måndag 21 oktober 2019

Norrsken över holmen och ljusslinga över sängen


En sådan skön känsla som fyller kroppen efter en rask promenad. Det är en helt stilla kväll och ljuset från Skärhamn reflekteras i molnen som i sin tur reflekteras i det spegelblanka, svarta havet. Det skulle vara vackert att fota men vetskapen att min mobilkamera aldrig skulle kunna fånga det gör att jag inte ens försöker. Istället ringer helt plötsligt min svåger och hans tioåriga son, på väg hem från engelskan, men jag kan inte riktigt prata. Jag är på väg ut på en rask promenad och ska strax möta upp en vän. Så jag får hänvisa svågern till hans bror, som jag vet sitter hemma med min son och tittar på tecknat.

Det kom nämligen en liten illamåendekänsla över mig vid sjutiden. Ingen aning om varifrån. Hade jag ätit lite för mycket korv stroganoff med ris? Var den satsuma som jag och G delade på för sur? Jag vet inte så jag ringer syrran och vi pratar av oss med varandra och jag viker lite tvätt och lägger i Gs byrå. Inte allt, bara lite. Det känns bättre med illamåendet då, när jag får prata och distrahera mig. Sedan kommer illamåendet ändå tillbaka.

Så när M äntligen kommer hem från jobbet går jag ut, och ser det där märkliga skenet. "Holmens norrsken" säger min vän att vi ska kalla det. Det är vännen jag promenerar med som säger så. Och så säger hon att vi ska gå ner till Mossholmen och kolla. Det är beckmörkt, men varför inte? Jag har aldrig varit där. Cyklar bara förbi två gånger om dagen. Ser nybyggena på håll. Så vi går dit. Det är mörkt och stilla och nästan filmiskt. Inte många båtar ligger kvar i vattnet. Inte i många fönster lyser det lampor. Nästan filmiskt för det känns precis som en sådan miljö där de hemliga detektiverna smyger runt i jakten på någon terrorist, eller där en polis i en TV-serie ska få en hemlig lapp av en hemlig agent, eller möta upp en brottsling helt själv i den mörka natten. En sådan miljö är det. Och kanske är vi de hemliga detektiverna, säger jag. Ja, kanske det. Kanske säger jag det mest för att inte känna mig så förbaskat mörkrädd.

Vi går ett varv och konstaterar bristen på grönområden och gulliga parkbänkar och går sedan därifrån. Upp och iväg en liten bit till. Vi vänder vid nästa hus och går tillbaka över bron mot den holme vi kallar vår. Jag lämnar av min vän hemma hos henne och går helt själv på de ödsliga gatorna hem. Det är nästan en upprymd känsla i mig. Så skönt att få gå av sig en stund!

Helt tyst, helt stilla. I några fönster lyser det, men i de flesta är det svart. Väl hemma har familjen inte kunnat slita sig från sina respektive youtubevideos. Min man förstår att det är dags att lägga sig och de går in i sovrummet och kommer till ro, medan jag duschar och får en så skön avslappnad känsla i kroppen. Sätter mig i soffan, googlar på ljusslingor att ha i sovrummet. Hittar en bild min bror har tagit. Han som var (som) min bror. Funderar på att höra av mig. Gör inte det. Tittar på fler ljusslingor och skriver sedan det här.

2 kommentarer:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...