Vilken helg!

Vilken helg vi har haft! Synd bara att jag blir så trött av allt skoj... Arbetsveckan hade varit hektiskt men ändå inledde vi helgen med att innan kl nio på lördagsmorgonen åka iväg till huset vi skulle hyra för att hämta några flyttkartonger med grejer att gå igenom. Bebiskläderna skulle rensas ut! Vi packade bilden så full det gick och åkte hem igen sedan grisarna fått sig lite gräs. Jag kommer att sakna dem... 

Väl hemma skulle M förbereda sig inför en Velázquezinspirerad målarkurs han gått både igår och idag kl 10-14. G och jag satte oss i bilen igen och gasade iväg till närmsta handelsträdgård där vi möttes av detta penséhav:

Av någon mystisk snål anledning lyckades jag "hålla mig" och köpte bara två åttapack med billigare penséer, men även tre lavendel och några andra blommor, plus två påsar med sättlök. Jag har aldrig satt mat-lök förut. Det ska bli spännande att se om det lyckas. Tur att jag delar trädgård med mina päron nu, för om vi kommer oss iväg till Spanien i sommar så får de passa härligheten, vattna och så. Det blir bra, säger vi.

Penséerna åkte ner i balkonglådor och krukor och sedan käkade vi lunch, G och jag. M var upptagen med målarkursen. Klockan halv tre skulle vi dock ta färjan till Dyrön hade vi bestämt, och det gjorde vi. Det var G som hade föreslagit detta och jag kunde inte tacka honom nog! 

Vi gick först rakt över hela ön (inkl. obligatorisk paus på lekplatsen) och sedan höger och längs Dyröleden runt på öns sydvästra sida, mot Åstol. Det var en härlig och ganska klättrig vandring, även om de har underlättat och gjort iordning mycket med trappor och räcken. Vi gick upp på utkiksplatsen och sedan ner igenom en björkdunge. Upp förbi sötvattendammar där barnen i alla tider fiskat mört, enligt informationsskylten, och plötsligt var vi i en ravin! Det var det häftigaste vi alla tre varit med om på länge! Så djup och smal den var! Där igenom gick alltså leden. Fräckt!

Till slut var vi framme vid norra hamnen igen och där gick vi in på en restaurang och åt god middag. Hamburgare till herrarna och en glasnudelsallad med räkor till mig. Mums!

Inte förrän strax efter kl 19 la färjan till i vår hemmahamn och vi kunde cykla hem igen. Glada och trötta efter finfin utflykt! Tack G! Och tjena vad imponerad jag är av dig när du är ute och vandrar. Du bara går och går och skuttar och är glad. Toppen, ju!

Och så kom söndagen. Och mamma Tove var så trött, så trött... G kom in till mig vid 05.30, vintertid, och la sig under mitt varma täcke. Han somnade omgående och jag bytte säng, till hans. Sedan fick jag faktiskt sova där till kl halv nio vintertid, vilket blev halv tio helt plötsligt. Så trött jag kände mig, ändå. Visst kan man bli extra trött av att sova länge? Jag tror det.

Vid elva pallrade vi oss dock ut och ner till hamnen. Där träffade vi tre av Gs förskolekompisar och gick tipspromenad i skogen anordnad av samhällsföreningen. Det var trevligt, men jag var trött. G var dock pigg och glad och sprang ikapp med sina vänner. Efteråt var det korv på bryggan och sedan gick vi hem och käkade överkokta makaroner. Ut igen; Jag planterade de tre lavendelplantorna vid trappan, på ett ställe jag sett ut, och G grävde upp en väldigt smal liten rabatt mitt i gräsmattan som fick vitklöver- och blåklockefrön i sig. Får se om det gror... Sedan var mamma Tove om möjligt ännu tröttare. Det var dags att sova middag! G och M försvann ut på äventyr med grannpojken och jag hade det riktigt lugnt och skönt. Tur bara att jag vaknade i tid innan grannpojkens pappa knackade på dörren för att fråga var hans son var. Välkommen till kaoset! sa jag med ett jordgubbssaftglas i högsta hugg. Så stod vi där på verandan en stund och tjötade och jag drack saft och det blåste kallt. Sedan ringde jag M och efterlyste  dem och tydligen var de i hamnen och plockade skräp. Grymt! 

Så kom då jag äntligen igång med bebisklädsorterandet. Bara en kasse verkar det som om vi ska spara. Däri ligger det endast plagg som inte kan skänkas vidare av nostalgiska skäl. Lite tänker jag nog försöka sälja via en seconhandbutik i Stenungsund. En kasse ska jag ge bort till syrrans kompis som fick barn i höstas och några kassar ska ges till Ukrainska flyktingar, ifall det behövs. Kommunen samordnar allting via en hemsida där man kan anmäla på vilket sätt man kan hjälpa till. Hoppas det funkar! 

Ett helt gäng tygblöjor har jag också. Hur säljer man sånt? Jag tror de har ett bra andrahandsvärde, men jag behöver nog lite råd kring det... Någon om vet?

Och vad sjutton är det med söndagar? Det känns som om de aldrig vill ta slut! Det är bara mer och mer saker som ska göras. Nu är klockan snart tio i alla fall, och jag orkar inte göra något mer. Räkningarna är betalda, hemmet är i okej ordning. Det får duga. Nu ska jag ta helg från helgen och se ett avsnitt av Pörni medan M sitter och skjuter med stridsvagnar på datorn. Imorgon är det måndag och jag hoppas det blir en bra sådan med lagom mycket som händer. 

Hoppas ni också haft en bra helg och att ni, till skillnad från mig, haft vett att vila lite och hushålla med energin. Jag ska bli bättre på det, någon gång... God natt!

Ni lever

Ni lever! Alla ni som läser det här lever. Ni är levande och ni har inte dött, varken i en skolattack eller i utomkvedshavandeskap. Det har inte S eller E heller, dött alltså. De lever, de med. Och in anar inte hur tacksam jag är för det.

Tio minuter innan den där eleven högg de där lärarna till döds på en skola i Malmö traskade S hem från sin praktikplats. Lyckligt ovetandes om vad som snart skulle vända upp och ner på allt, om vad som skulle få de leende estettjejerna och knätrummande estetkillarna att fylla sina ögon med tårar och magar med kalla, tunga klumpar av otrygghet. Ovetandes om att hon under just denna praktikperiod skulle få vara med om något som var långt värre än hennes värsta farhågor. Det är jobbigt att vara på praktik, det vet alla som varit det, men så här jobbigt ska det inte behöva vara. Ingen ska behöva dö på jobbet! Ingen!

Och E, då. En av mina närmaste vänner, som jag faktiskt nämnde i helgen när jag pratade med en kompis här. Jag nämnde henne som tjejen som blir gravid utan att ens behöva försöka, medan vi andra kanske inte har det lika lätt. Alldeles för lätt att bli gravid, visade det sig. E, som plötsligt fick ont i magen och svimmade hur många gånger som helst. På morgonen ringdes ambulans och väl på sjukhuset blev det operation. Utomkvedshavandeskap utan att veta om graviditeten. Vem hade kunnat tro det? Inte jag, inte hon, inte hennes man. E, en av mina äldsta och närmsta vänner. E, en av de få jag haft närmast hjärtat under längst tid. Femton år sedan våra kringliga stigar korsades i ett litet hus på campus där vi skulle lära oss ganska avancerad spanska medan snödrivorna växte sig höga utanför. Så tacksam jag är för att du lever! Vilken sorg det hade varit annars. Outsägligt svart. Men nu: ljust. 

Ja, vi lever. Jag som skriver och ni som läser, och S och E. SE de lever! Trots att det kunde ha varit nära. Fira livet! Idag lever vi. Dö kan vi göra någon annan dag. Kram!

Vi är inne!

Utsikt från restaurangen där vi firade

Plötsligt var det ett bostadsrättsradhus till salu precis i det hörn där vi vill bo på vår ö. Alla var peppade, utom jag. Alla tyckte att det var en toppenidé, Där måste ni bo! och så vidare... Och alla logiska argument talade för ett köp, även i mitt huvud. Min känsla i själen var dock tvärtemot. Nej, jag vill inte! Jag har inte tänkt att vi ska bo i radhus. Inte bostadsrätt. Nej, nej, nej, det känns fel. Jag vill ha trädgård. Vårt eget... Många tårar och rivande ångest. 

Visningsdagen kom, likaså min födelsedag, och jag fortsatte att gråta. M i Umeå lyssnade och förstod. Hon var den enda som inte var överpeppad. Och det var så skönt. Syrran sa också till mig att jag skulle tänka att vi inte skulle bo där. Gå bara och titta, ni ska ändå inte köpa det. Och så gjorde vi det. G lekte på lekplatsen utanför under övervakning av morfar, medan mormor passade födelsedagsmiddagen hemma. M och jag tittade och pratade med mäklaren, men undersökte inte särskilt noga någonting. Kontrollerade inte trycket i kranarna, tittade inte under vasken... Vi bara gick igenom tittade lite här och lite där och M konstaterade att vi kunde gå ut, för vi skulle aldrig kunna köpa det, så fint var det. Och fint tyckte jag också det var, helt nyrenoverat det mesta. Och råd skulle vi ha, det visste jag. Men samtidigt vet man ju aldrig vad som händer vid budgivning. 

Det var en förhandsvisning vi var på, tillsammans med två andra sällskap. Redan samma kväll kom första buden. Jag hade meddelat mäklaren att vi var intresserade men att vi skulle sova på saken. På morgonen trillade två, tre bud in igen och jag avvaktade lite. Vid klockan tio la jag vårt första bud, en bit över de andra. Sedan följde en dag med nerverna på utsidan, men ingen ångest. Den hade bara runnit av mig när vi var inne i lägenheten. Det kändes rätt. Inte fel någonstans, faktiskt. Detta var den första budgivning vi varit med på någonsin, så vi hade ingen vana alls. Min taktik var att lägga seriösa bud och inte allt för snabbt inpå de andra. Jag ville framstå som eftertänksam och, ja, seriös. Taktiken fungerade! Jag la vårt sista bud fram på eftermiddagen, men den andra budgivaren la några få tusenlappar över några minuter senare. Jag ringde mäklaren och sa att nu får de andra köpa, för vi har lagt vårt sista bud. Men så la jag till att om ifall säljarna ändå vill sälja till oss, för vårt sista bud, så är vi intresserade av att köpa. Mäklaren sa att hon skulle ringa säljarna, vilket hon gjorde och strax ringde hon upp. Jodå, sa hon. Säljarna är absolut intresserade av att sälja till er. De har bestämt sig. Så om inget oförutsett händer så kan ni skriva på imorgon, men tänk på att inget är färdigt förrän det är påskrivet.

Natten gick. Morgonen. Jag ringde mäklaren fram på förmiddagen. Har något hänt? Ska vi skriva på? Mäklaren berättade att den andra budgivaren ringt i tron om att han vunnit budgivningen men fått veta att säljaren bestämt sig för oss. Då hade han lagt ett högre bud, vilket hon förmedlat till säljaren, som tursamt nog tackat nej och sagt att de skulle sälja till oss i alla fall. 

Klockan tre satt vi hos mäklaren och skrev våra signaturer på allehanda papper. Affären var i hamn och plötsligt, utan att någon fattade hur det gått till hade vi kommit in i värmen, in på Sveriges bostadsmarknad, och det utan att behöva låna absolut max och utan att behöva sälja lägenheten i Spanien. 

Så nu kvarstår bara att omvandla lånelöftet till ett faktiskt lån, förhandla räntor och vänta på att inflyttningsdagen ska komma!

Vi är så glada nu. Det känns så skönt! G är glad att han ska få ett badkar. Jag är glad att vi inte behöver ha två bilar och att G kommer att kunna gå eller cykla till skolan. Även M och jag kommer ha tillräckligt nära till våra jobb för att cykla. M är glad att han kommer ha ett rum för sina penslar och sitt skapande. Vi kommer alltså kunna fortsätta leva här, på vårt sätt, i vår nya hembygd, utan att behöva bero på någon annans välvilja, och det känns så himla himla skönt. 

Grattis till oss! Äntligen!