torsdag 22 oktober 2020

Dramatisk vändning på dagen

Under arbetsdagen har jag alltid mobilen på, ifall förskolan ringer. Den är alltid med mig ner när jag ska äta lunch. Just igår var jag på vippen att ringa min vabbande syrra en stund innan lunch men så kom pappa med bilen från Göteborg och jag hjälpte honom att ta ner en stege från biltaket istället. Jag gick upp till mitt kontor igen och rättade färdigt en elevuppgift. Så ringde telefonen. Precis när jag skulle skicka tillbaka min rättning till eleven ringde telefonen. Ett fast nummer från Tjörn eller Orust. Vem kan det vara? Förskolan såklart! 

- G har ramlat och slagit i huvudet i en sten. Det blöder. Det verkar  vara ett djupt sår. Du måste komma med en gång och ta honom till vårdcentralen, sa fröken på andra sidan ungefär. 

Inte skulle jag hinna äta någon lunch, än mindre göra något annat alls. Det var bara att gå ner, trycka två falu rågrut medan jag klädde på mig och be pappa hjälpa mig att sätta i bilbarnstolen med femtielva fästen. En banan och ett ägg fick jag också med mig, men ingenting till G. Han har nog redan ätit, tänkte jag. 

- Ta det lugnt nu, sa pappa innan jag körde iväg. Det var bra ord att ha med sig. 

Fröken satt på en stor sten vid parkeringen och G satt lugnt i hennes knä. I pannan ett provisoriskt plåster och lite blodspår i ansiktet  och på händerna. Han snyftade till när han såg mig, men bröt inte ihop. 

- Jag har ramlat på en vass sten, sa han. Ja, det var när de hade lekt i drakarnas land. Och så hade en vass sten varit precis där G hade ramlat. Och nu var såret djupt och ögonen ledsna och det var dags att åka i morfars bil till vårdcentralen. Ut och iväg i den glesa landsbygdstrafiken. Mulet, nästan dimmigt väder och gröna, gula, röda träd. 

G satt och pratade hela resan dit, men väl framme ville han inte gå in. Såklart. Den pojken har erfarenhet av vården och han undrade, helt logiskt, om han skulle opereras nu. Men nej, här inne gör de inga operationer alls, försäkrade jag. Till sist lyckades jag locka in honom genom att springa över en gräsmatta med vackra höstlöv, och runt ett hörn och in sedan vi passerat dörrvakt.

- En hiss! utropade G.

- Den åker vi sen, sa jag. (Som belöning, tänkte jag.)

I väntrummet testade G allt: tvätta händerna på toaletten, dricka vatten ur engångsplastmugg, klättra i väntrumsbåten med djur i trä (Noaks ark möter klätterbåten på Drottning Silvias barnsjukhus i miniformat), hämta "biljetter" (gamla nummerlappar) och gå runt och titta. Vinka till tanterna som blev inropade, ja, sådant viktigt. Så snart en sköterska gick förbi i blå kläder lade G märke till det:

- Titta en skötväska, sa han varje gång.

Plötsligt blev det hans tur, sköterskan ropade upp hans spanska efternamn på svenska och det tog en liten stund för mamma Tove att koppla. Så gick vi in i ett rum. Där fick mamma försiktigt ta bort förskolans plåster och sedan fick sköterskan under mammans fasthållande tvätta såret med tvål och vatten. Hon satte små plåsterremsor i kors, ett annat plåster på men kom sedan på att det bästa var nog ändå om doktorn fick komma och titta. 

När G provat den rullande doktorspallen och kikat runt lite i rummet kom så doktor Per. Han var snäll och go och inte helt ung. Han lyste med sin starka lampa och tog försiktigt bort sjuksysterns fina omplåstring. Så satte han nya plåsterremsor, denna gång som en stjärna. Och ett större plåster på som skydd. 

- Another one, sa doktorn på engelska.

- Otra tirita, säger man på spanska, sa vi. 

- Men, hur kan ni spanska? frågade han. 

Så fick vi berätta om pappa M och så skojade doktorn till det med Gs namn. 

- Om din pappa heter M-lino så heter du G-lino, sa doktor Per. G skrattade, och tyckte att detta var det roligaste han hade hört på hela dagen. 

I korridoren sedan kom jag på att om vi heter G-lino och Tovelina så heter du Perelino. Fantastiskt tyckte G. Roligt tyckte Per och gick skrattande in på sitt doktorsrum. Sedan åkte vi hissen, upp och ner, för sakens skull.

Så kom det sig att en sådan dramatisk vändning före lunch fick ett glatt slut på vårdcentralen. Vi tog bilen och åkte hem till morfar där vi serverades lunch båda två, ganska många timmar för sent. 

- Vilken modig kille, hade doktorn sagt berättade G sedan. 

Och ja, vilken modig kille jag har! Han vågade både klättra på stenar i drakarnas land, gå in på vårdcentralen, bli tvättad och omplåstrad, det senaste två gånger av två främmande personer, och sedan gick han därifrån med ett skratt - alltihop innan lunch. Och jag är så tacksam för två saker: G hade humöret uppe hela tiden och jag hade just i rättan stund tillgång till morfars bil. 

En tanke till slår mig kring detta; när något sådant här händer försvinner allt annat. Helt plötsligt är det bara G som finns i hela världen och bara G med den blödande pannan som måste räddas. Ingen mental vikt kan läggas vid tankar som: har jag jobbat tillräckligt effektivt idag? eller något annat som inte har med G och Gs hälsa att göra. Det är lite liknande som det jag upplevde under mitt minimalistiska liv på IVA. Och det är väl så det är att vara mamma, eller människa: när hälsan sviktar är en god hälsa det enda man önskar. Allt annat är oväsentligt. Tack och lov blev G inte värre skadad, och kanske lär han sig någonting på kuppen. Hela kvällen igår var han pigg och glad, och inatt sov han så gott. Därför lämnade jag honom till förskolan imorse, men på väg in frågade jag honom om han skulle låta bli att ramla på vassa stenar idag, och det försäkrade han att han skulle. Min fina, kloka, modiga pojke! Min G-lino!

8 kommentarer:

  1. Skönt att allt gick bra! Kom att tänka på när jag fick samtal från skolan här i Portugal första gången och de sa att Frida "partiu a cabeça". Men mina dåliga språkkunskaper tolkade jag det till att hon hade spräckt skallen. Det låter ju så! Jag skrek rakt ut och åldrades 10 år innan jag fattade att det inte var så illa som det lät i mina öron. Som tur betydde det bara att hon slagit i huvudet. Det blev en bula, och jag lärde mig lite mer portugsisiska.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade tolkat det på samma sätt! Vilken skräck!

      Radera
  2. Sådan otrolig tur att bilen befann sig just där, just då!

    Han är modig, lille G! Bra kämpat båda två!

    SvaraRadera
  3. Vilken fin berättelse om en modig pojke, en omtänksam mamma och bra och trevlig personal på vårdcentralen! Tur att det gick bra och utan men :). /Annika F

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var en himla tur! Tack för omtanken!

      Radera
  4. Så vackert berättat Tove! Kram från din vän Sara i Umeå

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack så mycket Sara! Vad fint att du har hittat hit! :)

      Radera