fredag 17 februari 2017

Kroppen är kroppen är kroppen - fortsättning på förlossningsberättelsen

Sista gravidbilden. Onsdag den 31 augusti 2016 kl 00:28.
Kroppen är kroppen är kroppen, sa syrran häromdagen när jag presenterade min teori: Kanske var det så att min kropp kände att bebisen borde komma ut snart, redan den sjätte augusti när jag hade sammandragningar? Kanske kände den att det var något dåligt på gång? Att jag skulle bli sjuk. Jo, hon trodde det. Kroppen känner av kroppen. Allt sker i kroppen. Kroppen är kroppen och där händer det, liksom. Så: kroppen är kroppen är kroppen. Det var vår slutsats.

Den sprängande huvudvärken kom på måndagskvällen. Det var den 29 augusti. Jag satt på sängen och pratade i telefon först med mamma och sedan med pappa, de som bara två dagar senare skulle bli mormor och morfar. Mamma tyckte inte att jag skulle ta någon tablett. Nä, lite huvudvärk är väl lugnt, tänkte jag. Men när jag sedan fick pappa i luren så kände jag efter en liten stund att det gjorde alldeles för ont. Jag tog två tabletter paracetamol och noterade klockslaget. Klockan var nio.

Jag kände att jag  var tvungen att sluta prata och gå och duscha. Sagt och gjort. Sedan var det sängen som gällde. Sova och försöka få det onda att gå över. Ont i huvudet har man la haft förr... Det går över. Ingen fara.

Vid halv elva ungefär gav jag upp. Jag kände att detta går inte. Det  GÅR INTE. Verkligen inte. Jag måste balla ur, och jag måste balla ur nu. Nu, nu, nu. Nu går jag upp och röjer. Nu går jag upp och blir helt sjukt hysterisk och det kommer inte hjälpa ett skit, men jag bryr mig inte. Det hjälper inte att ligga här heller, tydligen. Så jag gick upp. M satt i soffan och kollade på youtube eller nåt. Jag satte mig bredvid honom och gick lös. Jag skällde och var helt hysterisk. Jag ville bara ta bort mitt huvud. Det kändes som om allt skulle gå käpprätt fel. Jag skulle inte kunna älska barnet osv. Livet var förstört.

Men så tog jag mitt förnuft till fånga. Vi går och lägger oss. Du lägger dig bredvid mig. Vi lugnar oss nu (det var bara jag som var arg). Och så sover vi. Så blir det bra sedan. Dock: på sängkanten stannade jag upp och fattade det bästa beslutet under hela den här sjukdomsperioden. Jag skulle ringa 1177. Bara en gång. Bara säga att jag mådde SKIT. Så jag ringde och kippade fram mitt namn och berättade att jag var gravid i v.33+3 och att jag hade sprängande huvudvärk. Sköterskan sa åt mig att ringa Förlossningen direkt och om de inte ville ta emot mig skulle vi åka till Akuten. (Akuten åker vi inte till, hade jag tänkt tidigare, jag är ju bara förkyld, jag kommer få sitta där i fem timmar, bara folk som är helt dumma i huvet åker till akuten när de är förkylda.) Jag ringde Förlossningen. Kom in, sa de, nu!

Jag stod vid husknuten och väntade på att bilen skulle köras fram. Tio av tio i smärta, minns jag att jag tänkte. Bara de ger mig något starkt så jag kan sova, alternativt hugger av hela huvudet!

Jag tror att man är extra öppen känslomässigt i födabarnsituationer. Min mamma blev förälskad i en av barnmorskorna när hon födde mig, och ja - det hände även mig. Hon som tog emot mig var helt underbar. Hon ledde mig in i samma undersökningsrum som den sjätte augusti och lät mig sitta i samma sköna gravidfåtölj. De tog blodtrycket. Det var "lite högt" så nu får du spruta och tablett. (Lite högt visade sig vara nästan 200/115, vilket är superhögt.) Jag fick kissa i mugg och jag hade lite protein i urinen, för första gången. Barnmorskan satte sig på huk på golvet framför mig. Fötterna la jag upp på fotpallen. Hon höll armarna i kors över mina ben och försökte få mig att lugna mig. Jag var inte lugn. Jag skakade. Jag kunde inte kontrollera min kropp. Jag skrek nästan åt en läkare. Ja, det gick inte att vara trevlig, mitt huvud höll på att sprängas. Reflexerna knackades och benen flög. Bra! tänkte jag. Mer magnesium så hon inte får kramp, tänkte läkarna.

På något sätt som jag inte minns togs jag in till ett vårdrum på Förlossningen. Vi skulle bli kvar över natten. Den blivande pappan sov i sängen bredvid, med ryggen till mig, han försökte väl koppla bort lite. Jag kissade. Hela natten kissade jag. Och hela natten kom min älsklingsbarnmorska och mätte min urin i en så kallad texashatt (ord jag lärt mig av att läsa journalen!). Sex liter kissade jag ut bara under natten. Ingenting fick jag dricka heller (Vi måste ta prover imorgon och då får man inte dricka, ljög barnmorskan). Jag var fruktansvärt törstig. Jag tiggde och bad. När jag fick dricka ca 1 tsk vatten, botten på en liten plastmugg, kändes det som religion. Det var himmelskt! Min älsklingsbarnmorska tog in isbitar som jag sög på. Det var också skönt. Och så kissade jag.

Det kom en neurolog under natten och viftade. Hon var hippie och jag visade mina hippiebyxor som jag hade på mig och vi pratade om Urkult. Jag var säkert hur flummig som helst. Sedan blev jag körd till skallröntgen för att utesluta hjärnblödning eller annat fel på själva hjärnan. Sorkfeberprover togs.

På morgonen dagen efter hävdes vätskeintagsförbudet, fastan. Drick med måtta, sa en läkare. Det struntade jag i. Fullständigt. M gick och hämtade allt jag bad om och jag svullade verkligen. För att bara någon timma eller två efteråt kräkas upp hela kalaset. Det var ändå värt det!

Någon gång under dagen kom det in en sköterska från Barn 4. Hon försökte informera mig. Hon kunde nog inte gjort så mycket mer fel. Hon visade CPAP-mask och hon sa att mamman inte får se barnet vid förlossningen. Jag blev så upprörd att jag kräktes igen. Snacka om att inte målgruppsanpassa informationen! Hon verkade dessutom veta att jag skulle förlösas dagen efter, något som vi inte blivit informerade om. Miss!

Det var först på kvällen, eller kanske snarare natten till onsdagen, som vi fick veta att barnet skulle födas dagen därpå. Jag svarade läkaren att det kommer jag inte orka. Jag kommer inte kunna föda vaginalt. Hon sa då att det inte var på tal att jag skulle föda vaginalt. Läkarna hade bestämt, oavsett vad jag tyckte, att jag skulle föda med snitt, något annat skulle inte gå. Tack! Tack för att du sa så! Det var så fint att lägga det beslutet hos läkarna och inte fråga mamman. Jag hade ju egentligen velat föda vaginalt, i alla fall testa, men det var helt underbart att de tog detta beslut åt mig, baserat på hur jag mådde och i vilken vecka jag var. Det skulle nämligen vara svårt att sätta igång mig, eftersom jag var så tidigt i graviditeten, menade de.

EKG gjordes. Jag hade nämligen fått kalkbrist av magnesiumdroppet de gett mig mot sprittigheten och blodtrycket. Kalkbristen orsakade i sin tur rytmrubbningar på hjärtat. Eftersom de bedömde det nödvändigt att ha mig under övervakning: EKG, blodtryck, saturation och andning, skickades jag till intensiven, när den sista gravidbilden var tagen.

2 kommentarer:

  1. Nu missbrukar jag guds namn (men det är ju vår grej!) och säger HERREGUD vilken historia.. Jag är så glad att allt ändå slutade väl!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det kändes faktiskt skönt att skriva ner den så här ett halvår senare. Tack för att du läste! :)

      Radera