En kontrastrik helg

Efter en mycket, mycket intensiv jobbvecka var det enda jag behövde en avslappnande helg. Och det fick jag faktiskt. Jag inledde den på bästa  vis med lite eftermiddagssnack med en kollega och sedan en ensam cykeltur till Skärhamn och Thairestaurangen. Där åt jag middag helt för mig själv. Resten av min familj hade nämligen stuckit till Göteborg för en flera timmar lång odyssé på Biltema. Jag åt i lugn och ro och cyklade sedan tillbaka under stjärnhimlen. En sån vacker kväll. Jag behövde verkligen cykla av mig och lugna ner mig. Allt för många hetsiga tankar behövde rensas ut medan cykeldäcken knastrade mot cykelbanans grus. 

Lördagen kom med strålande sol och jag frågade G om han var sugen på en utflykt till Dyrön. Klart han var! En timme senare satt vi på färjan med ryggsäcken full med matsäck, sittunderlag och extrakläder. Det var frost på gräsmattan när vi gått ut strax innan tio, så jag valde att ta mina tjockaste vinterkängor och termobyxorna. Det skulle jag inte ha gjort. Ack så varmt det blev om fossingarna! Vi prioriterade att först leka på lekplatsen, där de har en riktig fiskebåt som man kan köra. G turades om med några andra barn och jag pratade lite med en pappa. Sedan köpte vi vatten på ICA och begav oss ut på vandring. Vi vandrade ner till sydhamnen och därifrån vänster och runt på en av alla vandringsleder. Efter en stund kom vi fram till ett ställe med lena, nästan svarta klippor. Vi klättrade ner dit och satte oss där och åt vår pastasallad. Just där var det till och med lä från den svaga men kalla vinden. Solen värmde gott!

Vi vandrade sedan vidare längs med leden och G var peppad. Efter en stund var det fika-dags och jättenkakorna åkte fram. Sedan följde ett rådslag: Gå vidare lika långt, eller gå tillbaka en pyttebit och sedan ta en genväg tillbaka till samhället och lekplatsen. G ville till lekplatsen och det var bra att vi gjorde så. Vi fick en rejäl promenad ändå. 

Efter lite mer lekplatslek tog vi färjan hem klockan två. Trötta, nöjda och glada.

Till middag käkade vi tomatsoppa med vita bönor och lite senare gick G och M och la sig medan jag tittade på avsnitt två av årets säsong av Allt för Sverige. Tema: Religion. Mycket intressant. Sedan avrundade M och jag kvällen med att se spanska nyheter om kriget i Ukraina och sedan var det godnatt... 

Så gott jag hade kunnat sova, om det inte var för att G kl 03.30 kom inspringande till mig och pratade om magont. Efter en stunds vridande och vändande så gick han upp och kräktes över hela sig. Stackars liten. Vi samarbetade enligt metoden: en tar barnet, en tar materialet, och det är M som tar G och jag allt annat, alltså materialet. Torka golv, fixa underlägg till sängen, lägga pjamas i tvätten osv. Vilket stresspåslag det gav! När jag ätit en liten nattbanan och druckit varm mjölk orkade jag inte lägga mig bredvid G igen, som somnat i min säng. M tyckte också att det var resursslöseri att båda skulle sova med G och hålla koll, så jag fick lägga mig i Gs rum, medan M tog nattpasset. Klockan halv nio väckte han mig och sa att han skulle jobba och att G kräks upp allt han dricker. Jag gick ner och fann min son ganska däckad i soffan. Lillungen! 

Sedan har en söndag följt som endast gått ut på att hålla koll på G och på att tvätta olika textilier som fått kräks på sig. Magsjuka är så extremt jobbigt och eländigt, men jag märkte att jag blev handlingskraftig. Gick upp och ner till tvättstugan, hängde tvätt, vände på tvätt, hade koll på G, skrev journal över vätskeintag och kräkningar, antecknade sovtider, kroppstemp osv. Och klockan tre, när han sovit i några timmar, mådde han plötsligt bättre. Vi gick ut och satte oss på trappan en stund i eftermiddagssolen och andades lite frisk luft. Kanske bara en minut, men ändå så skönt. G fick i sig vätskeersättning, saft och vatten, en tesked i taget var femte minut och han piggnade faktiskt på sig. Han ville kolla på Pino och sedan lite annat. Under hela förmiddagen hade han varit för slö för att titta på barnprogram, och definitivt för slö för att leka. Lille vännen! Vilken kontrast mot igår när han hoppade på klippor och vandrade i tallskogar!

Jag roade mig på eftermiddagen med att baka lite vitt bröd, och hänga ännu en tvätt. Och det var den helgen, det. En fin fredagskväll, en helt fantastisk lördag och en lugn men ändå driftig söndag. Och för första gången på hur länge som helst kände jag mig inte död av trötthet idag kl 16.30, antagligen för att jag fått sova ut på morgonen och för att jag tagit det så pass lugnt idag.

Jag är så tacksam för att vi tog oss iväg igår på utflykten, att jag vågade göra det själv med G. Det var precis, exakt det jag behövde!

Jag hoppas ni också haft en bra helg, men att ni sluppit magsjuka! Och jag hoppas att detta elände är över nu och att jag får en lugn vabb-dag imorgon utan kräkningar, men vem vet? Med magsjuka vet man aldrig... 

Allt växlar

Det blåser, det är kallt, mörkt. Inatt snöade det. Ett stilla snöfall. Imorse var det vitt och min son blev peppad. Han kastade sig i blötsnön så fort vi kom ut, så termobyxorna fick torkas i torkskåpet på förskolan. Jag valde att cykla framför att skrapa bilen och de har faktiskt blivit bättre på att ploga  cykelbanan den här vintern än vår första vinter här. Under lunchen tar jag mig ut. Passar på att gå till kiosken i hamnen och köpa mitt jobbgodis. Jag har längtat i en hel vecka. När jag kommer tillbaka igen ser jag att de första krokusarna blommar. Så fint! Vårsolen. Fågelkvitter. 

Liksom vädret växlar, växlar också allt annat. Är det inte så? Humöret till exempel. Igår var jag redigt arg och sedan helt matt resten av dagen. Idag har jag känt mig lugnare och den som gjorde mig arg har också varit mer foglig, kan man säga. Samtidigt känns det som om det börjar bli mycket. Jag springer för fort på alla bollar och typ imorgon kommer det komma ett bakslag, känner jag på mig. Allt detta handlar om jobbet, så ni vet.

Mina tankar och känslor kring vår bostadssituation växlar, likaså. Jag känner mig lugnare nu, trots att ingenting egentligen är bättre. Vi var på visning av ett hus för två veckor sedan. Det var för mörkt, för kalla golv, för mycket trafikbuller. Vi bestämde oss för att inte lägga något bud. Efter några dagar kom det första budet in. 2,7 miljoner. Huset låg ute för 3,4. Idag var det uppe i lite drygt 3,5 har jag för mig. Nu finns det inte kvar på hemnet, så jag antar att det är sålt. Ja, då fick säljaren ungefär det hon ville ha. Hipp hurra!

Det kom ut ett annat hus ganska i närheten. Souterrängvilla. Absolut tillräckligt stor och ute för knappt 3 miljoner. Dock ligger den i norrsluttning (mindre problem) och längs en liten väg (inget problem) men det stora problemet är att den lilla vägen leder till en stor väg där folk kör fort och det finns knappt någon vägren och ingen cykelbana alls. Bor man där måste man alltså ha två bilar och man måste köra sina två bilar varje dag man ska någonstans. Så snart man ska handla eller träffa kompisar eller åka till skolan. Nej, inte bra. Där kan vi inte leva som vi vill. 

Intressant ändå när det utkristalliseras vad som är viktigt. För M är det viktigt att kunna måla, för mig viktigt att inte behöva se hans målargrejer hela tiden. För M är det viktigt att kunna åka till Spanien ibland, för mig är det viktigt att ha tillräckligt nära till något socialt umgänge överhuvudtaget = de vänner jag hittills skaffat mig här. För G kommer det vara viktigt att enkelt kunna hänga med kompisar, samt att kunna ta sig runt själv (gå/cykla/buss) tänker jag mig. Vi behöver tillräcklig yta, inte för mycket renoveringsprojekt och en liten eller större trädgård... Ja, här sitter jag och drömmer.. Men hellre drömma än att ha skriande ångest.

Så kom en liten sommarstuga ut. 68 kvadratmeter och lika stor källare. Rött och sött. Trädgård. Dock ganska nära en rätt så trafikerad väg. Dock en sommarstuga. Jag tror inte att den kommer bli vår, men jag vill ändå titta på den, när det väl är visning. Jag skulle hellre ha ett mindre men kontrollerbart boende än något superstort... Fast något superstort lär vi aldrig kunna köpa här ändå. Och något mindre kan ju kännas för litet. Det fick vi uppleva i Umeå. 

Ja, ni ser. Jag ältar vidare, om än med lite mer hopp nu än förut. Det kommer komma ut mer hus nu till våren tror jag. Priserna vet man dock inte åt vilket håll de rör sig. Fritidshuspriserna har gått upp en hel massa procent här, sedan pandemins start. Vi som trodde pandemin var vår chans när alla andra skulle förlora jobben. Men här sitter vi nu, i mina föräldrars sommarhus och väntar på att 1) huset vi ska hyra ska  bli beboeligt och/eller 2) att vi ska hitta hem till vårt hem som är vårt, bara vårt. Och så väntar vi på våren såklart, och sommaren. Och så väntar vi på att kunna åka till Spanien. Jag skulle kunna åka imorgon, men det går inte, för vi har inga biljetter... Och att köpa biljetter kräver en viss planering och energi. Vi får se när den kommer. Tills dess är det väl bara att följa med i alltings växling antar jag...

Andra februarihelgen

Helgen innan alla hjärtans dag och M upprepar det flera gånger, att på måndag är det alla hjärtans dag, med lite nervositet i rösten nästan. Jag förväntar mig ingenting, men säger att nu får du la köpa mig en blomsterkvast och en chokladbit, nu när du har pratat om det så mycket. Jag tänker inte på det ens. Men det kommer ju alla köpa, invänder han. Köp inget då, säger jag. Födelsedagspresenten, till min födelsedag om några veckor, har han redan ordnat. Det vet jag. Annars är inte presenter och högtidsdagar hans grej, kan man lugnt säga.

Och nu ska jag gå och lägga mig.  Bara äta lite gröt först, som vanligt. Tänkte bara göra en snabb anteckning här om helgen. Hur har helgen varit och vad var det bästa med helgen? Detta frågade jag G vid kvällsfikat. Inte för att jag idag fick något ordentligt svar, men igår sa han att det bästa varit att röja. För igår röjde vi. Och här följer nu, det bästa med vår helg, eller det jag minns.  Varsegoda, ett stycke liv:

Fredag: Det bästa var att vi köpte mer Sia chokladglass, som vi åt efter det att vi ätit middag. Och mer äpple-fläderjuice. 

Lördag: Kl 09.45 mötte vi upp vid Halsbäcks hamn och blev guidade till ett fält där vi parkerade vår bil. Därefter följde ungefär 40 minuters vandring i skogen och G utbrast: "Vad härligt det är att gå i skogen, mamma!" Underbara unge! Vi gick över en ödslig strand där havets vågor slog upp på land, och sedan över en strandäng, klättrade över ett berg och sedan ner på snäckskalsbankarna som heter Björshuvudet. Lite oklart varför det inte heter Björshuvet, om vi ändå ska dra ihop det första ledet. Dit gick vi för att röja tillsammans med Tjörns naturskyddsförenings ängs- och hagmarksgrupp. Vi klippte med sekatör och räfsade ihop. Tände brasor i den iskalla vinden som tog sig och slukade allt ihopräfsat i ett nafs. Någon körde med röjsåg också. Ett ganska bra område röjde vi av, och vid kl 12 vad det matpaus. Vi hade med oss pastasallad med rökta musslor i vitlöksolja. Så gott! Det enda som fattades var lite varmt te, men jag fick mig litegrann av en vänlig medröjerska. En söt hund var också där, som jag fick klappa hur mycket jag ville, eller hur mycket han ville rättare sagt. 

Det var så härligt att komma ut, arbeta med kroppen och träffa folk att jag kände mig riktigt tillfreds resten av dagen, och trött i kroppen på ett skönt sätt. 

Efter det att G somnat (sent) såg M och jag första avsnittet från första säsongen av Ett fall för Vera. Hon var yngre då, skådespelaren, såg vi. Det var ett bra avsnitt. Mysigt att få sitta i soffan tillsammans.

Söndag: Idag var dagen vi skulle titta på ett hus som legat ute på Hemnet ganska länge. Jag har peppat mycket och ringt mäklaren lite för många gånger. Det ligger ute för ganska mycket pengar och det ska bli väldigt intressant att se hur budgivningen går. I teorin är det ett perfekt hus för oss, men när vi var där så kände jag liksom inte att det var riktigt vårt hus. Inte heller vår plats med en sjuttioväg ganska nära inpå. Kommer man att kunna njuta av trädgården på sommaren, med all sommartrafik? Dessutom kändes huset mörkt inne. Och kalla golv. Nä. Helt övertygad är jag inte, snarare lite anti. Vi får se... Jag ska sova på saken i några nätter, så ger det sig.

Efter lunch städade jag lite, och M målade. G kollade på video. Ganska mycket video. Under husvisningen hade han dock lekt på lekplats med Mala och gått lite i skogen, så det var bra. Himla bra att vi fick barnvakt där en stund! 

Sedan gick jag ut och promenerade, upp i skogen. Jag gick en väg jag aldrig gått förut och hittade en glänta med några hus. Det var nästan så att jag blev mer sugen på att bo där, i skogen, än nere vid vägen i en sjuttiotalsvilla. Det ger sig, det ger sig... Under tiden jag promenerade pratade jag med min kompis EH! i Umeå. Ett väldigt bra samtal. Så fint att ha vänner som man kan prata med bra, trots att man inte hörs så ofta. En av mina äldsta vänner är hon. Vi har känt varandra sedan min första vecka i Umeå, 2007.

Sedan var jag trött, men hängde tvätt och satte igång en middag efter en stunds soffhäng med G, horisontellt läge och lyssna på Alfons Åberg som han tittade på. Lukta på hans hår. Till middag blev det köttfärslimpa, för första gången i mitt liv, och potatismos. Ganska lätt, men ack så trött jag var. M och G tyckte hallonsylt passade lika bra som lingonsylt (som vi inte hade), men de hade fel, såklart...

Efter middagen hade G disco en stund och jag försökte ta det lugnt och virka lite mer på ärmen. Plötsligt var det dags för kvällsfika, och barnet fick på sig sin pyjamas och medan pappa M läste saga, ringde jag mina föräldrar och pratade om huset och om andra (helt inaktuella) objekt i närheten. 

Och nu regnar det. Och M orkar inte titta på Rapport. Så jag ska bara äta gröt, och lägga mig bredvid honom och prata. Bästa stunden! 

Godnatt och hoppas ni haft en fin helg!

Vad virkar jag?

 

Jo! Jag virkar faktiskt en kofta till mig själv! Påbörjad 2018, pausad efter 35 cm, och nu upptagen igen någon gång i höstas efter det att bebiskläderna blev färdiga. Jag virkar på kvällarna och under vissa möten. Det ger ett lugn och gör det lättare att hålla fokus vid digitala möten, konstigt nog. Det ger liksom tålamod.

Mönstret är från Garnstudio/Drops design och heter Vintage Honeycomb.

När jag la upp virkningen (man börjar i koftans nederkant) så tyckte jag minsta storleken blev för stor, så jag räknade om mönstret på något vänster och nu börjar jag tro att den är för liten. Den kommer inte gå att knäppa över magen, tror jag. Både svärmor och handarbetande kollegor har dock uppmuntrat mig att virka klart den och se hur den blir. Den går ju också att ha öppen ifall den inte "går igen".

Ärmen har jag dock virkat helt enligt mönstret, och jämfört med en kofta jag har, så jag tror den blir bra. 

Lite tveksam är jag kring hur den lilla kragen blir (även den omräknad), men vi får se. Blir det konstigt så får jag repa upp den, eller fråga någon hur jag ska göra.

För att få hjälp i att komma framåt har jag faktiskt haft mycket hjälp av handarbetesgruppen på jobbet, som träffas digitalt och virkar och stickar en gång i veckan. Jag brukar vara med när jag känner att jag har tid, eller när jag är i lite mer akut behov av hjälp. 

Vad virkar du på just nu? Eller är det en stickning, nålbindning eller tovning som håller dina händer upptagna?  Eller kanske broderi, sömnad eller ett knyppelarbete?

En till helg

Februaris första helg och äntligen känns det som om ljuset håller på att återvända, eller hur? En utmaning för mig varje helg är att lägga allt  på en lagom nivå så jag inte blir allt för trött. Jag har något inre driv av att vilja göra saker och göra nytta, så ofta blir det för mycket och jag är en blöt trasa när helgen är slut och riktigt känner i kroppen på måndagen att jag egentligen behöver vila upp mig. Tur då att jag har ett så stillasittande jobb, eller vad man nu ska säga... 

Den här helgen har M jobbat så vi har varit ensamma hemma, G och jag. Helgen inleddes dock i fredags med en eftermiddagspromenad byn runt. Det var Mala och jag som äntligen sågs och traskade runt och reflekterade över livet. Mycket efterlängtat och trevligt! När vi så kommit tillbaka till utgångspunkten och stod utanför det hus vi bor i frågade Mala om hon kunde komma in eller vad vi hade för planer. Inga planer mer än att äta middag, så det gjorde vi. Bulgursallad och bohusgrillare (korv), cornichonger och surkål. Efter det att Mala åkt hem skulle vi städa, men ingen hade någon kraft kvar. M gjorde ett ryck och plockade undan en hel del av sina grejer och städade ett badrum medan jag tog köket. Min kropp var öm hela fredagen efter vaccin jag tagit på torsdagen, så jag däckade i Gs säng direkt efter sagoläsningen och sedan var den fredagen förbi. 

På lördagen skulle jag "städa klart" var tanken, för vi skulle få besök. Gästerna bor i det mest välstädade hus jag någonsin varit i, så jag ville ju inte skämmas ögonen ur mig totalt... Därav lite för hög ambitionsnivå för min energinivå, som fortfarande var påverkad av vaccinet. Jag dammsög och torkade av och upptäckte små bläckstreck på soffbordet som pappa snickrat för något år sedan. Det kände så fruktansvärt jobbigt. Jag vill inte att vi ska förstöra deras hem, men det känns som om det oundvikligen blir någon skavank här eller där för vi lever här. Och jag hinner inte ha koll på alla hela tiden. Så när jag stod med dammtrasan i högsta hugg (pjamas, kofta, oborstat hår) knackade det på ytterdörren! Och där stod mammas och pappas kompisar, en sån söt fru och mannen, som känt mig sedan jag var nyfödd (kan man säga), stod nedanför trappan. Hennes Hur är det? fick mig att bryta ihop totalt. Jag bara grät och grät och grät, så mannen, som inte hörde vad vi sa pga vinden trodde att någon dött, vilket ingen hade. (Förutom femåringen i brunnen i Marocko, men det fick man ju inte veta förrän precis innan läggdags.)

Ja, men tydligen behövde jag få ur mig all frustration kring vår bostadssituation och hon lyssnade och förstod. Egentligen kom hon nog förbi för att se om våra föräldrar var här och för att berätta att de fått ett till barnbarn och att hon hade varit med på hemförlossningen, men där stod jag och grät som om all världens olycka låg på mina axlar. Sedan gick de, och jag städade vidare, efter att jag gråtit lite till och ringt mina föräldrar och gråtit ännu mer... Några bläckstreck är inget att ha ångest över, tyckte pappa. Så det var ju bra. (Samtidigt är det inte bara bläckstrecken utan hela skiten... Det att inte veta hur det ska bli, var vi ska landa, när vi ska landa. Jag vill bara ha ett tryggt hem som jag vet är vårt. Ett hem som vi kan slita på och som vi kan ta hand om. En stabil bas. Tack.)

Jag städade klart och sedan käkade vi mat. Makaroner och korv, blev det. Jag åt visserligen bulgursallad som var över. Gött! Sedan begav vi oss iväg med bilen till närmsta loppis. Där mötte vi upp Gs kompis som bor i det välstädade hemmet, och hans mamma - som är den som ser till att det är välstädat. Barnen spanade in leksaksavdelningen och jag hittade ganska många böcker som jag köpte för tio kronor styck. Lycklige Alfons, Lotta på Bråkmakargatan, Vems katt? (Axel och Omar), En Djurkompisarbok och Pappa Pellerins dotter. Så gött det kändes att köpa flera bra böcker för mindre pengar än vad en av dem hade kostat ny. Dessutom bra för miljön (förutom att vi tog bilen dit). Sedan drog vi och spanade i huset som vi ska hyra och där visade det sig att de faktiskt har kommit en liten bit på väg. Nu förbereder de inför att lägga golvvärme. Det blir spännande att se hur det blir när det är klart! Och det blir spännande att se när det är klart. Hoppas på ganska snart! 

Efter detta åkte vi hem till oss och fikade och barnen lekte. Och sedan var det bara att pusta ut, fixa middag och så kom M hem från jobbet. G somnade sent så vi fick ingen tid tillsammans. Annars tycker jag det är mysigt att kolla på någon film eller något avsnitt av någon serie tillsammans. Just nu följer vi ingenting egentligen men tittar på Bonusfamiljen ibland. Nyss såg vi dokumentären om Veronica och den kinesiske miljadären. Mycket bra!

Innan G och M gick och la sig fick jag dock mig en promenad. Jag har fått för mig att jag ska gå 6000 steg per dag nämligen, så jag får en stjärna i min stegräknarapp. Töntigt och bra på samma gång. Jag gick min byrunda och passade på att knacka på hos de där som knackat på hos oss tidigare under dagen. Jag ville bara berätta att jag inte gråter så där våldsamt dygnet runt. Så det gjorde jag. Och frun blev glad. Vi fick ett fint samtal på kvällskvisten i hennes hall. Hon rekommenderade mig att lyssna på ett visst avsnitt av Tankar för dagen, vilket jag gjorde sedan när jag gått därifrån. Även det mycket bra! Tröstande.

Idag var det söndag och jag hade bestämt mig för att ta det lite lugnare. G och jag tog oss en förmiddagspromenad när det slutat hagla. Han cyklade (fortfarande med stödhjul) och jag gick. Vi övade på att bromsa i nedförsbackar och känna kontrollen. Vi klättrade också upp på ett litet berg. Sedan gick vi in och jag lagade lunch. Syrrans goda tomatsås blev det, och idealmakaroner och ganska finhackad falukorv. Så himla gott, tyckte vi båda! 

Sedan har jag mest försökt ta det lugnt, som sagt. Virkat lite på en ärm. G har lekt = hällt ut alla leksaker på golvet. Jag har försökt få honom att städa upp, men det slutade med att jag (och M som kom hem på sin rast) städade, och att G ändå fick en Sangwish. Vi tvättade en maskin vittvätt också förresten, och var ute i trädgården en snabb sväng och spelade fotboll samt sådde gräs där det var jord, och ska sås gräs. Så nu är gräsfröna slut, men kanske blir gräsmattan fin igen till sommaren, vi får se!

Till middag idag lagade jag en  världsgod kyckling i currysås enligt detta recept: Klassisk kyckling i currysås, fast med kycklingfiléer istället för det var det vi hade hemma, och 1,5 kycklingbuljongtärning också. Så ni vet.

Sedan kom M hem och vi käkade. G har sprungit av sig lite på övervåningen innan läggdags för han hade enormt mycket spring i benen. Och nu sover han nog, förmodligen M också... Så ja. Detta var vår helg! Nu återstår det bara att öppna diskmaskinen som nyss pep och sa att den var färdig och kanske försöka laga ett par vintervantar... eller Gs termobyxor vars söm gått upp lite (i rumpan, såklart). Får se om jag orkar. 

Hoppas ni haft en bra helg! Det har jag. Fast nu är jag trött. Godnatt!