måndag 9 januari 2017

Det är inte så lätt alltid


Jag hade ingen aning om hur det skulle bli att få barn. Trots att jag hade läst ungefär hur mycket som helst på nätet om andra som fick barn, hur söta barnen var men hur de ändå ville ha ensamtid, kunde jag ändå inte föreställa mig. Och att jag inte kunde föreställa mig och att jag inte kunde veta hur det skulle bli, det förstod jag ändå på något sätt. Det är ju såklart väldigt abstrakt. "Jag förstår att jag inte förstår." Och ändå så kastar man sig in i det. Ändå får man ens partner att kasta sig in i det tillsammans med en. 

Vi var grymt peppade under graviditeten. Det skulle bli så roligt att se hur sött just vårt barn skulle bli. Om det skulle bli en han eller hon. Om bebisen skulle ha hår på huvudet när han föddes eller ej. 

Vi pratade också en del om att det antagligen skulle bli tufft. Det tydde ju alla andras erfarenheter på. Och jag försökte få min man att förstå vad jag förväntade mig av honom som pappa. Att det är bådas barn och bådas ansvar. Inte mitt ansvar och du får låna och leka ibland. Och jag tror att han fattade det.

Ändå är det svårt. Det är oerhört roligt och oerhört jobbigt. Roligare och mer hjärtevärmande än jag kunde föreställa mig och jobbigare och mer uttröttande än vad jag någonsin skulle kunnat fatta. Samtidigt tänker jag mycket på hur lätt vi har det, egentligen. Med ett välmående barn som aldrig har skrikit "utan anledning". Det har alltid gått lätt att åtgärda hans missnöje med mat, blöjbyte eller sovstund. Promenad i vagnen älskar han. Att gosa älskar han. Och att äta älskar han. 

Trots ett så "enkelt barn" är det jobbigt ibland. Svårt att få till hur man egentligen vill ha det. Svårt att kommunicera sina egna behov på ett bra sätt, kanske? 

Men vi kämpar på. Och vi kommer att komma framåt. Bebisen himself utvecklas ju hela hela tiden. Och vi får följa honom genom alla faser. Just nu är han i en fas då han skrattar åt det mesta man säger till honom, när han är på det humöret, och äter varannan timme under dagarna. Den fina långa nattsömnen kl 23 till 06 vi hade under julen är som bortblåst. Nu vaknar han minst två gånger per natt och vill äta. Då är det bara att gå upp, värma och sticka nappflaskan i munnen på honom, så blir han nöjd.

Jag antar att alla föräldrar, särskilt de nyblivna som fått sitt allra första barn, har det lite kämpigt ibland, att de är lite vilsna i sina roller och förhållningssätt till den enorma omställningen som det är. Och det kan ju vara lite skönt att tänka på, att det inte bara är vi som inte går runt och storler hela dagarna i mjuka moln av fluffig rosa bomull. Men ändå är det såklart tufft när det är tufft och jobbigt när det är jobbigt.

Det bästa mitt i allt är ändå att vi har den, enligt oss, finaste bebisen i hela världen. Att vi är fina mot varandra den mesta av tiden och att vi har stöd i familj och vänner, trots avstånd. Vi kommer att klara det här. Det gör vi bara. 

Och nu blir det lite ljusare för varje dag också. Och med ljuset kommer hoppet, energin och glädjen. Så det blir bra. Det blir det.

10 kommentarer:

  1. Men du, det ÄR ju faktistk otroligt tufft! Lätt barn eller ej! Och det går inte att föreställa sig hur det kommer att bli. Hur ett litet barn påverkar förhållandet, en själv och det liv man hade som kanske var väldigt bra redan. Vi hade en tanke om syskon till Disa, gärna snart så det inte skulle vara så stor åldersskillnad mellan dem. När tiden för det planerade syskonet var inne fick en kompis barn, och när vi träffade de nyblivna föräldrarna och bebisen blev vi så påminda om hur jobbig bebistiden hade varit att vi la de plaenrna på hyllan. Vi ville inte tillbaka till det, nu när det var lättare, barnet större, en egen person.
    Det BLIR bättre. Och bättre och bättre och hela tiden roligare. Och snart är våren här, och sommaren, värmen, och ni kommer att leka i sanden och plocka blommor och han börjar krypa, sedan stå och det är alldeles fantastiskt, och ni kommer ut på andra sidan av den tuffa bebistiden som en ny liten familj.
    Du, se till att få lite ensamtid ibland. Det är så värdefullt. Ta en halv söndag till dig själv, ge sedan en halv söndag till pappan. Eller tid för en biofilm. Komma bort och få tillbaka lite energi. Något som får dig att glömma Hemma en liten stund, låta huvudet vila.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så hemskt mycket för din kommentar, Annika! Tack vare den har jag nu bokat in ett "utanför hemmet-häng" med en kompis som inte har barn. Vi ska äta på en ny kedja som heter Pinchos (nåt spanskt gissar jag?) och sedan se "Jag, Daniel Blake", en film som går på bio. Det blir härligt!

      Tack för att du säger att det blir bättre och att vi kommer komma ut på andra sidan som en ny liten familj. Det låter så fint.

      Jag är helt inne på att vår son ska få syskon, i framtiden. Men vi vet ju inte hur någonting blir. Jag hoppas iaf på det så att han har någon att dela oss med. Jag tycker att det är oerhört värdefullt att ha en syrra, nämligen!

      Radera
    2. Sen har jag också fått uppfattningen av andra att det är annorlunda med andra barnet...

      Radera
    3. Men vad bra! Det låter jätteroligt! Bra idé! Pinchos tror jag att jag har varit på. Jättekonstigt ställe, ifall det är samma. Man får inte beställa direkt till personalen, utan det måste gå via mobiltelefonen. Även om personalen står bredvid för att man inte fattar hur beställningen ska gå till :-)
      Jag hoppas också på syskon, men det har behövt gå en tid.

      Radera
  2. Vår son är sju månader och också "ett enkelt barn". Ändå är det så jobbigt ibland. Det jobbiga är ju att aldrig få sova och att "alltid" vara ensam. Min man jobbar heltid så det som gjorde det lättare för oss var att jag fick egentid någon timme i veckan och att Nils började sova på kvällen. När han somnar vid 19-tiden är det så skönt att hinna slappa och göra lite nytta också. Men tycker som ovan att det faktiskt blir lättare för Varje dag som går.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du inger hopp Alexandra! Nu har vi precis lagt honom, men han verkar vakna igen... Hur ändrar man sovtider för en bebis?

      Min man jobbar också heltid och på konstiga tider, börjar 4.42 ibland liksom. Men det har han själv valt. Så det är nog han som lider mest av sömnbristen.

      Länken till din blogg fungerar inte för mig. Varför? Jag vill kika!

      Radera
  3. Vad synd att han inte sover lika mycket som innan, eller ja blir hungrig på natten. Och jag kan inte ens tänka mig hur det är att ha en mänsklig varelse att ta hand om. Det är skräckinjagande. Men vet du, jag tänker på dig som värsta lejonhonan som försvarar sin unge så mycket du bara kan och som lätt skulle mörda hundra antiloper på en dag om han ville ha det. Jag vet inte vad jag vill säga egentligen alltså, mer än att jag tycker att du är en väldigt fin mamma :)Och att jag aldrig skulle klarat allt det du orkar med som sådan. Jävligt tuff är du!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och jag kan inte tänka mig hur det är att ha två lurvbollar (katter) att ta hand om! hehe.. eller jo, det kan jag. Vi har varit kattvakt när jag var liten. Och det var en tantkatt som satt och ropade på nätterna...

      Ja, jag är nog en lejonhona i alla fall... Tack så mycket för alla komplimanger, Anna! Det betyder supermycket! :)

      Radera
  4. Han kan vara inne i en utvecklings-/växtfas. Ladda ner appen "wonder weeks" och var noga med att lägga in bf-datum (ej när han föddes). Den har verkligen hjälpt oss (och alla som jag känner som använder appen) att förstå barnets utveckling.

    På Facebook finns även gruppen nära föräldraskap som är helt fantastisk! Man får så otroligt många bra tips från kloka föräldrar.

    SvaraRadera