämligen presentera hela rutten. Vi tar det från början:

FÄRJA: Göteborg - Kiel, inkl hytt med havsutsikt, middag och frukost. 3800 kr.

TÅG: Kiel - Frankfurt. Avgår 2h efter det att vi kommit till Kiel med färjan och tar 5 timmar. Direkttåg. 860 kr.

TÅG: Frankfurt - Lyon, dagen efter ankomst till Frankfurt. Direkttåg som tar 6 timmar. 1350 kr. 

TÅG: Lyon - Barcelona, dagen efter ankomst till Lyon. Direkttåg 5 timmar. 1100 kr.

TÅG: Barcelona - Sevilla, morgonen efter ankomst till Barcelona. Direkttåg som tar 5,5 timmar 1972 kr. 

Priserna är för alla tre: två vuxna och en femåring. Totalt pris för hela resan för oss alla tre blir alltså: 9086 kr. Av dessa pengar är endast färjan helt återbetalningsbar och med andra ord förlorar vi 5300 kr om vi inte reser. Ja, jag gillar ju att räkna... 

Räknar man på det, att resan totalt kostar ca 9000 kr och vi är tre personer så blir det faktiskt "bara" 3000kr per person, och då känns det plötsligt som ett rätt okej pris. Ändå tycker jag att tågresor ska vara ännu billigare eller kompenseras på något sätt av flyget eller liknande. 

Angående gamla pass/nya pass, som jag skrev om sist, så landade jag i att vi bokar med gamla pass och tar med både de gamla och de nya. På biljetten syns bara de sista siffrorna i passnumret och våra namn är lite nedkortade. Jag antar att det kommer fungera. Renfes kundtjänst, som jag har mailat två gånger och ringt en gång, hade ett goddag-yxskaftsvar på min fråga. Jag undrade om jag kunde boka med gamla passnummer eller om jag borde vänta och de svarade att jag bara kunde ta och skriva in mitt svenska passnummer. Jasåja, säger du det?

Sedan ringde jag dem eftersom biljetten Lyon-Barcelona kostade hälften så mycket om jag köpte den direkt av Renfe jämfört med om jag köpte den genom Omio. Därför köpte jag den via Renfe. Sedan såg jag att på biljetten finns det en Interrail/EUrail-logga och blev fundersam om det kunde vara så att biljetten endast gällde tillsammans med Interrailpass. Det verkar dock inte så eftersom det ingenstans när man köper biljetten står någonting alls om interrail. Det står inte heller på biljetten i punktlistan där biljettens regler sammanfattas. Den otroligt trevliga kvinnan som jag fick prata med på Renfes kundtjänst, efter att ha fått lyssna på hissmusik i fem minuter samtidigt som jag betalade för ett internationellt samtal, trodde bara det var reklam och sa att det borde vara lugnt. Renfes skriftliga kundtjänst hänvisade mig till en annan avdelning, så ja - där gav jag upp den frågan. Det lär visa sig. Måste vi betala något extra så får vi la göra det, men det verkar inte så. M hittar inte heller han något fel på biljetten så vi får anta att interrail-loggan endast är någon form av reklam.

Så! Dagen efter biljettköp kände jag mig helt harmonisk! Äntligen är detta löst! Tills en skridskomamma som jag pratade med vid isrinken sa att Ja, men nu stänger de ju ner hela Europa igen, vilket fick mig att känna mig lite nedslagen igen... Och idag när jag läser om Tysklands regler och att inresande från högriskområden måste sitta i karantän i fem dagar så kändes det mer och mer osäkert. Nu är visserligen inte Sverige ett högriskområde, än, men vem vet. Vem sjutton vet? Ingen vet! Jag blir galen! 

Men nu är det ju så att närhetskriteriet är särskilt viktigt vid källkritisk granskning av coronasituationen. Vi måste alltså vänta tills vi är tillräckligt nära det vi vill undersöka, i tid. Vi måste alltså vänta tills några dagar innan avresa och då undersöka allt ordentligt och fundera på om vi kan eller inte kan åka. Just nu känns det som om vi inte kommer kunna det. I förrgår köpte jag biljetter. Ja, ni fattar. Man slängs fram och tillbaka i denna högst osäkra pandemivärld. Idag började de prata om någon ny variant i Sydafrika och om den nu är mer smittsam så sprider den sig säkert. Eller vad tror ni?

Mina svärisar pratade med oss idag om detta. De tyckte att det var grande locura, eller hur de nu sa, att vi skulle åka tåg. Stor, obegriplig galenskap alltså. M försvarade dock vårt val, även om han la ansvaret lite på mig (men ja, det är framförallt mitt val) och min svärmor sa att jag skulle riskera hela familjens liv! Så ja... fasen. Jag sa bara att vi är vuxna. Och att vi inte kommer åka om det inte går.

När jag tänker på detta idag så tänker jag att vi borde kanske vänta till april eller så med att åka, men samtidigt: nu har vi ju köpt biljetter, så nu får vi satsa på detta. Vi måste boka totalt avbokningsbara hotell som vi betalar på plats, och sedan hålla tummarna och hålla oss uppdaterade - särskilt när det börjar närma sig. 

Om det är någon som läser här som bott på hotell i Frankfurt eller Barcelona nära stationen så hojta gärna till och tipsa! I Lyon har vi bestämt oss för att bo på Ibis som ligger precis bredvid stationen. Vi bodde där sist och var så himla nöjda. Vi får se hur det blir, om de har något rum ledigt osv. 

Nu hoppas jag att ni alla får en fin helg och att ni hjälper mig att hålla tummarna för att vår resa ska bli av! Hej hopp!

Uppdatering från tågfronten

I flera dagar har jag haft stresspåslag på grund av tågresebokningen. Vi har vänt och vridit på det och kommit fram till att vi måste åka efter nyår, för att inte göra av med en Hel Förmögenhet. Idag räknade jag ut att vi sparar femtusen kronor på att åka efter nyår istället för i mellandagarna, så nu satsar  vi på det.

Jag fick bolla lite med min chef och vikarie först för att ändra vilka dagar jag ska vara ledig, men det löste sig faktiskt smidigt - tack vare flexibel vikarie! 

Jag dubbelkollade med M att vi inte har några fler hinder att undanröja på v år väg och så satte jag mig för att börja boka. M satt bredvid och ojade sig över att det blev dyrt, men nu tycker jag vi har pratat färdigt om just den aspekten. Dyrt ÄR det, särskilt om man jämför med flyget. Sjukt nog! Vi bestämde oss dock för att ta från vår buffert, som vi smygskapat under flera år genom att alltid föra över lite mer pengar än nödvändigt från våra löner inför räkningsbetalning varje månad. 

Så, nu har jag bokat följande:

FÄRJA: Göteborg - Kiel för knappt 3800 kr. I det ingår färdbiljett, 3-bäddshytt med havsutsikt, middagsbuffé och frukostbuffé. 

TÅG: Kiel - Frankfurt för 860 kr. Platsreservation inräknad. Detta tåg ska avgå två timmar efter det att färjan kommer till Kiel. Stationen ligger nära färjeläget, minns jag. Förra gången promenerade vi.

TÅG: Frankfurt - Lyon för 1350 kr. Platsreservation inräknad. 

Men sedan, kära vänner, tog det stopp! Fasen! För att boka tåg med Renfe, Spaniens tågbolag, måste man nämligen fylla i passnummer. Mitt och Gs pass har gått ut och vi har tid för att beställa nytt nu i början av december. Frågan är om vi överhuvudtaget kan köpa biljett Lyon - Barcelona - Sevilla, innan vi har våra nya pass eller ej. Väntar vi så kommer biljettpriserna bli dyrare (det är fortfarande jullov i Spanien när vi ska åka) och värre: de riskerar att ta slut... Ja, men här har ni nattens stress!

Jag har dock gjort vad jag kunnat åt detta och både mailat Omio och Renfe med en fråga kring hur jag ska göra. Kanske funkar det att jag bokar med våra gamla passnummer men att vi sedan kan byta passnr på biljetterna, eller bara ta med oss både de gamla och nya passen? Ingen aning! Men jag vill gärna göra rätt innan  vi åker iväg, så jag slipper ta med mig denna osäkerhet under resan. 

Varför har vi inte fixat nya pass än då? kanske ni tänker. Jo! Det fanns inga tider! När jag kom på att vi skulle boka tid för pass, när det nu var, i september tror jag, så fanns det inga lediga tider förrän i slutet av november/början av december och då bokade jag den tid som passade oss bäst. Jag borde kanske bokat tid i Strömstad eller Göteborg, men jag orkade inte med att vi skulle behöva åka så långt... Nu hoppas vi bara att själva passtillverkningen går snabbt... Och så hoppas vi att jag får något bra och pålitligt svar från biljettförsäljningsföretaget Omio och även från Renfe (varifrån man också kan köpa biljetterna direkt, tror jag). 

Pjuh! Fortsättning följer...

En otroligt social helg

Så plötsligt, tre år in i vårt liv på Västkusten, infaller en otroligt social helg i slutet av november. Helgen börjar med spontaninbjudan till fredagsmiddag hos Mala på holmen. Vi väntar på paj som göttar till sig i ugnen och G får i sista sekunden köttbullar och snabbmakaroner, då paj inte alls var vad han ville ha, visade det sig. 

Pajen äts och vi pratar om det senaste. Eller jag pratar. Jag är så bra så bra på att prata, nämligen... Det är tågresetankar och husförhoppningar. Vi får väl se hur det går med allt... Mala kommer med idéer och stöttar tankearbetet. Bra! Ute blåser det halv storm och är helt mörkt. Vilken tur att vi har bil! Jag hade inte cyklat över bron frivilligt i det vädret! 

Så kommer lördagen och kalas uppe på ett annat berg, mer i skogen. Vi är bjudna till en sexåring och det är bara andra sexåriga pojkar där, tre pappor, födelsedagsbarnsföräldrarna, min femåring och så jag. Vi inleder med att komma tio minuter för tidigt och hålla varandra i handen en stund. Men sedan säger jag att det är okej att du springer och leker med kompisarna, jag kan stå här. Okej stå här mamma, svarar G och kutar iväg. Så glad och upprymd över att vara på kalas. Det dukas fram stekt och kokt korv och barnen sitter vid sina namnade pappmuggar och dricker saft och trycker i sig korvbröd, korv och ketchup. G sitter mellan två pojkar han känner; födelsedagsbarnet och en pojke från holmen som gått i samma förskolegrupp som han. Det känns bra. Jag står på behörigt avstånd och min lille son klarar sig så fint. Stolt kan man bli för mindre! Ute faller ett stilla och fint regn. Grått. November. Det blir dragkamp där ute och blöta luggar. Sedan går vi in, sjunger och äter kakor. Glass blir det också. Vilken fest! Fantastiskt! 

M hämtar oss i bilen efter kalaset och vi åker på en liten tur bort mot norra delarna av ön. Berga, Rörvik, Höviksnäs. Rörvik har sagoskogar och i gamla Höviksnäs fotar jag en flyende skarv. G leker på en lekplats i de nya delarna. Och när vi kommer hem efter någon timma är jag så trött att jag inte förstår hur jag ska orka med resten av dagen. Efter en kopp te och en liten stund vid köksbordet ställer jag mig ändå och lagar tigermat/Nikkalouktasoppa, som G glömt att han gillar. Lite får han i sig ändå, tillsammans med ris, och sedan ger jag M äran att ta hand om köket medan jag lägger mig i sängen och läser de 70 första sidorna i Bränn alla mina brev. Lättläst och intressant! 

När jag kommer ner igen sätter vi oss tillsammans och tittar på TV. Vi har lite svårt att veta vad vi ska kolla på och tar tre avsnitt av Snorkråkan. G verkar inte riktigt förstå att det är på låtsas och på skoj, jag tror han är lite för liten. M och jag känner igen stugorna i bakgrunden från Sjölunda Semesterby, som vi tyvärr besökte i somras, och det stämmer! Den är inspelad delvis där. Efter en stund märker jag att G är varm, tar tempen och han har 38.6... Han somnar gott utan febernedsättande. Kvällen avslutas för min och Ms del redan innan halv tio. Så skönt det kan vara att somna tidigt någon gång ibland!

Så kom dagen idag: Söndagen den 21 november och vi var inbjudna till tvillingpojkarna i Gs förskolegrupp och det ville vi inte missa. Vi hade pga förkylning missat deras födelsedagskalas för någon månad sedan och nu hade vi hittat en dag att sammanstråla på för att ge presenter och umgås. Mamman och jag höll med varandra om att vi kunde ses ändå, trots att G hade feber igår, om han inte hade det idag och det hade han banne mig inte, även om han kändes lite varm... Så svårt! Han var i alla fall pigg och glad och lekte, lekte, lekte med de andra två. Vi åt korv med bröd till lunch och sedan gick vi ut och åkte sparkcykel och lekte på en lekplats i närheten. Bing bong! ropade de för fulla halsar över bygden. Solen sken men den svaga vinden var kall. Mamman och jag hade intressanta samtal om gissa vad... (barnen såklart!). Och sedan gick vi hem till dem igen och fick gofika och te/saft/kaffe. Samtalen fortsatte. Helt underbart! Tänk att få sitta så här, för tredje dagen i rad, och titta ut över havet och prata om livets väsentligheter (inte bara barnen, faktiskt) och känna att man kan få höra till, känna att det finns folk som vill träffa en och prata med en och att det finns barn som vill leka med mitt barn. Det är guld värt! GULD! 

Det var ett stort offer att flytta från alla mina vänner i Umeå. Jag fattade det inte innan, men det var så det var. Så det blev. Att lämna alla vänner för familjen... Jag gjorde det för jag trodde det var rätt, och jag ångrar det inte, samtidigt som jag antagligen hade tänkt på det några varv till om jag vetat att det skulle bli så svårt att hitta nya vänner här. Eller svårt, och svårt, jag vet inte. Mala hittade jag snabbt, som tur är, och lite i taget har jag byggt upp något slags löst kontaktnät med folk som vet vem jag är, folk jag kan prata med och träffa någon gång ibland, folk som svarar när man hör av sig. Kanske är det svårt för att man är i en viss ålder och för att folk redan har allt: syrror, brorsor, kusiner, föräldrar, svärisar, umgänge sedan barnsben, hus, hem, båt, bil, hund vad vet jag... Grejer att göra, fritidsaktiviteter och sist men inte minst: Jobb! Barn! Folk, och även jag, har rätt fullt upp, och när höstmörkret sänker sig och man knappt ser handen framför sig blir det nog ännu svårare att hitta tid och ork att umgås med folk, och dessutom nytt folk. Känner någon av er som läser igen känslan att det är ett större motstånd att få in nya bekantskaper i systemet än att bara höra av sig till samma gamla vanliga vänner? Jag tror det är så för många, inklusive för mig. Håller ni med?

Jag vet inte om det beror på att det är en mindre ort, men framförallt tror jag att det beror på att folk har fullt upp. Att det är en mindre ort har också en fördel, som jag tror att en stad inte har; man hälsar på folk när man möter dem, man byter några ord på affären, parkeringen, till och från förskolan. Men att byta några ord är givetvis inte samma sak som att umgås och ha förtroliga samtal. Så småningom kommer man väl dit... så småningom. Tre år in nu och kanske lossnar det mer och mer? Kanske förstår ni att jag vill klamra mig fast här, hoppas att ett hus för rimlig peng kommer till oss snart, så vi kan bo här och fortsätta nästla oss in bland folket, fortsätta skapa vårt liv... 

Så, denna helg ganska i slutet av november kunde jag verkligen leva ut min sociala sida. Det ger mig energi och det gör mig på gott humör! Imorgon är det måndag och jag håller tummarna för att G är feberfri. Hoppas ni haft en bra helg, för det har jag! Ta hand om er där ute - och glöm inte reflexerna i mörkret! 

Höstljus

Jag vill ha fönsterlampor

Jag  vill ha ett hus att sätta fönsterlampor i

Jag vill ha trygghet

Jag vill ha ett hus att känna trygghet i

Jag vill ha en bonad med gamla broderade ord

Jag vill ha ett hus att hänga upp min bonad i

Litet bo jag sätta vill

Gård med trädgårdstäppa till

Resetankar

Lyon Part Dieu

Vi har börjat formulera tankar om att resa, igen. Jag hoppas att man kan det och att man får det nu i vinter, att inte en kraftig coronavåg sköljer över Europa med kraftiga restriktioner som följd. I början av december ska G och jag fixa nya pass. Det finns ingen foto-tid innan dess. Sedan får man väl vänta i någon vecka eller två och då kan vi lika gärna vänta till efter julafton. Jag firar ändå helst jul hemma, men åker vi i mellandagarna så blir det ännu en jul i Spanien. Los reyes kommer ju inte förrän 6e januari. Jag är dock inte alls peppad på spansk jul och hade nog hellre åkt i mitten av januari, men nu ska förskolan ändå vara stängd vecka 52 och vecka 1 och då kanske det är lika bra att passa på att åka ner just den tiden, när vi ändå måste vara lediga för att passa G. 

Igår satt jag och letade tågbiljetter ner till Spanien på sidan Omio. Man når den genom att googla "SJ utomlands". Då hamnar man på Omios sida som är kopplad till SJ.  Biljetterna som man får  fram där är ganska billiga, tycker jag, men det verkar inte gå att köpa interrailkort. Jag är dock inte säker på att det blir så mycket billigare MED interrailkort, eller så blir det det? Interrailkortet kostar ju en del det med. Ca 2000 kr.  Så frågan är väl om rabatterna man får liksom är värda pengarna, alltså mer än 2000 kr. Det måste jag undersöka!

Det jag har hittat hittills i min biljettsökning är att det finns direkttåg mellan Kiel och Frankfurt (ca 5h), direkttåg mellan Frankfurt och Lyon (6h) och direkttåg mellan Lyon och Barcelona (5h). Det sistnämnda tog vi sist vi åkte ner till Spanien med tåg. Sedan från Barcelona till La Palma del Condado kan man åka om man byter i Madrid. Det funkade ganska bra. Hela min sökning gick alltså utmärkt, tills jag skulle kolla färjan mellan Göteborg och Kiel. Då visade det sig att den inte går den 25 december, som jag tänkte att vi kunde åka. Så vi får väl åka den 26 december då, och söka om alla biljetter igen. Eller hur vi nu gör... 

Resan ner, förutom färja och hotell och mat (alltså endast tåg Kiel-La palma) skulle kosta ca 3600 kr per vuxen, en väg. Helt okej ändå kan jag tycka. Nu kostar ju dock färjan någon tusenlapp per vuxen också och sedan tillkommer som sagt mat och hotell, men ändå får jag känslan av att det kan bli billigare än sist. Eller så blir det inte det? Vi får väl se. M föreslår nattåg. Då kombinerar man ju boendet med resan, så behöver man inte betala hotell den natten. Det är smart, men samtidigt svårt att sova vilket kan inverka negativt på humöret och reseupplevelsen...

Pengar behöver man till mycket, men nu är vi riktigt sugna på att åka ner till Spanien. Vintern här är mörk och lång och vi har inte varit där sedan G var hälften så gammal som han är nu. Vi har inte träffat Ms familj på snart tre år! 

Har ni några reseplaner? Har ni några tågtips eller rutt-tips? Ge mig dem i så fall! 

En liten tanke i början av november

En liten tanke per dag? Nä, du, Åsa - jag vet inte om jag hinner. 

Igår var vi på församlingshemmet här i byn. Det var aktivitet för alla åldrar. Pyssel, andakt och mat fick jag veta och det var maten som lockade mest, men vem vet - lite andakt kan väl aldrig skada? 

Så vi drog dit. Jag cyklade upp mitt snabbaste till förskolan och kände euforin inom mig inför att få umgås med människor, prata med nya vuxna och se mitt barn leka med andra barn. 

Vi släntrade över kyrkogården i skymningen och möttes i dörren av en präst med dubbelnamn och vitt skägg. Han berättade historien om Rut för oss. Jag antar att den återfinns i Gamla testamentet, för Jesus var liksom inte född än. Släkt med Rut var han tydligen och vore det inte för Rut så... tanken är hisnande. Hur hade världen sett ut då? Utan Jesus och all den tankevärld han förde med sig? Ingen vet.

Vi gick in och satte oss genast vid ett pysselbord och limmade fast linser, bönor, spaghetti  och fröer på varsin liten tavla. Det skulle symbolisera den säd Rut plockade på åkern. Jag kunde se att G var väldigt skillad i detta med att pyssla. Något vi aldrig gör hemma, konstigt nog. Han limmade och pillade och var helt koncentrerad och bekväm. Jag gjorde mitt bästa och tänkte på att pappa M hade älskat det här: både att skapa och att se att kyrkan i Sverige gör mer socialt arbete än den i Spanien och att det finns en annan frihet här. Inte bara prästen som rapar upp bibeln och en församling som ställer sig upp och sätter sig ner på given signal, y da la paz på slutet. Nej, här får man både pyssla, leka, prata och äta. Samt sjunga lite om gloria och be och bli välsignad i treenighetens namn.

Jag kunde inte låta bli att tänka, när jag satt där och lyssnade på de andra som bad, att tänka att tänk om miljörörelsen eller vänsterrörelsen gjort detsamma. Låtit barn växa upp i rörelsen och uttrycka sin vördnad för rörelsen och dess frågor (t ex naturen, allas lika rättigheter...) på många olika sätt; genom pyssel, sång, lek och mat. Hur hade världen kunnat bli då? En hisnande tanke, återigen. 

Men i morse när jag cyklade till förskolan förstod jag att så redan sker. Det finns Mullegrupper, utepedagogik och ungdomsläger anordnade av olika partier och organisationer. Det enkla att min son varje dag får vara i skogen med förskolan, och att vi är ute mycket och samtidigt pratar om vad som är bra för naturen och vad som är dåligt blir en stor del av hans barndom och fostran. Men samtidigt - den där gemenskapen som kyrkan och församlingen verkar ge tror jag har en stor kraft. En kraft att ena människor och om man vill - förändra samhället i den riktning man önskar. 

Och här - ute vid kustbandet - där havet dånar in hotfullt ibland och ligger som en spegel ibland, finns det två kyrkor i varje by. Här är det kyrkan som erbjuder de sociala aktiviteterna, utöver idrotten då såklart. Och om det är det som bjuds så är det väl det man får ta, antar jag. Men om man knäpper händerna eller ej, det är till syvende och sist ändå ens eget val.

Stickad bebiskofta

Inatt eller kanske imorgon föds den lilla parveln som ska ha den här koftan. Jag stickade den på en vecka i början av hösten, medan jag lyssnade vidare på Rolf Lassgårds uppläsning av "Händelser vid vatten" av Kerstin Ekman. 

Koftan är stickad i samma bambu/bomullsgarn som jag virkade filten av. Här har jag stickat med två garn samtidigt; det blå och det gröna. Knapparna kommer från Lisa Plommon  och är klädda i ett återbrukat tyg, som det heter. Jag tyckte de passade så bra i färg. Knapptillverkerskan gav mig även en stoppnål att sy ihop koftan med, vilket jag tackar för! 

Koftans mönster hittar ni här: Grey Gosling hos Garnstudio jag har för mig att det gick åt knappt två nystan per färg av garnet Bamboo Cotton från Adlibris.

Jag hoppas du kommer tycka om den, vem du än är som snart kommer till denna värld! Välkommen! ♡

En aktiv helg i oktober

Inför den här helgen hade vi nästan inga planer. Det enda som var tänkt var att vi skulle gå på femårskalas, jag och G. Det såg jag fram emot men G hade nog halvt glömt det - vilket visade sig vara tur.

En annan plan gjordes dock upp i torsdags: åka till Göteborg! M ville dit för att titta på och eventuellt köpa en ny dator. Den han har är från december 2009 och nu vill han jobba mer digitalt med sin konst säger han, så då är det ju vettigt att ha en dator som liksom funkar. G skulle följa med honom, för båda älskar att gå i affärer, och jag skulle träffa min syrra på tu man hand. 

Det blåste hårda vindar, men solen sken, när vi satte oss i bilen i lördags morse för att bege oss söderut mot storstaden. M släppte av mig vid en busshållplats nära den första data-affären och jag tog en lokalbuss in till stan från Bäckebol. Hu, vad full den blev! Och där på busshållplatsen mitt i stan mötte min snygga syrra upp! Så glad jag blev av att se henne! Tänk att jag kan ha en sån välklädd och gatsmart syster som vet hur man för sig i alla möjliga situationer; i klädaffär, vid övergångsställen, på restaurang, i parker och vid spårvagnsspår. Ja, ni fattar! Hon är en stadstjej och jag är en lantis. Hon i mörkblå höstkappa och jeans och jag i tunn dunjacka och slitna skor. Hon lång, jag kort... Vi strosade runt lite och hon köpte en klänning och jag en t-shirt. Hon var diskret och jag skämde ut mig. Typ. Sedan gick vi vidare förbi domkyrkan, och hamnade på en heterovänlig restaurang vid namn Bee. Den ligger i samma hus som Saluhallen, bara så ni vet. Vi käkade skaldjurssoppa och det var himmelskt gott! Efter detta gick vi vidare upp längs Avenyn och svängde av vid Valand för att stanna och fika i Vasa. 

Tänk att vi träffas så sällan trots att vi nu bor relativt nära varandra. Jag borde öva mig på att köra bil hem till henne så jag kan dra dit spontant. Jag kan ju köra bil men jag är ovan. Jag har kört härifrån till Göteborg och tillbaka, men det var många år sedan nu... Kanske får det bli ett nyårslöfte. Vi får se... 

Efter fikat var det dags att börja tänka på att återförenas med våra respektive familjer så vi promenerade via Haga och Järntorget till Nordstan tog varsitt färdmedel åt varsitt håll. G och M väntade på mig vid Hjalmar Brantingsplatsen och så körde vi norrut igen, nöjda med en heldag i stan. Som om det vore nog... 

För på vägen hem passerade vi Kungälv och då blev M väääldigt sötsugen! Och G blev väääldigt (hopp)borgsugen så vi stannade vid Bohus fästning och de två fikade varsin chokladboll på Kongelfs Gästgiveri och sedan gick vi till en lekplats bakom vår favoritpizzeria där G lekte en stund innan det var dags att fly den isande vinden och sätta oss i bilen för att åka hem igen. Så slut jag var hela kvällen sedan, och även idag. Det var roligt i stan men jag blir trött av alla intryck. Det var nästan extra härligt att jag då imorse gav mig ut på en långsam ensampromenad i en och en halv timme. 

Idag var det till skillnad från igår helt vindstilla och solen värmde litegrann, trots hösten. Jag inledde promenaden med att strandstäda lite i hamnen (jag borde haft handskar och påse), medan jag lyssnade på ett radioprogram om bensinpriset. Lite lagom intressant, sådär. Sedan gick jag vidare mot närmsta kanal och upp på ett berg. Då lyssnade jag istället på Kropp och Själ om att vilja bo på landet. Det var trevligt och jag kunde känna igen mig i mycket som sas. 

Väl hemma igen hade jag lite fruktstund med mig själv och hjälpte G på med kläderna. Sedan satte vi igång att städa huset. G var ivrig - han ville gärna skaka mattorna och även om han inte skakade dem så hämtade han dem alla och la dem utanför ytterdörren. Snyggt! M dammsög och städade toaletterna, jag skakade mattorna och sedan moppade jag kök och hall... Jag vet inte om det var det fina vädret men det var som om jag bara drog igång så himla många projekt: tvätta, baka bröd, plantera en myntaplanta som fått massa rötter, plantera ut en liten grönkålsplanta i pallkragen, installera chromecast, gå ut med soporna, plocka i ordning, laga mat två gånger och så vidare... Allt skulle fixas, och allt på listan gjorde vi faktiskt - imponerande jämnt fördelat över oss två vuxna. Men när klockan var fem ungefär och jag skulle fixa middag var jag sådär helgtrött som jag alltid brukar bli klockan fem på söndagarna. Ändå gjorde jag det: lagade potatis- och purjolökssoppa till oss vuxna och korv och makaroner till G. Inga svåra rätter men jag kände bara för att sätta mig och slappa. Och då hade vi ändå sovit middag vid tvåtiden (inte G (tror jag), bara vi päron). 

Kalaset idag fick vi tyvärr hoppa över, för G vaknade och var hostig och det har han varit lite från och till sedan, även om han samtidigt varit pigg och glad. Så imorgon får han vara hemma, och troligtvis torsdag med. Nu sover han i alla fall och låter lite täppt. 

Ja, så kan det gå när en helg med typ inga planer övergår i en helg med fullt ös av roliga saker. Jag är väldigt nöjd med helgen och väldigt nöjd över att jag inte ska göra något mer nu utan snart gå och lägga mig. Hoppas ni också haft en bra helg! Imorgon är det måndag och sovmorgon för min del!

Fem år sedan BF

Idag är det fem år sedan beräknad förlossning och det känns nyss, samtidigt som ett helt liv har förflutit. Ett nytt liv av moderskap och är småbarnsperioden slut nu? Nej, inte riktigt än väl? G behöver mig fortfarande till allt möjligt, även om han själv såklart tycker att han är stor och visst klarar han av både det ena och det andra; duka av sin egen tallrik, ta på sig pjamasen, känna igen några bokstäver och med min hjälp läsa korta ord som DU och NU och OJ. 

Det är fem år sedan och jag tänker inte så mycket på förlossningen eller neonataltiden, men ändå ligger det där djupt inne i min själ som ett sår med svag sårskorpa som lätt går att pilla loss och då börjar det genast blöda igen. Jag märker det när jag lyssnar på den jag röstade på som årets sommarpratare för något år sedan: Johanna Isaksson. Hon berättar så drabbande och fint om deras första tid med sonen Ivar, och om den oerhört dramatiska och farliga förlossningen med moderkaksavlossning. Det är så läskigt att jag frågar mig om någon någonsin kan tänka sig att bli gravid, efter att man hört hennes historia. Det är så drabbande berättat att jag första kvällen bara orkar lyssna på fem minuter innan jag storgråter för mig själv i köket och sedan tar mig upp till M och börjar prata om vår första tid. Kvällen efter lyssnar jag färdigt på del ett och gråter lite mer, men inte bara. Jag känner så väl igen det hon beskriver från neonatal, även om vår son faktiskt mådde bra och vi inte var i närheten av lika oroliga som hon och hennes man måste ha varit. 

Det är fem år sedan beräknad förlossning och jag nattar G genom att läsa två sagor. Båda handlar om Axel och Omar och G tycker att det är lagom spännande. Tidigare på kvällen har vi tittat på Världens natur om lodjuret i Spanien. Så fint program och så mysigt att krypa upp i soffan tillsammans och titta och prata om vad vi ser. G blir nästan ledsen när kaninen äts upp av - vem det nu var... Och han tycker inte kejsarörnen är snäll alls när den tar den stackars oskyldiga rödhönan. Jag förklarar att vissa djur äter varandra, och vi har ju nyss mumsat i oss falukorv... Programmet om Spaniens natur är extra intressant, tycker jag, eftersom Gs farmor och farfar bor alldeles i närheten av nationalparken Doñana, där det iberiska lodjuret faktiskt bor (och kaninerna, och våra svenska flyttfåglar). Kanske kan vi åka på en rundtur i den nästa gång vi åker till Spanien. När det nu blir... kanske i januari eller februari?

Fem år sedan BF ja... Och jag som inte fattade någonting när jag kom in till förlossningen i slutet av augusti. Skulle de hugga av mig huvudet? Ja, varför inte. Det gjorde så fruktansvärt ont. Istället gav de mig magnesiumdropp och en spruta med något i, mot mitt superhöga blodtryck. Min favoritbarnmorska, som hon kom att bli, la sina båda armar på mina ben och försökte lugna dem och mig. De bara skakade... 

Fem år sedan BF och om jag inte fick tillgång till min son och vår bebisbubbla då, på neonatal - en vecka efter att jag skrivits ut, så har jag verkligen det nu. Vi umgås mycket och vi försöker hitta på saker som är roliga för hela familjen, så som olika utflykter men även mysigt hemmafix. G älskar att baka kaka. Och att äta den... 

Det jag lärde mig av min sju veckor förtidiga förlossning var nog att ingenting blir som man har tänkt, och vad det gäller förlossningar så är det bara att hänga med. Mitt förlossningsbrev togs aldrig ens upp ur väskan, men det ordnade sig ändå. M visade sig vara en klippa till pappa när han tog hand om G helt själv, men med hjälp av neonatalsköterskor, den första tiden. Vården visade sig fungera när den verkligen behövde det, och jag kommer aldrig glömma min första fina sköterska på IVA. 

Tack G för att du kom! Och tack för att du är en sån underbart fin femårig pojke! Min pojke!

Så börjar oktober för skridskopojkens mamma

Så kommer oktober med regn och rusk och riktigt höstväder. Trädgården förvandlas från gräsmatta till mindre sjö, men min far - fastighetsägaren, säger att det är ingenting att göra. Vi får anta att han har rätt.

Senaste veckan har, förutom både fint och lite sämre väder, innehållit anbudsskrivning, skridskopremiär och funderingar kring bostadsmarknaden (igen).

Anbudsskrivning innebär att jag hjälper till att skriva anbud för att förhoppningsvis vinna en upphandling vilket innebär att sälja distansundervisning till några kommuner i södra Sverige. Jag ska skriva en hel massa sidor och har några äldre men ändå helt okej texter till min hjälp. Dock föredrar jag att skriva om allt från början ändå, även om man kan "ta" vissa saker. Verksamheten utvecklas ju hela tiden och man vill ju presentera den bästa bilden av oss, så att vi vinner. Anbudsskrivning innebär också ett avbrott från det vanliga jobbet för min del. Jag får ha vikarie och fokusera på mina ord istället för att rätta andras texter. Lite kul tycker jag faktiskt det är.

Skridskopremiär då? Jo, det var min femåring G som ville testa att åka skridskor. Han ville börja i skridskoskola och detta tyckte jag var mycket lämpligt då vi bor bara ett stenkast från en ishall. Det är konståkningsföreningen som håller i det och en snäll konståkningsmamma hjälpte oss väl tillrätta den första dagen. G har fått hyra ett par skridskor för hela säsongen och han har gjort sitt första pass. Stolthetstårar trillade ner för mina kinder när han gick på isen och höll tränaren i handen den första stunden. Inte tittade han åt oss eller ville gå av heller, nejdå. I fyrtio minuter, av femtio, kämpade han på där på isen med sina vita skridskor. Han ramlade några gånger men lyckades ta sig upp själv. Efter fyrtio minuter hade han dock ont på hela fötterna, så då fick han gå av. Trots detta var han peppad på att vara med nästa vecka igen! 

Och jag på andra sidan sargen kunde glädjas åt att kunna stå och prata med två andra mammor som jag är bekant med, vars barn också åker skridskor samma tid, men i en annan grupp. Vi pratade om den framtida skolstrukturen i kommunen och vi var rörande överens om att endast två F-9 skolor (alltså åldrarna 6-16 år) inte är önskvärt överhuvudtaget. I var och en av dessa skolor ska det gå ca tusen elever och det kan bara inte vara bra. Jag har skrivit en debattartikel som jag hoppas få publicerad i lokaltidningen. Men vi får la se hur politikerna röstar i kommunfullmäktige senare i höst. 

Både skolstrukturen och vår situation på bostadsmarknaden har jag tänkt på mycket den senaste tiden. Attans bananer att det ska vara en så stor bostadsbrist i Sverige att det är bostadsbrist även här. Som krydda på moset står dessutom en hel massa villor tomma nästan året om. Bo i dem då för sjutton, nu när ni väl har köpt dem framför ögonen på oss! Ja, detta blir jag också frustrerad över: att folk har råd att köpa en villa här samtidigt som de bor i en  villa eller lägenhet "i stan" (eller var de nu bor) och att de på det viset "tar" bostäder från de som vill bo här året om, och de betalar inte ens skatt i kommunen! Tänk vad mycket rikare kommunen hade varit om alla hus vore fulla med helårsboende. Hade den inte det? Jag tror det! Och då kanske politikerna hade tyckt att de haft råd att behålla många lite mindre  runtom på ön. Eller så hänger det inte ihop alls? Jag vettesjutton!

Det bostadsbristen gör mer, och sommargästerna hejar på så mycket de bara kan, är att priserna stiger. Detta är inte nytt för någon men jag blir så sjukt frustrerad över att vi inte kan bara köpa ett hus som ligger där vi vill (inte långt ute i skogen) och som är i någorlunda okej skick. För att kunna göra det måste jag höja min lön med 4000 kronor i månaden och vi måste dessutom spara ihop några hundratusen till. Spara kan vi väl göra men hur höjer jag lönen utan att byta jobb? Och nej - jag vill inte byta jobb! 

Så. Nu är det lördagskväll. Nu ska jag sluta ranta och istället sy ihop en kofta jag har stickat. Jag ska sy ett stygn i taget och lyssna på Händelser vid vatten i uppläsning av Rolf Lassgård, och bara ta det lugnt. Sedan kanske vi ska se en film ihop om vi orkar och ungelungen somnar i tid. 

Tack för att ni läste, om ni läste. Hoppas ni har en fin och något mindre frustrerad lördagskväll än vad jag har! 

Hälsningar från Skridskopojkens mamma

PS. nästa som kommenterar kommer lämna den tusende kommentaren på denna blogg!

En härlig helg i september

Så kom en ledig helg sent i september. Bara en endaste plan fanns och den ställdes in. Vi skulle ha bjudit våra två flyttkompisar på middag men eftersom M hade blivit förkyld bestämde vi oss för att skjuta den på framtiden. Både lördagen och söndagen låg således helt öppna för vad vi ville och kände för.

Vädergudarna bjöd på soligt väder båda dagarna, men mer blåsigt på lördagen och ett otroligt vindstilla lugn på söndagen. Så, vad hittade vi på?

Vi firade in helgen med en lugn morgon på lördagsmorgonen. Då vårt wifi äntligen kommit igång, efter en del strul med leverantören, så fick G titta på barnprogram en bra stund på morgonen medan vi åt frukost. Han åt också frukost förresten, macka efter macka, rostade med smör. Jag duschade och fick en idé: vi borde besöka en strand eller vik på läsidan och kanske till och med äta lunch där? Idén presenterades för övriga två familjemedlemmar och båda var på. M snodde ihop en pastasallad med varmrökt lax till oss och kall kycklinggrillkorv till G. Jag städade en av toaletterna noggrant under tiden och kunde också sitta och läsa. G tittade vidare på sina barnprogram. När klockan precis slagit elva tog vi cyklarna och begav oss iväg en lagom kort bit, till förskoleparkeringen. Väl där tänkte vi att G skulle visa oss vägen från förskolegården till en stenstrand där han varit flera gånger med förskolan, men som vi vuxna inte vet var den är. Det var nog lättare sagt än gjort för ju längre vi gick desto mer kunde jag förstå att vi var påväg till Båtvik. Båtvik är en liten havsvik med båtar i, no surprise, och små söta sjöbodar uppbyggda på klipporna. Det är som en liten hamn, kan man säga, eller strand, fast inte med så himla fin botten. Trots det fina vädret var det bara vi, och en farbror (kanske Farbror Höst?) där och vi gick runt viken och jag satte mig i sanden medan G och M utforskade klipporna ut mot havet. Det var så fridfullt att bara sitta där och titta noga på stranden och havet och båtarna. Solen. Ljuset. Inte en sommargäst så långt ögat kunde nå...

Vi åt lunch och jag hade hunnit tänka både en och tre gånger att det hade varit trevligt med lite sällskap, när plötsligt en liten rosa figur dök upp i viken. Det såg ut som Gs vän E. Inte kan det väl vara hon? Men jo! Det var hon! Hon och hennes mamma hade gått ner till viken, som är deras närmaste, för att fiska krabbor. Härligt! Vi hängde på! Fyra eller fem ganska stora strandkrabbor fiskade vi upp. Det var mamman, pappan, morfarn, mormorn och storasyster-krabba som vi fiskade upp, enligt barnen. En fin utflykt fick ytterligare en dimension och ytterligare ett värde av våra vänners sällskap (ja, vi höll avstånd!). Underbart! (Just sånt här är så otroligt mycket värt för mig! Fastän vi inte umgås regelbundet med så många alls så är det så himla mycket värt att kunna spontanprata och spontanhänga med de man söter på, på t ex en lekplats, strand eller i mataffären - tre år senare... Just detta är en stor anledning till att jag inte vill flytta härifrån.)

Vi vandrade sedan tillbaka genom skogen och G fick leka lite på en lekplats med M medan jag handlade. Vi kom hem, jag drack apelsinjuice blandat med bubbelvatten, pratade med Åsa och sedan mina päron i telefon och M fick negativt provsvar från sitt covidtest. Gött!

Sedan var det dags för pizzabak. M och jag satte degen tillsammans och jag svängde ihop en tomatsås, och stekte lite köttfärs från en bonde i närheten. Majs, champinjoner och ost fick också plats på våra pizzor och M vågade till och med ha lite hemmaodlad chili på sin. Mumsfilibabus! Och på kvällen satte jag mig och stickade klart en bebiskofta medan jag lyssnade på Kropp och Själ om mikrovanor och mörkret la sig över ön.

Söndagen bjöd på om möjligt ännu finare väder än lördagen då vinden mojnat, och mojnad vind är den bästa vinden - det vet alla som inte seglar. Jag tänkte att idag får vi allt ta det lugnt, men ändå behövde vi städa. Så vi städade. Alla hjälptes åt och det blev finare än på flera dagar! 

Efter städningen satte jag mig och läste in mig på skolfrågan i kommunen då jag ska på ett invånardialogmöte imorgon om framtidens skola. Det ska bli spännande och det känns bra att ha läst igenom vilka förslag som finns och jag har nu också tänkt igenom mina synpunkter angående dem. Det är intressant att alla kommunens nämnder eller förvaltningar har kommit fram till att samma alternativ är det bästa - det med två stora skolenheter, istället för flera små som nu. Jag är av annan åsikt, och hoppas få delge den imorgon. Kanske blir det en debattartikel så småningom - det börjar nästan klia i fingrarna. 

G och M lämnade mig ifred med min inläsning och cyklade (G) och gick (M) till återvinningen med veckans skörd förpackningar. Sedan käkade vi lunch och sedan var det dags för söndagens utflykt - denna gång till den norra delen av ön: Björholmen. För där, i det lilla söta kustsamhället hade nämligen Tjörnslöjd en liten utställning och man fick också testa repslageri - något G och M gjorde (med hjälp av några slöjdtanter, såklart). Ett långt fint starkt och hårt tvinnat rep av en gammal t-shirt blev det. Imponerande! Så snällt också att vi dessutom fick ta hem repet, helt gratis. En stoppnål stoppade de också på mig, så att jag ska kunna sy klart den bebiskofta jag stickade klart igår. Jag köpte handklädda knappar till. Det kommer bli fint, det!

Efter Björholmen åkte vi vidare till Halsbäck. Ett fantastiskt fint litet samhälle, helt off på Tjörn. Så vackra hus och gårdar. Grönt och lummigt runt om. Åkrar och ängar... Men ja, ganska långt bort från "allt". Trots det: Så vackert! En perfekt söndagsutflykt!

Efter en liten stund i Halsbäck begav vi oss av hem igen. M körde och G somnade i bilen. Väl hemma fick jag mig en pratstund med min Umeåvän S, i telefon. Vi hörs inte så ofta, men varje gång vi pratar så tar vi bara upp tråden hur lätt som helst och ja - jag saknar att ha henne i mitt liv i lite mer fysiskt närvarande form - faktiskt. Det var sannerligen ett stort offer jag gjorde när jag lämnade alla mina vänner och hela mitt umgänge i Umeå och flyttade hit. Jag saknar er, ska ni veta! Och just därför är jag inte beredd att lämna det lilla umgänge jag har här. Det kanske låter konstigt, men jag orkar inte göra jobbet igen med att hitta nya att prata med. Så här tre år efter hitflytt är jag fortfarande bara i början av att hitta vänner här, känns det som. 

Efter mitt samtal med S var det dags att laga mat. M hade önskat sig gröna linser men vi båda hade missat att lägga dem i blöt, så jag lagade Spaghetti med linssås och lite vitlöksfräst squash istället. Det blev succé! Alla åt, även vår nära vän Mala som helt spontant kom förbi när jag just hällt av vattnet från spaghettin. 

Och innan det skymde helt begav vi oss ut på en kvällspromenad, Mala och jag. Vi gick runt närmsta småbåtshamn med bryggor och upp förbi Tjörnehuvud. En ensam segelbåt i långsam takt, långt ute på havet. Carlstensfästning i blått skymningsljus. Röda rönnbär mot grå klippor. Bra samtal om aktuella ämnen...

Väl hemma var det dags för kvällsfika och att förbereda G för sängen. Och nu skriver jag det här - om en helg som blev så bra att jag knappt kan tro det!

Tack för att du läste! Jag hoppas att din helg varit lika fin som min. Berätta gärna om ett guldkorn i en kommentar så blir jag glad!

Virkat sedan sist

 

Så var filten som jag började virka under semestern klar. Den är till en bebis som beräknas födas i november. Det är en nära vän till min syster som ska bli mamma och jag är så glad för hennes skull! ♡

Filten mäter 74x74 cm.  Den är virkad som en enda stor mormorsruta i bambu/bomullsgarn från Adlibris med virknål 3mm (lånad av min granne). 

Garnåtgång:

Lite drygt ett nystan 100g blå Forget me not (A535)

Lite drygt ett nystan 100g grön  

Soft green (A522)

Ca ett halvt nystan 100g rosa Cherry blossom (A532)

(100g=280m)

Att sitta under en varm filt och sticka eller virka samtidigt som man lyssnar på något, kanske en ljudbok, det känns väl som det ultimata höstmyset? 

Vi måste leva med hösten - inte mot den, som min kloka syrra sa för några år sedan.

Vad virkar du på just nu?

Grattis farmor 98 år!

Idag skulle min farmor ha fyllt 98 år om hon hade levat. Idag för 98 år sedan på Signedagen föddes min farmor och ett av hennes namn fick faktiskt bli just Signe. Signe är ett fornnordiskt namn och en av kandidaterna ifall jag hade fått en dotter. Min farmor var alltså född den 23 augusti 1923. Ett födelsedatum som är lätt att komma ihåg. 

Så länge någon kommer ihåg en människa så lever den kvar. Kan man säga så? Jag vill tänka så. Då känns inte döden lika definitiv. Min farmor växte upp i en snickarfamilj i Tibro. Hennes pappa, som dog när farmor var bara 17 år, var möbelsnickare och ägde ett snickeri där även hans söner arbetade. 

En dag när farmor var liten brann snickeriet. Någon kom till skolan och sa till och farmor sprang direkt hem och frågade efter sin hund King. Hunden hade klarat sig och stod bunden hos grannen. 

Hon gick inte så länge i skolan, min farmor. Sex år om jag minns rätt. Kanske gick hon i Tibros småskola. Jag vet inte. Som tonåring arbetade hon som barnflicka i Göteborg men luften där var inte bra för hennes lungor, sa hon, eller om det var så att hon började röka. För röka gjorde hon i många år sedan, mycket, har jag hört. Till slut lyckades hon ändå sluta, som tur var. 

När hon var tjugofyra år gifte hon sig och fem månader därefter föddes min pappa. Han var så snäll och så söt och så duktig. Det var i Stockholm hon hade träffat min farfar och på något sätt hade hon fallit för honom trots att han kom för sent på deras första träff. Han hade nämligen behövt hjälpa sin mamma som arbetade med att klä finskor i klänningstyg. En sådan där historia som man fick höra minst en gång vartannat år. Ni vet: Familjens historia. De levde åtminstone tillsammans tills min farfar gick bort 2005, några år före farmor. Hon skrev dagbok under sina sista år. Skrev ner sina minnen. Pappa har böckerna och jag borde läsa dem för nu när jag skriver här inser jag hur lite jag minns och vet. Hon har berättat olika saker och pappa har berättat olika saker men hur hänger allt ihop? Min pappa har koll, och jag vill veta. Jag måste börja intervjua honom. Spela in, skriva ner. Kanske göra något av det. Vad vet du om din familjs historia? 

Det var i Stockholm de träffades och det var i Stockholm de kom att leva sitt gemensamma liv. De bodde på några olika adresser och när pappa var liten bodde de i en lägenhet med två rum, men det ena rummet hyrde de ut. De hade inte samma krav på rymlighet då som nu, kan man säga! 

När min pappa var tonåring flyttade de till Tunisien och lämnade sin enda son till grannarna. Farfar hade fått jobb på en konstgödselfabrik som höll på att byggas i Sfax. Han var finmekaniker och det var något som de hade nytta av där, tydligen. Min pappa var också där och bodde med dem någon period. Körde motorcykel och hängde runt med andra svenskar mest, som jag har förstått det. Lärde sig franska på gatan. 

Och så plötsligt. 41 år gammal, blev farmor gravid igen. Sommaren innan hon skulle fylla 42 föddes min farbror. 17 år yngre än min pappa. Han bodde sina första år utomlands. Först i Tunisien och sedan i Pakistan, där farfar fick ett annat jobb genom Sida. Där bodde de i något slags gated community med andra utlänningar och svenskar. 

Lite innan allt detta med utomlandsarbete köpte de en timmerstuga strax utanför Järvsö i Hälsingland. Den renoverade de och inredde med allehanda loppisfynd. Det är fortfarande det enda hus i hela världen som jag verkligen älskar. Tack farmor och farfar för att ni valde just det huset!

Ja, men min farmor då. Hur var hon? Hon var snäll och go och väldigt barnkär. Hon älskade småbarn och hon älskade att laga mat och baka. Hon var en nattuggla precis som jag och såg inget hinder i att baka bullar ungefär mitt i natten, har pappa berättat. Hon älskade att dansa och att måla naglarna. Hon var mån om sitt utseende och hade fina kläder, snygga håruppsättningar som ung och alltid permanentat lockigt hår som äldre. Hon lämnade efter sig flera par klackskor och några pälsar. 

Farmor var inte bara hemmafru. Nejdå! Hon hade även jobb som damfrisörska och ett tag arbetade hon på Systembolaget. Även om hon bodde i Stockholm i nästan hela sitt liv behöll hon sin västgötska dialekt, vad jag minns. 

Ja, men hon var en väldigt fin farmor och jag är väldigt glad för att jag hann ha henne i mitt liv ganska länge ändå. Jag var 22 år när hon dog, och min pappa hade precis fyllt 60. En fest hon var på och dansade på, bara månader innan hennes hjärta slog sitt sista slag. 

Tack för allt du var farmor! Tack för min fina pappa! Och tack för alla underbart goda köttbullar!

En superhärlig dag mitt i allt

Om förra helgen var total full rulle och bjöd på ganska stressat och irriterat humör så har denna helg åtminstone börjat i ett lugnare tempo. Flyttpackningen och flyttandet av småsaker i kartonger och papperskassar har pågått i en vecka nu och vi har redan fyllt nästan ett helt rum i vårt blivande hem med allsköns saker. Huset som vi ska flytta in befinner sig fortfarande i en intensiv renoveringsfas. Det är många fronter öppna, om man säger så, men jag är säker på att det kommer att bli fint och trevligt när det väl är klart. Kanske till och med hemtrevligt när vi väl fått inreda med våra ditflyttade grejer. Inreda förresten, min svagaste gren... Men man tager vad man haver. Min inredningsstil är "hopplock från livet" och en hel del som mina föräldrar avvarat. Med andra ord: ingen inredningsstil alls. Men ett vänligt hem hoppas jag på att kunna skapa, med utsikt över åkrar, ängar och skogsklätt berg. Men det var ju inte huset detta skulle handla om, utan dagens superhärliga dag mitt i allt flyttkaos. 

Dagen började med att min man busschauffören ringde hem från jobbet och sa att han hade glömt sin plånbok med körkort hemma. Klockan var kvart över åtta och jag var mitt uppe i mina hembakta rostade mackor och kände väl inte direkt för att cykla ner till busshållplatsen, vilken han skulle passera en kvart senare, och ge honom detta. Han vädjade och jag sa att okejdå. Snabba ryck och tio minuter senare var G och jag där. Satt på busshållplatsen och väntade på pappa busschauffören. Det var en oerhört stilla morgon. Bara några hundmänniskor var ute. Inte en vindpust som det kändes där på vändplanen i början av ön. "Vet du vad vi gör?" sa jag till sonen. "Jo, när vi lämnat plånboken till pappa så åker vi hem igen och äter färdigt frukosten. Sedan går vi ner till badviken och badar." Bra idé tyckte sonen. Sagt och gjort.

I badviken var det bara vi. Förvånande denna vackra dag. Visserligen var klockan bara nio, och visserligen har det varit rätt kallt i två veckor nu, men idag: strålande sol, lite lite vind och friskt och klart vatten. Det tog en stund av velande innan jag doppade mig vid stegen på den stora bryggan. Jag simmade några huttrande tag, flöt i tre sekunder och gick sedan upp. G doppade sig han med och lekte en bra stund i vattenbrynet. Att vara helt själva i badviken var nog precis det jag behövde efter en vecka fylld med flyttbestyr och ganska stressade tankar. I två timmar stannade vi och sedan gick vi och köpte en hutlöst dyr falukorv, lite matlagningsgrädde och gick hem för att laga korv stroganoff och ris. G ville hjälpa till, och det fick han.

Liten morotsskörd

Efter lunchen fick G titta lite mer på barnprogram medan jag plockade ihop ännu mer saker att flytta till nya huset. Cykelstolen, badrumsmattan, urväxta barnkläder och lite sånt. Ingen var där. Bara vi, återigen. Vi bar in allt där det skulle vara och sedan sladdade vi vidare hem till mina föräldrar. Där lämpade vi av ytterligare lite grejer och innan vi visste ordet av hade Gs förskolekompis som bor nära kommit dit för att visa ett ashäftigt pokémonkort. G och kompisen lekte i trädgården och sedan gick vi hem till kompisen för att titta på hans rum, där han hade ännu fler ashäftiga pokémonkort. Lite studsmatta hoppades innan det var dags att gå tillbaka till mormor och morfar. Hur jag lockade med honom? Med glass, såklart! 

Så stannade vi en stund hos mormor och morfar. G åt glass med färska blåbär och jag åt glass med kallt kaffe och isbitar. Någonslags glasskaffedrink, säger vi. Vi får väl se om jag sover i natt. Jag som aldrig aldrig dricker kaffe! G och mormor spelade memory. G vann! Morfar och jag pratade om våra odlingar och kom fram till att det aldrig mer blir djungelgurka, men gärna fler sorters tomater. 

Solen fortsatte att skina men det var dags att åka hem och laga mat, tyckte G. Väl hemma gick jag över till grannarna och pratade lite om nya huset och sedan käkade vi mat som fanns kvar. Efter middagen tog jag några röjtag till. Klippte gräset en sista gång, ryckte upp lite ur pallkragarna. Plockade inne. Tog ner gardinstänger. Och så vidare. M vilade sig efter en körig (!) arbetsdag. 

Kvällen avslutades med att vi gemensamt begav oss till kyrkans päronträd och plockade varsitt päron. Min hade en levande larv inuti sig, som jag inte åt upp. Så sitter jag då här och skriver det här. Tvättmaskinen tar några sista centrifugvarv med gardiner och Gs fondväggstyg föreställande en björkdunge. Jag hoppas att vi kan sätta upp den i hans nya rum. Den är tre meter bred. Jag vet en vägg där jag skulle vilja ha den, men vi får se hur det passar. Inredning som sagt, inte min starkaste gren men ändå lite roligt. 

Rosenskäran har äntligen tagit sig

Imorgon är det söndag. Vi får se vad den bjuder på. Kanske mer återhämtning och lite mer packning. Kanske en tur till nya huset med vad det nu kan vara. Väderleksrapporten säger sol. Och jag säger söndag. Hoppas ni alla har en härlig helg!

Semestern som var

Så tog plötsligt min fyra veckor långa semester slut. Det var en bra semester, helt klart, och samtidigt har det känts bra att börja jobba idag igen. Jag har känt mig pigg och  glad och fått en hel del gjort. Bra start på min hösttermin, med andra ord!

Någonslags sammanfattning tänkte jag väl ge mig på. Ja, semestern började med en oplanerad vecka för mig och G. Vi var hemmavid och vi gick till badviken. G blev förkyld och vi undvek badviken. En grannflicka kom och lekte ibland, innan förkylningen. Vi var på utflykt med en kompis till G och hans mamma och syrra. Det var varmt. Väldigt varmt. 

Sedan kom min andra semestervecka och med den: Simskolan. G hade faktiskt väntat hela året på att få gå på simskola och jag var så stolt att jag grät en skvätt när jag såg hur duktig han var under det första passet när han satte sig i samlingsringen helt själv, dock tillsammans med sin kompis, och berättade för fröknarna att här är min kompis, och han deltog under hela passet utan problem. Så stolt var jag, och så glad var han. Passet efter gick också bra till en början men så hände det något litet som fick honom att bli ledsen. Fröken försökte trösta och jag höll mig stilla på min klippa, men när fröken sökte min blick  gick jag dit och tröstade, tog upp honom ur vattnet. Sedan gick jag med honom och sa Hejdå! när passet var slut. Det var viktigt, tyckte jag. Nästa pass behövde G att jag satt med i ringen vid uppropet och att jag följde med på uppvärmningen som var på land. Jag gick med till gräsplanen där de hade uppvärmning, men satte mig på en kant och smög sedan försiktigt därifrån. Allt för att ge G både trygghet och en känsla av att klara detta själv. Jag vet att han behöver mycket trygghet och jag vet att om jag pressar honom minsta lilla för hårt så kommer han att tvärvägra. Därför följde jag med honom, även om ingen annan förälder gjorde det. Men det visade sig också vara ett framgångsrecept. G var med alla gånger på simskolan (två gånger om dagen i två veckor) och han hade roligt. Han tog till och med tre simmärken! Simskolan var alltså en lyckad historia för mitt barn. Han var kanske inte "bäst i gruppen", men han utvecklades enormt på dessa två veckor. För mig är det viktigast att barnet har roligt och är med på sina villkor och på sitt sätt, än att barnet blir bäst eller vinner någon tävling. Det var dock ingen tävling överhuvudtaget, och alla uppmuntrades och peppades av de duktiga fröknarna, men ändå. Jag vet att det finns föräldrar som resonerar så att barnet ska bli bäst. Jag gör inte det, men så är jag också helt befriad från tävlingsinstinkt själv. 

Efter den första simskoleveckan var jag Helt Slut och vi undvek aktivt att gå ner till stranden under helgen. På fredagen däckade jag vid åtta på kvällen, med en ljudbok i öronen (Händelser vid vatten av Kerstin Ekman) och på lördagen hade vi traditionsenlig kräftskiva med mina föräldrar och syrran och hennes familj. Förra året fick vi hoppa över detta, men nu kände vi oss tillräckligt trygga för att samlas allihop och sitta ute och sörpla i oss kräftornas goda kött. Trevlig stämning och härlig kväll, som avslutades med att syrran och jag "gick en promenad" vilket betydde att vi drog och kvällsbadade helt själva. Underbart!

Dagen efter åkte vi på sommarens båtutflykt med syrran och hennes man och son. Det var trevligt förutom att syrran tappade sin mobil i vattnet i hamnen, innan avfärd, och att G nästan satte massa korv i halsen, men han lyckades få upp det. Pjuh! Vi var på Risön. Fint ställe!

Efter den andra simskoleveckan var jag också helt slut, men samtidigt tacksam över det lilla simskolehäng som vi haft med några föräldrar och barn. Det var skönt att liksom veta var vi skulle sitta på badplatsen och vilka som skulle vara runtomkring. Den andra simskoleveckan var det också lite svalare och därmed lite färre folk på stranden. Skönt!

Lördagen efter den andra simskoleveckan tog vi vårt pick och pack och drog till Göteborg, för att låna mina föräldrars hus och "göra stan", så att säga. När vi landat, käkat lite korv stroganoff och lekt på lekplatsen/virkat i trädgården, åkte vi in till stan och besökte Botaniska Trädgården, som vi längtat efter allihop. G var fascinerad av alla olika blommor och frågade vad de hette. Han älskade parken, guldfiskarna och blommorna, sa han. Hans humör strålade och det smittade av sig på oss! 

Vi gick upp längs hela parken, tittade på alla blommor och vattenfallet, in i Änggårdsbergen en liten bit, och sedan ner igen. G gick själv nästan hela tiden, M bar honom bara en liten bit. Efter detta promenerade vi över till Slottskogssidan och gick längs med kanten av Slottskogen till Linnéplatsen. G sprang mellan lyktstolparna, och jag häpnade över hans energi och snabba ben. En liten bit in på Linnégatan hittade vi en restaurang som heter Himalaya. Den ligger på Olivedalsgatan och vi läste menyn och gick in. Det var ett litet och mysigt ställe med en söt tant som serverade maten. Nepalesiskt tydligen. Väldigt gott, tyckte vi alla! 

Under söndagen gjorde vi det som G hade önskat sig, nämligen åkte spårvagn och gick på bio. Vi såg filmen Apstjärnan, G och jag. M ägnade tiden åt att vara på konstmuséet och rita av en tavla av Anders Zorn, bland annat. G tyckte att det var häftigt att gå på bio men jag tror att filmen var precis lite för svår för honom. Nästa gång får jag välja en enklare film med figurer han känner igen: Bamse eller Mamma Mu. Efter bion gick vi och fikade i Vasastan och sedan tog vi spårvagnen hemåt igen. På kvällen gick vi till en rolig lekplats som mina föräldrar hade rekommenderat. En toppendag! 

Så kom måndagen och jag var helt slut. G och M var däremot sugna på att gå på stan så jag tipsade dem om det stora köpcentret Frölunda Torg. Åk dit och ha det så bra! Själv gick jag en promenad på mina favoritplatser i skogen. Underbart vilsamt. 

Dagen efter bar det nämligen av till inlandet, men det får nog bli ett eget inlägg... 

Underbara dagar bakom oss

Så kom semestern och med den solen och värmen. Vi har badat varje dag och ibland flera gånger per dag. Vad gör man annars när både luft- och vattentemperaturen är över 25 grader? 

Alla dagar har på sitt eget sätt varit fantastiska men samtidigt olika. Tanken om att jag kommer minnas dem allihop vet jag är fel, fast i stunden känns det som om det kommer vara så. För att minnas bättre måste jag ju skriva, så nu skriver jag. 

Två dagar gick vi med grannflickan till badviken. Flera gånger. G och hon kom på en ny lek, vilken var att springa tvärs över flytbryggan och hoppa i vattnet. G, som helgen innan för första gången vågat doppa hela huvudet under vattnet, blir modigare och modigare. Jag står hela tiden i vattnet nära där de hoppar och någon enstaka gång får jag liksom rädda G för han har råkat komma ut på lite lite för djupt vatten. En drunkning sker så lätt och jag har Mycket Respekt för vatten. G vill gå på botten men är lite rädd för att försöka flyta. Det kan bero på att vi missat att köpa armringar och andra flytredskap till honom. Det måste vi göra! En ny orange flytväst har han ändå fått, då jag insåg att den han hade från 70-talet inte var särskilt bra. Snart börjar dock simskolan och kanske lär han sig lite mer där. Kanske kan vi anmäla honom till inomhussimskola till hösten, nu när vi har bil, beroende på covidläget, såklart. 

En dag var vi hemma hos en förskolekompis till G och gick en lång vandring till vacker naturstrand. Att bada där var rent ljuvligt då det var lugnt och skönt och inte alls mycket folk. På eftermiddagen badade vi igen, på grund av den tryckande värmen, och jag fick mig ett långt och härligt samtal med min väns holländska seglarvän. Guldkorn jag sparar.

Efter dessa intensiva dagar följde två lugna dagar hemmavid utan umgänge. G återfick sin hosta från förra veckan (veckan innan semestern fick vi vabba..) och umgänge kändes inte lämpligt. Först kände jag NEJ! för jag ville så gärna umgås med några nyfunna holmevänner men efter nån timma la sig lugnet över mig och jag kunde sitta i skuggan och läsa medan G lekte i sin koja (även den i skugga). På kvällarna badade vi på ett lugnare ställe med väldigt lite folk.

Vad jag läste? Jo! En bok jag verkligen rekommenderar alla, tillika mitt bokval till bokcirkeln, nämligen "Sverigevänner - historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn" av Arash Sanari. Den läste jag ut på tre-fyra dagar. Intressant och lättläst men samtidigt allvarlig och med ett bra språk. Läs den bara och skriv sedan till mig vad ni tyckte! Ok? 

Nu har jag börjat läsa "Nya Norrland" av Mats Jonsson, vilken varit i min ägo i några år. 

Igår hostade G fortfarande på morgonen så jag bestämde mig för att ringa 1177 och be om råd inför simskolan som, som sagt, börjar snart. Kan vi gå dit? Bör vi stanna hemma? Han har ändå längtat i ett år. 

Vi kan gå dit, sa sköterskan. Då han började hosta redan den 6 juli så har det gått mer än 8 dagar och då anses han smittfri. Ok, underbart! Hoppas detta stämmer nu bara. Ingen feber har han haft, kan nämnas. Att han hostar nån timme på morgonen är milda kvarvarande symtom, vilket inte är något att bry sig om enligt henne. Hosta kan sitta i länge osv. Men visst är det svårt!

Så dagen igår, som först var helt utan planer fylldes snabbt. Först kom min gamla vän från Barcelona förbi och sedan blev det middag hos mina föräldrar. Sedan kom blåsten tillbaka och idag tänker jag satsa på en hemmadag, snarare än en baddag, men vi får la se hur det går...

Hur har er sommar varit hittills? Berätta!