tisdag 27 november 2018

Vintervantar och kaprifol


Min nya vana är ju att gå ut i ungefär tjugo minuter på lunchen. Det är skönt att få lite ljus på mig, även om det oftast är ljust även på morgonen när vi cyklar till förskolan. Tiden är som tiden är och just nu är det årets mörkaste tid. Tiden är som tiden är och ibland får den bara gå och ibland känns det som om varje minut är värd guld. Mest effektiv vill jag vara när jag ska cykla och hämta G på förskolan. Då känns det inte bra att komma sent, även om jag gör det ibland. Men så länge det bara rör sig om några minuter, hoppas jag att det inte gör så mycket. Han trivs på förskolan och verkar inte alls desperat att komma hem när jag kommer, även om han ofta kommer mig till mötes med en gång och säger både hejdå till fröken och vi ses imorgon. Eller något liknande. 

Han är två år och tre månader nu och språket kommer mer och mer. Nu kan vi också prata om mer abstrakta saker som inte är här och nu, till exempel om var pappa är. G kanske pekar på något som är pappas och säger pappa. Jag frågar då: Var är pappa? Vad gör han nu? G svarar: jobbar. Jag frågar: Vad jobbar han med? G svarar: Kör buss! 

Han sitter vid bordet och kastar matbitar på golvet. Jag frågar: Vad gör du? Han svarar: Kastar!

Kan du? säger G för havet att det är det jag undrar: Kan du ta av dig jackan? Ja, det kan han med lite lite hjälp från mig. Var ska jackan vara? frågar jag. Hänga där! svarar han.

Vi vaknar en helgmorgon och ingen vill gå upp och leka förutom G. Vart ska du? frågar han, för han vet att frågan kommer att ställas. Han pratar inte rent men vi förstår vad han menar. Ljudet som vi skriver med bokstaven /l/ och ljudet som vi skriver med bokstaven /r/ låter som ett /j/. Han säger sejäpp för släpp och pjata för prata. Överhuvudtaget säger han många saker: prosit, varsågod, tack tack, hejdå, adios, luna, allí está, otra osv. Han säger sitt egna namn ibland och klappar på sig själv med hela handen när man frågar var han är. Han har koll på vem som äger vissa saker, t ex pappas jacka, mammas skor, och han har koll på var saker ska vara. 

Bland det mest praktiska G kan, förutom att äta själv med sked, gaffel eller händerna, är att plocka upp leksaker från golvet och att dammsuga! Jag hoppas han fortsätter med det! Nu väntar vi bara på att någon i familjen ska bli tillräckligt peppad på potträning för att någon gång kunna sluta med blöja, men det känns inte som om vi är riktigt där än. Jag kallar mig lat, men det kanske inte bara är det? Är det inte enklare att potträna på sommaren? Ska man gå efter någon viss metod eller kommer barnet själv att säga till när det är dags? Jag vet inte, vet ni?

Det kanske kommer med tiden. Och tiden den går ju som bekant. Ticketack, nu är det eftermiddag och snart är det kväll och helt mörkt ute. Bara månen och gatlyktorna lyser upp. La luna y la lámpara. Vintervantarna, av älgskinn och med lammullsfoder, åker på. Cykellyset tänds och hjälmen knäpps fast. Sedan bär det hemåt längs kaprifolbeväxta cykelvägar, till en villa på en ö, till den lille som.sätter sig tätt intill mig i soffan. Kanske Pino? Kanske en bok?

måndag 19 november 2018

Ljuset


Så fick jag mitt samtal med barnmorskan om förlossningen. Vi pratade länge och väl och gick igenom hela förloppet noggrant utifrån journalen. Det var skönt! Det är så här en journalgenomgång ska vara, tycker jag. Hon sa att jag varit ordentligt sjuk men att jag ändå inte behövde undvika att bli gravid igen.

Och så har vi passerat mitten av november. Om en månad och några få dagar vänder det och det blir ljusare och ljusare ute. Jag lider inte så mycket av mörkret i år, känner jag. Kanske beror det på att det faktiskt är ljusare här än i Umeå, så här års. Kanske beror det på att jag inte hinner riktigt tänka på att det är mörkt. Jag cyklar, jobbar, cyklar igen och hem och laga mat och kolla på Pino med min fina son i soffan. "Kanske Pino?" säger han, som ett förslag. Och ja, visst! Det är klart vi ska kolla på Pino, för jag orkar ändå inget annat.

Så går dagarna. Inte en enda gardinstång sätts upp, inte en enda spetsgardin med blommönster inhandlas, inte en enda blombräda skruvas fast. Inga nya krukväxter, ingen duk till det lilla soffbordet i min salong på ovanvåningen. Istället ockuperas det lilla bordet av familjens konstnär och hans pågående kreationer i lera. Istället för att läsa, eller titta på något viktigt samhällsprogram ringer jag min vän när andra andningen infinner sig, eller syrran, eller mamma, eller pappa. Sedan blir klockan elva och hjärnan är helt slut och jag är helt trött och måste sova.

Ändå försöker jag fånga ljuset när det väl finns där. Två arbetsdagar i rad nu har jag gått ut på en liten lunchpromenad. Det är skönt att koppla bort helt och tänka på något annat. Första gången såg jag en svan, men idag var inte svanen kvar. Den kanske hade simmat iväg till sin kompis. Vem vet?

Jag försöker leva hållbart, tänker jag när jag går in efter dagens lilla promenad. Cykla, inte stressa, inte konsumera så värst, äta en del vegetarisk mat, vara med min familj. Det är så jag vill leva nu.

Hur vill du leva? Gör du det? Fångar du ljuset?