onsdag 27 juli 2022

Semesterminnen

Än är inte semestern slut, men nästan. Vi är hemma igen. Tågresan hem gick bra trots att vi reste tillsammans med värmeböljan som steg upp genom Europa. Den kom till Sverige någon dag innan vi så när vi gick av färjan i Göteborg var det mulet och blåste kallt. 

Vad minns jag av den här semestern? Och vad vill jag fortsätta minnas? Här kommer någon slags sammanfattning:

Vi kom som sagt ner till Spanien den 21 juni. Redan två dagar senare blev M sjuk i covid19och fem dagar efter det var det min tur. I ungefär två veckor var vi isolerade i huset på stranden men plötsligt tyckte folk att de vågade träffa oss igen. De vänner jag träffade var två lärarkollegor (J och A), samt våra vänner Z och C från Almonte, samt deras lille son. M hängde även med sin vän MA två gånger. Men de första som vågade träffa oss var Åsa och hennes döttrar. 

Vilken dag vi hade! Åsa och barnen sov i El Rocío två nätter men umgicks med oss hela lördagen. Så häftigt att träffa en av de kollegor som jag har mest kontakt med under arbetstid, men som jag aldrig mött fysiskt. Båda blev vi överraskade av hur liten den andra var. Det visade sig att vi var ungefär lika små (fast jag tror Åsa är några cm längre än mig) och van som man är vid att alla andra är längre än en själv (åtminstone i Sverige) så blev jag förvånad att vi var i samma storlekskategori. Vi är alltså ca 160cm långa, om någon ville veta... 

Det första vi gjorde med Åsa och hennes döttrar var att gå ner till närmsta strandbar (chiringuito) och käka frukost. Juice till barnen, kaffe till Åsa och så mackor på det: media tostada con tomate y jamón. Så gott! Sedan gick M hem och vilade och vi andra gick ner till stranden för att bada, men först vada igenom rabarberkrämen som bildats längst in. Det var alger, som dumma fiskebåtar dragit upp några dagar tidigare och som låg och skvalpade längst in mot stranden. 

G kastade sig i vågorna och Åsas döttrar gjorde bakåtvolter och hade sig. Åsa och jag badade också, såklart. Doppade oss och lekte med våra kids. Men som alla vet blir man hungrig av att bada och för att hålla alla, särskilt mammorna, på gott humör gick vi vidare längs strandpromenaden till nästa chiringuito. Där käkade vi lunch. Sardiner, pannkakor med småräkor i (tortillitas de camaron) och paella. Dyrt som skam. (Tydligen hade vi valt en chiringuito som är känd för att vara dyr, men det visste la inte jag.) 

Vi gick vidare västerut, längs strandpromenaden, och nådde tillslut torget där det fanns glass i stora lass. Alla fick glass och barnen peppade att de skulle ut i havet till en flytande hoppborg. G och Frida var mest taggade och de fick med sig både mig och Jonna på äventyret. Fy sjutton vilket äventyr! Jag fick alltså simma ut med G (som inte är simkunnig), ca 50-100 meter, till en flytande rektangel byggd av något som liknade hoppborgar, eller liknande. Där ute var det djupt. Tur att vi hade flytväst! Väl uppe på hoppborgskonstruktionen skulle man ta sig runt en bana. Jag insåg direkt att detta skulle jag inte palla, fysiskt. Det var tillräckligt jobbigt, psykiskt, att sitta på ändan och hålla i sig. Frida och Jonna fick ta G och hjälpa honom runt banan, och det gjorde de med bravur! G som egentligen var för liten för denna aktivitet klarade hela banan med systrarnas hjälp medan mamma Tove satt och höll i sig och pratade med en annan mamma som också satt och höll i sig. Äventyret kostade förresten 12€ per person. Hutlöst tyckte jag, men jaja. Vad gör man inte för barnen?

Efter detta gick vi hemåt, men Åsa stannade med sina döttrar på stranden. Lite vila stod på schemat, innan middagen, som intogs på El rey de la gamba på centrumtorget i Matalascañas, en skaldjursrestaurang. Middagen där för vårt gäng med en vuxen extra, eftersom M var med, blev 20€ billigare än lunchen. Intressant, tyckte jag! 

Efter detta tittade vi lite i en souverniraffär, käkade glass och sedan skjutsade Åsa hem oss innan hon sladdade vidare till hotellet i vildavästernbyn El Rocío. Och det var dagen med Åsa det. Varmt och härligt, soligt och trevligt!

Fler semesterminnen? 

Jag minns att vi promenerade på sanddynerna, M, G och jag, min sista dag i självpåtagen karantän. 

Jag minns att G och jag åkte till ytterligare en strandbar (Heidi Bananas) tillsammans med min lärarkollega J och hennes man och såg ett band som spelade covers på gamla spanska 80-talshits. Jag kände inte igen en enda men stämningen var fantastisk, likaså den något till åren komna sångerskan med tajt kort läderlinne, läderkjol och nätstrumpbyxor. Hon ägde showen! Sedan åkte  vi tillsammans med Js svenske vän och hans fru till en restaurang i centrum och åt middag till kl 02 på natten. Inte så barnanpassat tyckte jag, men det var bara att hänga med och vänta ut de andra, eftersom vi inte hade egen bil. 

Jag minns att G och M åkte själva till Ferian i Almonte och jag var kvar ensam i huset eftersom jag hade corona. Detta var dagen då M testade negativt och jag positivt, och vi liksom byttes av. Jag funderade på om jag var den enda som någonsin sovit ensam i huset på stranden. Det kan faktiskt vara så. 

Jag minns när A kom på besök med sin systerdotter som var på pricken lik Annika i Pippi Långstrump. Samma frisyr, samma uppsyn. Lite spanskare möjligtvis, men väldigt lika. A höll med! En annan intressant sak var att A och jag jämförde våra löner. Först lät det som om jag tjänade rejält mycket mer än henne, vilket kändes orättvist eftersom hon jobbat mycket längre än mig och dessutom sitter med i ledningsgruppen på hennes skola, men sedan kom vi fram till att vi tjänar väldigt lika när vi insett att hon pratat om lönen efter skatt och jag pratat om lönen innan skatt. Då kändes det bra igen.

Jag minns att jag några dagar efter coronasjukan gått över kände att jag fick en vaxpropp i örat, gick till apoteket och köpte vaxproppslösande olja som hjälpte direkt. Den kom och gick i några dagar tills den satte sig till rätta ordentligt och blev "permanent". Läkarna på vårdcentralen såg dock ingen vaxpropp utan istället öroninflammation. Jag fick 30 antibiotikatabletter att ta under 10 dagar (dubbelt så mycket som man får i Sverige fick jag veta sedan). Väl på plats hemma sökte jag vård på min vårdcentral och vad ser min läkare här om inte en stor vaxpropp? Jajamen! Jag fattar inte hur de kunnat missa den i Spanien och jag är lur på om de hittade på att jag hade öroninflammation, för enligt läkaren i Sverige ser man inte ens trumhinnan pga smal hörselgång. Mycket märkligt i så fall. Varför skulle de vilja skriva ut antibiotika i onödan? (Det var totalt tre läkare och två sköterskor som tittade i mina öron i Spanien.)

Jag minns hur G och M och jag besökte stranden nedanför Parador de Mazagón där det finns så fina snäckor, och att jag tyvärr var stressad för att vi snart skulle till vårdcentralen pga örat.

Jag minns mer saker men det får nog räcka för idag. 

Tack Spanien för den här gången! Nu dröjer det nog ett tag tills vi ses igen, förhoppningsvis inte på sommaren då det är alldeles för varmt för att göra roluga saker. Sista veckan längtade jag hem men när jag väl kom hem kände jag post-semester-depp, trots att mina två sista semesterveckor ska spenderas här hemma. Nu har jag dock kommit in i det lite och det känns bättre. Vädret gör ju också sitt till, som första dagarna var dåligt men nu är bättre. En sista bild från stranden får ni, den spanska alltså.

Godnatt!

2 kommentarer:

  1. Låter som att ni har haft det fint, sjukdomar till trots!

    SvaraRadera
  2. Det var så roligt att ses! Jag vet inte om min första tanke var att du var kort - jag har ju vant mig vid att vara jämnlång med folk sedan jag flyttade till Portugal. Det är kanske ett av skälen till att jag trivs här?

    Helt klart en fin dag och kul när ett samtal bara kan fortsätta när man ses, fast man aldrig setts förut.

    Jag får erkänna att jag låg och snarkade under parasollet när du var ute och kämpade på den uppblåsbara grejen.

    SvaraRadera