måndag 30 april 2018

Komma hem och finpojken 20 månader


Nu har vi kommit hem till Umeå igen och det kändes verkligen som att komma hem. Så skönt och hemma och trevligt! Hemtrevligt. Skönt att vara hemma. Borta bra men hemma bäst. Så kändes det. Nu börjar vardagen komma ikapp lite och imorgon går vi in i ännu en ny fas: jag ska vara föräldraledig igen och M börjar arbeta. Första dagen börjar han lite soft, inte förrän kl 11 ska han vara på jobbet, men andra dagen och framöver verkar han ha fått pass från halv sex på morgonen ungefär. Han ska cykla till jobbet också, ca nio kilometer genom hela staden. Härligt... Nu har han visserligen köpt en elcykel för en ganska rejäl slant, men den har inte levererats än och sedan ska den ju monteras också. Vi har åtminstone kommit på koden till hans gamcykel som han köpt på Returbutiken för den blygsamma summan av 800 kronor, och den rullar fint. Han provcyklade den till affären igår. Men ändå blir det skönt med en elcykel! Det hoppas jag!

Det roligaste när vi kom hem var att se spåren av den enorma snömängd som måste ha intagit Umeå rakt uppifrån. Rakt från himlen måste den ha singlat ner och bara lagt sig överallt. Sedan har några flitiga typer skottat bort den och lagt den i inte bara en utan två enorma högar, mellan husen, utanför våra fönster. Grannen på nedre botten sa att hon inte kunnat se fönstren på övervåningen i huset mittemot på grund av all snö. Jag vet inte om det säger så mycket men snöhögen var verkligen enorm! På de här två veckorna som vi har varit hemma har den säkert sjunkit till hälften. Smält och ångat bort, runnit iväg, ner i den mättade och syrefattiga jorden och även ner i dagvattenbrunnen som bara sväljer och sväljer. Gruset har vår inlandsgranne passat på att skotta bort och sopat åt sidan. Vi har mest sett på och förundrats. M har sopat trappan ner som var full med grus. Han har skottat fram tidigare nämnda cykel, som enligt grannen under oss tagit emot både en och tre snöras från taket. Att minnas till nästa vinter: Ställ cykeln under tak. Eller inne i något förråd.

Mina föräldrar, bland andra, har undrat om G kände igen sig när han kom hem. Inte vet jag. Vi kom hem väldigt sent, ungefär klockan halv elva på kvällen men han gick in och hittade sina leksaker direkt och satte sig förnöjt att leka medan vi försökte installera oss åtminstone så mycket att vi kunde gå och lägga oss ordentligt. Han har inte sagt något om att han inte kände igen sig, i alla fall, så jag antar att han känner sig hemma. Jag är inte säker på om han ens kan minnas sitt hem efter drygt tre månader, men varför inte? Kanske känner han igen det i något slags undermedvetet plan? Eller inte alls? I vilket fall som helst verkar han trivas här.

Han är precis 20 månader idag. Och han är roligare än någonsin. Imorgon tar jag över föräldraledighetsstafettpinnen igen från M och kör ett race med G över sommaren. I mitten av augusti ska han skolas in på en närliggande förskola (under förutsättning att vi bor kvar, vilket det känns som att vi kommer göra). Tills dess är det jag och G dagarna i ända och en trött M på eftermiddagen och kvällen. Jag hoppas det går bra och att vi kommer in i fina rutiner och att M inte blir alltför trött av att jobba och att han inte lägger sig alltför sent. Vuxentid för oss själva tror jag att det kan bli ont av, tyvärr.

G har fått upptäcka snö, äntligen (den lilla som fanns kvar) och att plaska i leriga vattenpölar. Galonbyxor och galonvantar inhandlades omgående efter starka rekommendationer från andra mammor på jobbet. Vi har även varit i skogen och upptäckt allt möjligt. G trodde att en kråka som kraxade var en anka. Eller så är det bara så att han kallar alla fåglar för anka. Jag vet inte riktigt. Han har också på senaste tiden börjat säga calle (gata) när han vill gå ut eller när jag säger att vi ska gå ut. Han har lärt sig att ta på sig sina stövlar själv. Han härmar en hel massa ord och säger t ex vante, jacka, stängd (eller något som liknar dessa ord). Han säger kissa och potta [pota] men har inte lyckats kissa på pottan än. Han fortsätter också med sina spanska ord och de vanligaste är (som jag skrivit tidigare) caca, agua, pan, anda, coche och calle. Han är fortfarande matglad och vi har mer eller mindre slutat med barnmat. Det känns så skönt! Han accepterar det fortfarande vilket kan vara bra i "nödfall", men det funkar bra att ge honom vanlig mat också tycker jag. Han äter det mesta förutom filmjölk, banan och ost (precis som min syrra!).

Han är ganska mammig nu för tiden. Det ska bli intressant om det ändras nu när jag börjar vara hemma med honom hela dagarna. Antingen blir han väl mer mammig eller mindre. Eller så fortsätter det som nu. Det är okej som det är, och det kommer garanterat ändras framöver. Det är fint att se att han söker trygghet hos mig, på något sätt ändå.

Jag är oerhört tacksam för att kunna vara ledig med mitt fina barn igen! Att vi har 480 föräldradagar i Sverige, som är betalda! Att vi kan dra ut på den så länge (jag tog 3-4 dagar per vecka det första året)! Jag är tacksam för att det är lagen och inte arbetsgivarens välvilja som bestämmer detta.

Jag är glad och tacksam över att vi sluppit den mest snötunga delen av vintern i Sverige, eftersom vi kunde åka hem till Ms by i Spanien. Samtidigt är jag lättad av att vara hemma. Det är mycket som känns enklare här. Det känns helt enkelt mer hemma och mer som att jag kan vara mig själv. Jag kan ha "fula" kläder och gå ut i skogen. G kan plaska i vattenpölar och ha roligt! Det är inte bilar överallt! Så härligt!

Sverige har mycket bra och nu kommer våren. Den bästa tiden! Och sedan sommaren - den allra bästa tiden. Och jag ska vara hemma från jobbet hela den tiden och njuta av det som går att njuta av och kämpa med det som behöver kämpas med. Det blir bra! Jag ser fram emot det! Och jag återkommer med rapport...

onsdag 11 april 2018

Bostadsfrustrationen

Så här mysigt kan det vara hemma hos oss en ljus sommarkväll.
 Vet ni vad jag har? Jag har högskoleutbildning, tillsvidareanställning (som jag kan ta med mig till Göteborg) och en okej lön. Jag har en sambo som också har en fast anställning med månadslön, som visserligen är lite lägre än min, men ändå helt okej. Båda arbetar vi i bristyrken, så vi kommer antagligen inte bli arbetslösa så lätt. Vi har till och med lite pengar på banken.

Vet ni vad jag inte har? Möjlighet att hitta ett bra boende åt oss och vår son.

Jag är så enormt frustrerad! Vi har varit tre månader i min sambos sydspanska hemby och där är det minst ett hus till salu på varje gata! Husen kanske är lite nedgångna och fula, men de finns och de har varit till salu länge. De är alltså antagligen billigare. Dessutom äger faktiskt min sambo en lägenhet där, vilket innebär att vi inte ens skulle behöva köpa något hus, om vi bestämde oss för att flytta dit. Men flytta dit är nog det sista jag vill. Jag vill bo i Sverige och det håller min man med om. Sverige är bättre på många sätt, och det är här vi känner oss hemma nu.

Vi har i och för sig "ett bra boende" nu. Det enda som är lite negativt är att vår hyreslägenhet bara är 50 kvadratmeter stor, och endast har ett sovrum. Den dagen vår son inte kan sova i sin spjälsäng längre får han antigen flytta upp i vår säng (nej tack), eller så måste vi flytta! En annan sak som är negativ med vårt boende är att det ligger ett hundra mil från mina föräldrars hem och 440 mil från mina svärföräldrars hem. Det är inte precis så att de kan komma förbi och passa lille G en kväll när vi vill gå på bio, eller hjälpa till att hämta från förskolan någon eftermiddag när det kört ihop sig. Det är inte precis så att han kan få en vardaglig kontakt med dem, kusiner, moster eller farbror. Och det vill jag att han ska ha! Jag vill att han ska lära känna, åtminstone delar av sin familj, lite bättre än att vi bara ses på något lov då och då.

Här, i Göteborg, där mina föräldrar bor, finns det massor av bostäder. Det finns också massor av folk som redan bor i dem, och en hel del människor som vill bo. Det finns områden där vi absolut inte vill bo, på grund av att det känns otryggt, och det finns områden där vi visst kan tänka oss att bo. Problemet är bara att vi har ungefär samma preferenser som alla andra (som "kan" välja) och därför blir det extremt svårt att hitta bra, lagom dyrt och lagom stort boende just där!

Pengarna på banken och våra inkomster kanske räcker till att köpa något. Detta har jag inte undersökt tillräckligt väl än. Men tänk om räntan stiger och både avgiften till bostadsrättsföreningen och räntan på banklånet höjs! Jag känner mig för oinsatt och M är för anti. Det känns därför inte som någon idé att ens grotta ner sig i alternativet: köpa bostadsrätt. Köpa villa eller radhus känns ännu mindre aktuellt i nuläget, även om det skulle kunna vara mysigt att bo så. Men det kommer ju så mycket ansvar med det, och även utgifter, som jag inte heller har någon överblick över.

Det enda jag känner att jag kan göra i nuläget är att söka lägenheter via Boplats och vänta. För varje dag får jag en dag till i kötid. För varje månad kan vi, kanske, spara pengar till en eventuell kontantinsats. Samtidigt måste man ha råd att betala om räntan höjs, och om hyran höjs. Vi måste räkna med marginaler, både om någon blir sjuk eller om vi behöver vara föräldralediga igen, eller om vi måste vabba när förskolevirusen slår till som mest.

Det hela känns osäkert och tar upp en hel del tankeutrymme. Jag hoppas att det löser sig en dag. Att det ger sig hur vi gör, oavsett om det blir att flytta till något större i Umeå, hundra mil bort från närmaste familj, eller om det blir att flytta till Göteborg, eller någon annan ort i närheten. Helt plötsligt kanske det bara kommer en lösning som känns vettig, och då griper vi nog tag i den.

Tills dess får vi stå ut med att bo lite trångt, men ack så vackert, med skogen som utsikt och Nydalasjön ett pyttigt stenkast bort.

fredag 6 april 2018

Jag ville så gärna ta tåget

Eftersom jag hatar att flyga, både av oro och av klimatskäl, ville jag att vi skulle ta tåget mellan Kastrup och Göteborg istället för att byta till ett annat flyg. Så här lyder nu, dagen efter, delar av mitt klagomail till SJ:

"Vi åkte igår mellan Kastrup och Göteborg C (kl 16.42-20.10) och jag är ganska missnöjd med resan. Vi var i god tid vid perrongen och jag gick mot zon A på perrongen för att stå på rätt plats med tanke på vagnnummer, enligt skyltning på en skärm. Dock var tåget kortare och stannade tidigare vid perrongen, så vi fick gå tillbaka. Vi kom fram till dörren för vagn 11 och hamnade sist i kön. Vi var två vuxna och ett barn som är 18 månader gammalt. Barnet satt i sin sittvagn. Vi hade två resväskor och tre mindre ryggsäckar.

Hon som jobbade på tåget med att se till att alla kom på skrek på oss att ta en annan dörr, men vi förstod inte vilken hon menade. När jag var i färd med att lyfta på vagnen kom hon och sa att vi absolut inte fick gå på med barnvagnen där utan skulle gå till nästa vagn. Då var perrongen helt tom på folk och hon hade visslat flera gånger, vilket gav mig känslan att tåget skulle gå precis när som helst. Vi ville verkligen på tåget eftersom vi rest hela dagen och ville komma fram till Göteborg i tid. Väl framme vid nästa dörr var det helt fullpackat med folk. Jag körde ändå på vår barnvagn och vi fick på våra väskor och oss själva och tåget åkte. Det var på håret och det var obehagligt! Andra resenärer blev sura för att vi tvingat oss på tåget fast det "inte" fanns plats, men de fick helt enkelt flytta på sig.

Det var fullt med folk i gångarna och på sätena och i utrymmet där man ska gå av (där vi stod) ända tills vi kom till Helsingborg. En konduktör kom och sa att han skulle hjälpa oss att hitta sittplats. Han återkom dock aldrig och ingen som arbetade på tåget såg till att vi fick sitta. Vi stod upp ända till klockan 18.30. Då var det andra passagerare som engagerade sig för att vi skulle få sitta. Det kändes helt omöjligt att fixa sittplats själva eftersom det bara var enstaka sittplatser lediga här och var, och eftersom vi hade en del packning plus barnvagn, som vi inte visste var vi skulle ställa.

Jag förstår nu i efterhand att situationen uppkom eftersom vi valde att åka på rusningstid, något jag inte tänkte på när jag köpte biljetten, då jag mest fokuserade på att tågavgången skulle passa bra till när vårt flyg skulle landa på Kastrup. Jag förstod att många pendlare tar tåget, och att det kan vara svårt att beräkna. Samtidigt tänker jag att det måste finnas statistik samt att fler tåg, eller fler vagnar går att sätta in under vissa tider på dygnet.

Jag är besviken över att vi fick stå upp under mer än halva resan. Jag är besviken på att ombordpersonalen inte hjälpte oss bättre. (...)

Tåget är en underbar uppfinning som borde användas av fler, men det är just sådana här upplevelser som gör att många hellre tar flyget eller bilen, än tåget. En möjlig lösning är att styra pendlare från vissa tåg genom att inte acceptera pendlar-biljetter på dessa tåg, och endast sälja så många biljetter att inte fler resenärer än vad som är trafiksäkert kan åka med tåget. Det måste vara katastrofalt om någonting skulle hända och  man skulle vara tvungen att evakuera tåget, om det är så packat. Det borde finnas en kapten ombord som säger stopp, nu är det fullt."

tisdag 3 april 2018

Tre månader i Spanien


"När kommer ni hem?" är den vanligaste frågan jag har fått från mina svenska vänner under de här tre månaderna i Almonte. "Jag vet inte" har varit mitt svar. Och än vet vi faktiskt inte när vi kommer att komma hem till Umeå igen, mer än att det blir innan den första maj. Vi måste bara ta tag i att köpa biljetter. Här kommer mina tankar om hur det har varit att vara här i tre månader. Vi börjar väl med det viktigaste: maten.

Att efter några lite kämpiga höstmånader få landa här hos svärmor och äta hennes mat varje dag, har varit himmelskt. Jag har lagat mat ungefär fyra  gånger på tre månader. Det har varit köttfärssås (två gånger), potatis och purjolökssoppa samt broccolisoppa. I övrigt har vi ätit antingen svärmors mat eller på restaurang. Lyxigt och enkelt! Svärmor lagar mycket god sydspansk husmanskost, samtidigt ska det bli lite skönt att komma hem till Sverige och få äta min vanliga svenska mat. Det bästa ska dock bli att byta mattider från klockan 14 och 21, till klockan 12 och 18. Jag kommer anpassa mig med en gång! Jag har också tänkt göra en lista på mat som jag ska laga när jag väl kommer hem, men inte påbörjat den ens. Jag är rädd att stå där utan inspiration alls. Har någon något tips, skriv gärna det i en kommentar!

Samtidigt som det har varit enkelt att bara äta svärmors mat och att vara mycket hos dem, har det varit helt ovärderligt att ha tillgång till en egen lägenhet för vår lilla familj. Hade vi inte haft den hade jag nog inte orkat vara här så här länge! Den ligger på lagom promenadavstånd från mina svärföräldrar (ca åtta minuter) och är ganska liten, men har fungerat utmärkt för oss. Det har varit skönt att kunna gå dit efter jobbet och några gånger har vi ätit middag där. Det har varit härligt att vakna där och ha lite lugn och ro innan arbetsdagen. Att få rå om sig själva och ha sin egna ordning, känns väldigt viktigt för att orka vara hemifrån så länge! Förra året var vi här under hela april, och då bodde vi bara hos svärföräldrarna. Det fungerade men jag tyckte det var jobbigt att inte ha vårt eget hem där vi kan stänga dörren om oss, och där vi bestämmer vem som hälsar på och inte och så vidare. Jag är mycket tacksam att vi kunnat hyra den här lägenheten av mina svärföräldrar!

Spanien är dock ett land där folket inte sitter hemma och trycker särskilt mycket. Detta har inneburit att vi har varit ute en hel del och promenerat runt i byn, men även åkt till andra byar på utflykt. Flera gånger har jag känt att jag måste ut ur Almonte och andas lite frisk luft. Då har vi åkt till byar som Bonares, Niebla, Villarrasa, Rociana, Matalascañas, La Palma, Aznalcázar, Paterna och Manzanilla. Vi var en eftermiddag i El Rocío på dop, men missade att gå in i kyrkan. Jag har inte sett jungfrun i El Rocío på flera år! Byar som vi har kvar på listan att besöka, inför nästa gång, är Mazagón, Villalba del Alcor, Lucena (vandringsleden mellan Lucena och Bonares vill jag utforska) och Almonaster la Real (där vi har vänner som bor). Vi har även varit i väg en sväng till Aracena, vilket jag tror kommer bli tradition. En dag var vi i Sevilla, men den här gången har vi inte varit något alls till Huelva. Man kan inte hinna med allt, och byarna finns ju högst troligt kvar. Höjdpunkter har dock varit att promenera i Linares de la Sierra efter besöket på deras Hammam och att äta på El mesón de Alegría i Villarrasa. Riktigt gott!

Men för att man ska kunna åka på utflykt, måste det ju vara fint väder! Eller hur? Många i Sverige har avundats vårt väder här, men från den första mars har det regnat ganska mycket. Det är nu senaste två veckorna ungefär, som vädret har varit bra igen. Nu känner man att värmen är påväg. I början när vi var här var det  ganska kallt, särskilt i mitt lilla kontor på taket, men det har inte varit så kallt som jag trodde. Jag har haft en bra tröja med mig, som är så varm att den kommer att lämnas här, som jag har haft på mig inne, nästan hela tiden, och även ute i början. Dock har jag inte använt raggsockorna alls. Bra kläder att ha med sig för spansk vinter är: fleeceleggnings, ylleunderkläder, vanliga leggnings, några klänningar, ylletröja, annan asvarm tröja, jacka, regnjacka, mössa, skor som tål regn, tofflor eller sandaler att ha inne. Yllesjal.

Det har varit fint att se vår son utvecklas här i Spanien. Han har börjat gå och vill bara gå och gå och gå, samt krypa upp för marmortrappan. Han äter hur bra som helst, även vanlig mat, och när vi kommer hem ordentligt tänker jag försöka sluta med burkmaten helt. Det kanske är sent att sluta vid 20 månaders ålder, men det får bli så. Det är så extremt bekvämt med burkmat! Nu har han dock flera tänder (åtta, totalt), och kan tugga ordentligt bara man mosar lite eller serverar "mjuk" mat.

Han har även börjat säga flera ord, som jag har skrivit om innan. De spanska orden han säger är agua, pan, caca, anda, luna, uva, una, este, esta, och nästan guapa. Han härmar mycket. Igår lyckades han säga sin kusins namn och vid ett tillfälle lät det som om han sa chica och häromdagen sa han något som liknade coches, men jag vet inte om det var av misstag eller för att han tittade ut på bilarna. Det är så roligt att lyssna på honom och det är så skoj att han förstår mer och mer spanska nu. Det ska bli intressant att se vad som händer i Sverige. Kommer han att byta ut agua mot vatten och pan mot macka eller kommer han hålla kvar vid de spanska orden? Troligtvis kommer han att blanda och till slut gå över mer och mer på de svenska, mer gångbara orden. (Mer gångbara i Sverige, menar jag.) Efter ett tag (några år?) kommer han troligtvis medvetet välja vilket språk han talar med vem. Det blir intressant att se vilket språk han talar med sina föräldrar. Om jag får gissa blir det svenska med båda, åtminstone så länge vi är i Sverige, eftersom vi båda förstår och talar svenska. Förhoppningsvis fortsätter M att tala mest spanska med G och även med mig, så att G får så mycket inflöde av det språket som möjligt. Jag hoppas på att börja läsa godnattsaga framöver och att vi kan natta varannan natt, eller liknande, och att M kan läsa böcker på spanska och jag på svenska. Vi läser i och för sig mycket nu också för honom, på båda språken. Det gäller bara att inte tappa det!

Ja. Nu är det sista vanliga dagen här, för den här gången. Imorgon åker vi bil till Sevilla och sedan tåg till Málaga. Vi ska sova på vårt "vanliga hotell" och på morgonen tar vi en flygbuss till flygplatsen och ett plan till Köpenhamn och sedan tåg till Göteborg. Där blir vi hämtade av min pappa och åker hem till mina föräldrar. Det blir säkert bra! De har längtat efter G och jag har längtat efter dem! Det blir roligt att se om de fattar vad G menar med sina spanska ord!

Hejdå, Spanien! Tack för den här gången!