Året 2024

Så var även detta året till ända. Vad fort det går! Fortare för varje år som går. Man börjar bli gammal, medelålders, eller åtminstone nästan?

2024 var året jag försökte hålla koll på vad jag åt, i efterhand. Inte som en diet, mer som en strävan att äta mer vegetariskt och mindre kött. Nu har jag räknat ihop det. Totalt 346 mål (lunch och middag) registrerades. Vegetariska mål: 201 (58%). Mål med kött: 102 (29%). Mål med fisk: 43 (12%). Att skriva upp hur jag ätit i en kolumn i familjekalendern märkte jag gav mig motivation att äta mer vegetariskt eftersom jag såg det som positivt att skriva "veg" istället för "kött" ett mål, då mitt mål är att äta mer vegetariskt och mindre kött. Så kanske fortsätter jag med detta även nästa år.

Jag hade också en tanke om att försöka registrera hur mycket vi körde vår bil, eller hur ofta, men det var deprimerande eftersom den användes nästan varje dag i kalla januari, så jag släppte det. Istället tog jag reda på hur mycket jag cyklade mellan slutet av maj och början av september. 45 mil blev det!

2024 var året jag virkade en temperaturfilt. Jag är nästan klar, har knappt 4 varv kvar. Jag får skriva om den i ett annat inlägg när den är klar, tror jag allt. 

Detta år började G tvåan och ägnade sig åt kanske lite för många fritidssysselsättningar, åtminstone under hösten. Under våren var det bara simskola en gång i veckan, som jag minns det, men under hösten var det förutom simskola även DJ-skola (visserligen bara 5 gånger) och pianolektion en gång i veckan. Pianot kunde han, som tur var, göra på fritidstid i skolans lokaler och vi behövde inte skjutsa honom någonstans. Däremot behövde vi göra pianoläxa varje vecka, något det varit liite svårt att motivera honom till. Jag känner mig lite kluven. Jag vet att han älskar musik, för han lyssnar på musik väldigt mycket och gillar att leka DJ och dansa, så jag vill att han ska lära sig spela något instrument. Samtidigt får det inte slå över till att han känner sig pressad och tappar lusten. Låter jag enbart hans lust styra kommer han inte öva på en enda pianoläxa till, tror jag... Så jag behöver pusha honom lite, för han tycker ändå det är roligt när han knäcker en låt, tror jag. Tror jag, tror jag... Tips och råd någon?

Detta var året när M bestämde sig för att jobba halvtid och plugga halvtid under våren. Det visade sig vara lite mer jobb än han tänkt med de där kurserna. En klarade han, den andra inte. Men han gjorde verkligen sitt bästa, det får man ge honom. Under hösten har han haft ett heltidsschema men tagit ledigt utan betalning ganska ofta, för att orka. Det är slitigt att arbeta som busschaufför. Särskilt som man egentligen är konstnär.

Detta var också året vi åkte till Spanien på semester under sommaren. Jag tog 3 föräldraledighetsveckor för att kunna vara ledig även när vi kom hem. Det var lyckat att vi åkte tåg fram och tillbaka och det var lyckat att vi åkte så tidigt på säsongen, för att missa de värsta turiststormarna. Samtidigt funderade jag en del på turismen under resan. Det är inte helt lätt och inte enbart positivt med turism, tror jag.

Detta var även året Ms lägenhet i Spanien till sist blev såld! Detta var väldigt skönt för både honom, mig och hans bror som varit den som tagit hand om uthyrning och skötsel. Han fick lite mindre än han ville för den men blev av med ett problem och ett ansvar. Och dessutom fick han ett kapitaltillskott på sitt konto i Sverige och kunde amortera av en bit av vårt lån på radhuset här. Så nu ligger vi lika i hur mycket vi lagt in i vår bostadsrätt, vilket känns väldigt bra.

2024 var året vi skaffade husdjur! Lena och Stina. Två kanariefågelhonor. G och jag peppade halva vintern, hela våren och hela sommaren. Sedan var han intresserad i 15 minuter. Det är enkla djur. De flaxar runt, piper, äter och skiter. Jag borde väl ägna dem lite mer tid, men ja... De klarar sig. Och det blir mer till sommaren när jag tar ut buren på altanen och sitter och virkar och småpratar med dem. Nu står de i ett hörn i vardagsrummet. De har åtminstone varandra, de får mat och vatten och salladsblad och någon ny pinne ibland i sin ganska stora bur. Jag borde köpa leksaker åt dem, borde försöka klickerträna dem med mer tålamod... En annan dag.

2024  var också året jag var ovanligt mycket i Stockholm med jobbet. Tre gånger på våren och två gånger på hösten tror jag det blev. Jobbframgångarna har dock varit stora, och ett av huvudstadsbesöken var nödvändigt för detta.

Årets höjdpunkter: Semesterresan till Spanien. Dagarna i Bordeaux och Baskien. Försäljningen av spanska lägenheten. 

Årets bottenskrap: Att jag varit krasslig ganska mycket under hösten. Ryggskott, magont, halsfluss... Att det varit brutala krig i vår omvärld. Att eleverna använder AI.

Årets framgångar: Att jag i allra högsta grad bidrog till att kamma hem två stora avtal till jobbet vilket betydde att vi inte behövde avskeda utan istället kunde anställa. Att jag fick ordna ett internationellt utbyte. Att G lärde sig läsa med flyt och spela piano litegrann. Att M fick godkänt betyg på en kurs han läste på komvux i våras.

Förhoppningar för 2025: Jag hoppas att vi får vara friska och att livet rullar på. Jag hoppas också att jag kan komma igång med att bjuda hem folk lite oftare. Jag hoppas att G utvecklar sunda och trevliga kompisrelationer, att det går bra för honom i skolan och att han tycker det är roligt att gå dit. Det tycker han nu, så det ska nog inte vara några problem. Jag hoppas också att han fortsätter tycka det är roligt att spela piano. 

Hur har ert 2024 varit? Höjdpunkter, bottenskrap och framgångar? Förhoppningar och tankar inför det nya året?

Gott nytt år!

Årets bästa dagar

Kanske minns jag inte allt riktigt rätt, och än är inte året slut, men jag dristar mig ändå till att skriva om årets bästa dagar 2024. Med risk för att upprepa mig från tidigare reseinlägg och med risk för att vara allt för detaljerad, får ni (ni som orkar) här läsa om dessa två dagar, som jag bevarat och plockat fram hela hösten, som tröst mot mörkret. De två dagarna i Lekeitio.

Vi vaknade på det lilla pensionatet i Donostia San Sebastian och gick ner till ett café på en tvärgata och åt frukost. Det var spansk frukost i Baskien och det kändes hemma. Rostade bröd med tomat och skinka, som jag minns det. Apelsinjuice till barnet, antagligen. Te till mig. 

Vi gick ut och tog in Donostia på morgonen. Lugnare än på kvällen, som jag minns det. M skulle till en speciell gatukorsning i gamla stan där man såg två kyrkor åt vardera håll. Han var inte helt säker på var det låg och vi hade lite bråttom för jag ville med bussen där vid halv elva snåret. Men vi traskade på i ganska bra takt och plötsligt hade vi hittat det. M tog bilder med någon speciell effekt och sedan gick vi därifrån för att leta oss tillbaka till pensionatet för att checka ut och ta  våra väskor. På vägen dit råkade vi dock gå  förbi en bokhandel och kunde inte låta bli att gå in. Pianomusik i bakgrunden och i källarplanet hittade jag några intressanta böcker. Reyes de la montaña till mig och någon annan bok till G. M hittade också en fint illustrerad bok över världshistorien. Ganska stor, men den skulle med. Jag hetsade tillbaka familjen till pensionatet och hann givetvis inte se att de första ca 30 sidorna i boken jag köpt till mig helt enkelt inte fanns med i boken. Ett feltryck troligtvis, för det såg inte ut som om någon rivit ut dem. Jag kontaktade förlaget sedan men de kunde ingenting göra. Kvittot hade jag slängt, Donostia hade jag rest vidare ifrån och skulle inte passera igen under sommaren. Nåja, boken var bra ändå.

Väl på pensionatet tog  vi våra väskor, växlade några ord med ägarinnan och skyndade till busstationen. G sa sedan att det var dumt att jag varit så stressad och det kan jag ju lätt hålla med om. Men jag ville skynda till vilan i Lekeitio, hur smart det nu är? Pero bueno, vi hann i tid och ställde oss i kö för bussbiljetterna - som inte skulle köpas i kassan utan direkt på bussen. Nu vet vi det till nästa gång!

Väl i Lekeitio antog vi en ganska lång vandring med allt  vårt bagage. Det är väl märkligt? Man åker hemifrån med ganska mycket bagage men tycker att okej, detta är max. Några stora väskor, några små. Men sedan under resans gång läggs bagage till. Någon köper mer fika, en påse extra, några köper böcker som knös ner... osv. Så ja, där gick vi längs Lekeitios smala varma gator och letade oss fram mot vårt hotell, som visade sig inte ens ligga i Lekeitio utan i grannbyn Mendexa. För att komma dit behöver man passera en bro högt över den lilla floden Río Lea. Vi tittade ner. Vattnet var helt klart. Där såg vi fiskar stå stilla vid brofästet. Ganska stora såg de ut.

Vi pausade vid en allmän vattenkran och drack och skvätte vatten över våra huvuden. Sedan fortsatte vi. När vi väl kom fram och såg stranden Karraspio kände både G och jag den härliga lättnadskänsla som vi känt föregående sommar när vi efter en lång varm promenad kommit fram till Sunne Sommarland. Kroppen vet att den snart ska få svalkas i vatten. Så skönt det kommer bli! Så vi gick in, checkade in i hotellets största rum med utsikt mot skogen på baksidan, och gick ner och åt lunch. Bytte några ord med ett tyskt par som satt vid bordet bredvid. Sedan badade vi. 

Vattnet var inte särskilt varmt, dvs inte Spanien-varmt, men så var vi också vid nordkusten i Baskien och inte vid sydkusten i Andalusien. Det var ändå ett så härligt dopp eftersom omgivningarna var så vackra och G vad så lycklig i vågorna. Gröna slänter, den lilla ön mitt i viken, lugnet. Vi gick över de vassa stenarna till den lilla stranden invid floden. Där doppade jag mig och simmade både med och mot strömmen i den turkosblå vattnet, vilket var två helt skilda upplevelser. Botten var syrefylld på något sätt och det bubblade rejält när jag satte ner fötterna. Jag frågade badvakten varför det var så men han hade inget svar. Jag antar att det har med tidvattnet att göra.

På kvällen promenerade vi in till Lekeitios centrum och försökte hitta något att äta. Det var lite klurigt men till sist hamnade vi på en restaurang vid hamnen och åt kreativt utformade pinchos på den av markiser skyddade uteserveringen medan regnet började falla. Som tur var fick vi låna paraply för hempromenaden. Åskan gick och vi hörde ungdomarna på stranden skrika till varje gång. Det var något väldigt romantiskt över den promenaden. M hade på sig en sjal jag virkat och vi höll varandra i handen, säger vi.

Nästa dag var det någorlunda fint väder igen och vi rådfrågade i receptionen om det var lämpligt eller olämpligt att promenera ut till ön. "Jodå, det går" sa en man från trakten som visste, "men tidvattnet har redan vänt och om två timmar ungefär kommer det inte gå att ta sig tillbaka (på 7 timmar). Vi har fått hämta turister med helikopter och det gör vi gärna inte om." Fast det där med helikopter kan väl ändå inte vara sant? Det finns ju båtar... i överflöd. 

Så vi gick över bron igen och ner till stranden och ut över stengången till ön Isla de San Nicolas. Väl där dokumenterade jag alla möjliga blommor jag såg. Intresserad av biologisk mångfald som jag är. Vi gick på lite olika stigar. Jag på en och G och M på en annan, men hann mötas upp och gå över igen just som tidvattnet började stänka över stengången. Vi mötte några turister på väg ut som vi varnade. Några av dem vände, men inte alla. När vattnet är som högst täcks stengången med en halvmeter vatten ungefär, tror jag. Och då är det ju inte så lätt att ta sig tillbaka.

G och M stannade på stranden för G ville bada medan jag gick till hamnen, lämnade tillbaka paraplyet, satte mig på piren och ringde dem för att de skulle komma till mig så äventyret kunde fortsätta. På kartan hittade jag en lekplats och vi tog sikte på den. Den var i minsta laget men ändå fin med gräsmatta och havsutsikt. G och M stannade där medan jag gick vidare mot en fyr där det också fanns en restaurang som verkade dyr. Där ute fanns också vandringsleder och jag gick några få hundra meter på en. Längtade efter syrran och tänkte att någon gång går vi två här och utforskar skogarna runt Lekeitio. Någon gång... 

På tillbakavägen mot lekplatsen förstod jag att flera lekeitianer använder denna sträcka för att motionera, då jag såg åtminstone två personer springa och promenera fram och tillbaka flera gånger. 

Så var det dags för lunch och vi hittade en annorlunda restaurang i någon sorts pensionärsklubb eller vad det var. Där åt lokalbefolkningen lunch kunde vi förstå. Det var enkelt och billigt och byns arbetare (eller kanske grannbyns, annars hade de väl gått hem för lunch?) satt i arbetskläder och slevade i sig. 

Väl tillbaka på hotellet vilade vi och M sov i många, många timmar för han hade blivit rejält förkyld. Jag satt på balkongen och läste en hel roman som fanns i rummets bokhylla, inte så lång men bra. El coronel no tiene quien le escriba av Garcia Marquez, eller Översten får inga brev, som den heter på svenska. Regnet föll men det utskjutande taket skyddade mig och det var så mysigt. G låg på sängen och tittade på youtube på min mobil, med hörlurar - om jag inte missminner mig. M fortsatte sova. 

Här satt jag och läste

Den kvällen åt vi middag på hotellets restaurang, G och jag. M som tröttnat rejält på restaurangmat och dyra notor hade köpt skinka och bröd på mataffären i byn tidigare under dagen och åt istället det. Smart han är!

Jag lämnade av G på hotellrummet och begav mig ut på en ensam liten tur. Vid bron över floden tog jag istället vänster och kom ner på en vandringsled som gick längs med floden. 

Jag gick en bit men det började skymma så jag vände om innan jag kom in i skogen. Tänkte återigen på min syrra och på att vi borde vandra där någon gång. Det kändes både mystiskt och vackert. Grönt och lummigt. Mycket stor skillnad mot sydvästra Spanien där vi brukar hålla till. 

Den natten sov vi återigen gott efter att M läst för G ur boken om värlshistorien. På morgonen hann G och jag med ett morgondopp och jag hann också sitta på hotellets gemensamma altan med utsikt över stranden och havet och virka.

Sedan var det tyvärr dags att ge sig av. Hotellägaren var snäll och skjutsade oss till busshållplatsen och där tog vi bussen på mycket vindlande vägar mot Bilbao...

För min del hade jag gärna stannat i Lekeitio i två dagar eller två veckor till, inte bara för de vackra omgivningarna utan också för känslan av lugn och avslappning och för att min familj var i total harmoni. Men det bästa är att byn finns kvar och nu behöver det förhoppningsvis inte gå tjugo år tills jag besöker byn igen. För det var nämligen så att anledningen till att vi åkte just till Lekeitio var att jag var där för ungefär tjugo år sedan med de som läste spanska på mitt gymnasium. Det var, som ni förstår, ett väldigt kärt återseende och jag hoppas att vi kan åka dit igen!

Fjärde adventshelgen

Det är sen kväll dan före dan före dopparedan, den fjärde advent och jag tänkte skriva lite om helgen som gått. Det har på det hela taget varit en bra helg, med lite toppar och dalar som sig bör. 

I fredags tog vi in granen som G och M köpt. Den har stått ute i någon vecka, utan vatten, och var så hög och stor att jag fick såga av 20 cm innan vi satte den i sin fot och bar in den. Väl inne packade vi upp den från sitt plastnät och vecklade ut den medan den barrade av sig en del... Det är en rödgran för den goda doften, och den når nästan ända upp i taket. G och M dekorerade den medan jag pustade ut i köket.

Så var det dags för kvällsfika med nyrullade chokladtryfflar och naturfilm. 

Lördagen inledde jag med att skriva en lista på allt jag tyckte vi borde göra. M tyckte att jag förstörde dagen med så många själadödande aktiviteter så som städa fågelburen, dammsuga och tvätta allas lakan, så han planerade in ett restaurangbesök på restaurangen som ligger i samma hus som Nordiska akvarellmuséet i Skärhamn. Och jo, han fick igenom sitt förslag trots att jag kände mig anti först. 

Och visst var det gott på restaurangen, och upplyftande att ta på sig klänning och finkofta och åka dit. Vi kom ganska sent för tvättmaskinen hade tagit en timma mer än beräknat (jag hade la packat den för tungt), men väl på plats var det mysigt och ganska lugnt. En riktig eld sprakade i en riktig öppen spis. Havet var grått och skvalpigt. Fotogenlyktan på bordet spred sitt milda sken medan vi slevade i oss av rökt anka, köttbullar, hjortmedaljong och röding. Pannacotta, Sarah Bernard-biskvi och medhavd energibar till efterrätt. En dryg tusenlapp kostade kalaset och jag frågade M vad vi egentligen firade, eftersom det kändes som om vi firade. "Vi firar livet" sa M. Jag sa att vi också kunde fira att vi fortsatt vara gifta hela året (inte för att vi haft planer på något annat, men ändå) och att G varit så duktig i skolan och på sina fritidsaktiviteter. 

Sedan gick G och M och tittade på utställningen och målade i verkstaden, medan jag åkte till stor-ica och kompletteirngshandlade lite inför julafton. Jag har tänkt göra en gran av färskost och gräslök som Åsa tipsat om, som en ny grej, att äta med chips tänker jag mig. Hoppas det blir lyckat.

Efter att jag handlat det jag behövde och det kostade inte ens 400 åkte jag och hämtade G och M vid muséet och så körde jag hem dem, men själv åkte jag vidare till mina föräldrar för att lämna tillbaka en såg och slå in en julklapp, lämna färskosten osv. Givetvis stannade jag en stund för att prata. Sånt är jag bra på... 

Väl hemma igen var jag ganska trött, så jag satte M på att putsa och skära upp en köttbit till kalops som jag sedan tillredde, M och jag åt men G vägrade. Ganska gott blev det ändå, men han tycker verkligen inte om köttbitar vår son. Han åt spaghetti han hittat i kylen, med ketchup som han också hittat i kylen. Alltid något.

Efter middagen lässtund och sedan minns jag inte riktigt mer. G somnade med mig och jag med honom men vid kvart i tio vaknade jag av min egna snarkning och sa till M att jag går och lägger mig. Han ville dock se Tunna blå linjen så vi gick ner och gjorde det. Det var mysigt. Det är en bra serie för oss. Den är på svenska, det händer saker, man måste inte förstå exakt all dialog. Jag tycker också att det är intressant att den tar upp aktuella samhällsfenomen. Det avsnitt vi såg (säsong 3, avsnitt 5) igår tog upp LVU-kampanjen, och olika problem mellan barn och föräldrar. Varje avsnitt har ett tema, och lite sidospår (t ex narkotika), har vi märkt.

Denna söndagsmorgon vaknade vi väldigt sent, även G. Men det första han sa var: "Idag är det en speciell dag för nu blir det ljusare! Och det är fjärde advent!". Det är bra att han håller koll, min son. För visst var det vintersolståndet igår? Jag tror det.

Jag kom mig ut en stund på förmiddagen, gick ner till vår närmsta havsvik och hade en tanke om att gå förbi den och vidare i skogen. Men stigen längst in i viken var totalt översvämmad av havsvatten, så jag stannade på den lilla bit av stranden som inte var under vatten och plockade skräp istället. Som tur var hittade jag en korg att lägga allt i. Tyvärr orkade jag inte bära hem det. Kände mig duktig och som en miljövän... En känsla jag gillar. Men vart är vi på väg egentligen, med så mycket skräp i havet?

Sedan gick jag hemåt och fixade lunch till mig och G. Då gick M ut. Han hade precis ätit frukost... 

Efter lunch plockade jag iordning lite hemma för mina föräldrar skulle komma på adventsfika och för att se och lukta på vår gran. Vi är de enda i familjen som har gran i år, nämligen. Och inte måste man ha gran! Jag ser det som att vi har det för Gs skull. Fast jag tycker också det är mysigt förstås. 

Fåglarna riktigt levde upp av att vi hade besök, att solen sken in och av att vi satt i vardagsrummet och pratade. Så de pratade också, kan man säga, fast fågelspråket då. De flög fram och tillbaka i buren och kvittrade. Lena satt också still och gjorde ett sött kvitterljud... Jag tror det betydde att hon gillade livet!

När de gått pustade vi ut lite och jag fick med mig G ut en stund på gården. Han gungade och jag lekte med en rockring. Väl inne pustade vi ut lite på olika håll och jag passade på att skriva massor med lappar med olika skärmfria aktiviteter att dra ur en burk när andan faller på. Exempel: tvätta ett handfat, sopa trappan, ha disco, slå en kullerbytta, skriv ett brev till en kusin, läs en bok med mamma osv. Tanken är att G kan dra en lapp när han vill och sedan göra aktiviteten, om han vill.

Sedan lagade jag middag, vilken bestod av upptinad fryst köttfärssås och nykokt spaghetti. Alla åt. Ingen vägrade.

Och efter detta åkte jag hem till min vän E i grannbyn och käkade nybakta havretekakor, drack te och pratade med henne och hennes tonårsdotter. Mycket trevligt och mycket varmt. Jag ska försöka komma ihåg att inte ha på mig mitt ylleunderställ (under mina vanliga kläder) när jag åker dit nästa gång. De har varmare inne än oss, helt enkelt, och ännu varmare när ugnen är på. 

Vid halv åtta tog jag min bensinbil och gasade hem igen. Kände mig som en miljöovän, kunde lika gärna ha cyklat, men pallade inte pga mörkt, kallt och blåsigt. Nåja.. 

Så tillslut fick jag G och M att lägga sig och jag skulle skriva detta. Då ringde syrran, så jag har också fått till att prata med henne denna kväll, dan före dan före dopparedan. 

Nåja, det blir nog en bra julhelg. Ingen snö, men jag känner mig i harmoni, åtminstone just nu. Imorgon ska jag jobba. G ska vara med mig på jobbet och vi har gjort ett schema till honom med lektid, lästid, "jobbtid" (= spela på datorn), mellanmål, gå ut osv. Så jag hoppas han inte sitter klistrad vid sin dator precis hela dagen. Mina föräldrar är också där så de får hålla lite koll på honom. 

Och nu var det dags att gå och lägga sig igen.

God jul! och God natt!

En bättre vecka, och en sämre

En bra och en dålig. Två veckor med stora kontraster. Vecka 48 och 49, 2024.

Vecka 48 hade jag sett fram emot och planerat länge. Ett internationellt utbyte skulle bli av, med min vän och kollega J som arbetar i Almonte. Vi har varit vänner i 15 år nu, sedan hösten 2009, då jag var och gjorde praktik på hennes skola. Och så plötsligt nu i början av hösten när jag stod i växthuset och vattnade alla mina tomatplantor på morgonkvisten hörde hon av sig och undrade om jag visste någon komvuxskola i Sverige som skulle kunna tänka sig att ta emot henne och två kollegor på ett utbyte under en vecka i början av vintern. Jag tänkte att ja, det finns ju komvux i varenda kommun - vart vill ni åka? Men så tänkte jag ändå att jag nämner detta för min chef och hon blev eld och lågor, direkt. Så jag började planera för att ta emot denna trio från Andalusien i Stockholm och med hjälp av tio kollegor presentera vad min skola gör och hur vi arbetar med olika aspekter av vuxenutbildningen. Och det blev en fantastiskt lyckad vecka! 

Vi pratade om våra respektive utbildningssystem, lärplattformar, bedömning och betygssättning, hur kurserna är uppbyggda, hållbarhet, fusk och AI, specialpedagogik, språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt samt elever som hoppar av sina studier och vad vi gör för att de ska stanna kvar och klara sina kurser. Jag tror att alla som deltog lärde sig en hel massa! Trevligt hade vi, men intensivt var det. Jag hade tänkt att jag skulle tillbringa kvällarna själv, vara tråkig och säga nej till gemensam middag. Men vem försökte jag lura? Nä, det blev umgänge kl 08-21 varje dag. Vi besökte julmarknad i Gamla stan, drack glögg och åt kladdkaka i "blodbadshuset", och besökte ett gammalt fint gymnasium med högpresterande elever. På kvällarna, när jag väl sagt godnatt till spanjorerna, satte jag mig i min hotellsäng och tittade på ett avsnitt av Första dejten. Sedan åt jag min kvällsgröt och lyssnade på P4 Västerbottens små historier om mord förr i tiden. Det var fint att ha en liten kvällsritual för mig själv. 

Så på fredagseftermiddagen på tåget hem var jag helt slut, men kunde inte riktigt slappna av. Lyssnade på en nytolkning av Mac Beth på Sveriges Radios Scenen. Det hade varit intressant att ta del av originalet för att kunna jämföra, men det har jag inte gjort än. Sedan pratade jag med min stolsgranne som arbetade som administratör på Svenska kyrkan. Hon berättade om hackerattacken de utsattes för förra hösten och hur svårt det var för prästerna att arbeta när de inte visste om de skulle döpa, viga eller begrava då deras system för att komma åt dessa bokningar låg nere länge. Hemskt och jobbigt, men nyttigt att få höra om. Lagom till fredagsmyset var jag hemma. Mycket skönt. 

På lördagen kände jag mig socialt bakis. Helt slut och matt, och glad att M och G åkte på julmarknad så jag kunde plocka lite och ligga och vila på soffan. Hälsade på mina föräldrar och berättade om veckan som gått. På söndagen kände jag mig som vanligt igen. 

Så kom den sämre veckan. Jag antar att jag fortfarande under veckan som varit nu varit fortsatt trött efter veckan i Stockholm, för bara små saker har känts jobbiga och svåra. Jag har känt mig låg och seg, men ändå stretat på, på något sätt. Mitt humör har också påverkats av saker som har hänt. Det började med något så enkelt som att min mobil gick sönder. Dum som jag var ville jag fota min son på skolgården innan skolan började i tisdagsmorse. Han hade på sig en mössa med min skolas logga och jag tyckte det var kul och ville ta ett kort. Han hoppade runt, sa nej och viftade. Jag borde ha lyssnat, men nä, jag envisades såklart. Och plötsligt hade han råkat vifta till mobilen så den for i backen och landade rakt på sin skärm. "Undrar hur sönder den gick nu då" tänkte jag och tog upp den, men den verkade ha klarat sig ganska bra. 

Jag åkte till jobbet och testade bank-id och att skriva på den. Allt fungerade förutom bokstaven A. Men så började den bli blå. Det såg ut som bläck som spred sig inuti, mer och mer ju längre tiden gick. Och jag började känna mig stressad. Jag åkte hem och hämtade en kabel för att kunna föra över mobilens bilder till datorn. Detta höll jag sedan på att kämpa med hela förmiddagen. Jag pratade med tre olika supporter-personer men ingen kunde hjälpa mig helt och fullt. Till sist kom M med "en massa kablar" som han sa och bara löste problemet på ett kick. Precis som han gjorde hade jag ju tänkt göra dvs koppla ihop mobilen med datorn med hjälp av en usb-kabel och föra över allt, så som jag fört över bilder många gånger från digitalkamera. Men problemet var att mobilen inte syntes som en enhet på datorn. M berättade för mig att det var kabeln det var fel på. Det fattade varken jag eller supporterkillarna. Han på samsung-supporten sa att jag var tvungen att ladda ner ett program, och det var att få detta att funka (tillsammans med en dålig kabel) som tog hela förmiddagen. Jag har nu lärt mig att det inte behövs något program, oavsett vad samsungkillen säger! Och jag har lärt mig att jag måste lyssna på min man och låta honom försöka. Han var helt klart den dagens hjälte!

Och så kom onsdagen och och jag fick plötsligt veta att en kollega har en dödlig sjukdom. Jag började gråta direkt. Detta är en kollega som jag inte arbetar så nära, egentligen, men det berörde mig verkligen. Så fruktansvärt hemskt! Och denna kollega har dessutom redan varit rejält sjuk i en annan sjukdom som kan vara dödlig, och nu detta - en garanterat dödlig sjukdom. Fruktansvärt. 

Torsdagen kom. Jag stretade på och försökte jobba, trots min trötthet. På kvällen skulle jag gå en liten promenad och tänkte ringa en av mina vänner i Umeå. Vi hade haft lite smskontakt under veckan och även pratat i telefon på tisdagskvällen, om trasiga mobiler, filöverföringar och kroppsliga smärtor. Det är inte ofta vi hörs, men när vi väl hörs är det som om ingen tid har gått. En vän jag verkligen håller kär. Så jag skrev ett sms till henne, att jag går ut nu och kanske testar att ringa dig. Hon svarade att nej, det passade inte. De hade krismöte på jobbet på grund av en allvarlig olycka. Hon arbetar på en förskola i Umeå. Den förskola i Umeå där ett barn förolyckades i torsdags. Barnet är nu livshotande skadat och det känns så hemskt så jag vet inte. Jag är orolig för barnet och jag är orolig för min vän. Ingen vet hur det kommer sluta. Jag har tänkt och tänkt och tänkt och känt och känt och känt de här dagarna sedan i torsdags kväll. Och drömt på nätterna. Men idag har jag försökt intala mig själv att jag behöver släppa det. Det kommer inte påverka mig och min vardag, hur det än blir. Jag kan inte ta allt detta och bära det. Det är fruktansvärt för de som drabbats men jag kan inte bära deras smärta. Samma med kollegan som är sjuk. Men svårt ibland. Och kanske var jag extra sårbar efter veckan i Stockholm? 

Och så denna helg. Igår tog jag tag i mig själv och åkte och simmade på morgonen. Det var bara jag i omklädningsrummet när jag kom dit samma minut som simhallen öppnade. Kändes lyxigt! Jag simmade inte så långt. Kanske 300 meter, med paus efter varje varv, och sedan en stund i den varmare barnpoolen, och sedan bastun. Så skönt och så värt! Detta måste jag göra om (särskilt som jag köpt simning för friskvårdsbidraget). Efter detta åkte jag och handlade julklappar, samt åt lunch på köpcentret. Sedan till mina föräldrars hus för att slå in och gömma paketen. Jag var hemifrån kl 08.30-14.30. Sedan var jag helt helt slut. Så jag la mig på min säng med Ms täcke över mig och vetekudde vid fötterna och läste i två nylånade böcker. Båda verkar lovande. Vill inte, vill av Per Nilsson och En bondes död av Negar Naseh och David Sandström. Och så smygsov jag lite middag också, såklart. 

Idag, söndag. Jag fick för mig att vi skulle försöka sätta upp vår nya TV som stått och väntat på rätt tillfälle i en vecka. Jag har dragit mig för detta för att jag vet att M och jag milt sagt inte är så bra på sånt där monterande. Och ja, det blev precis som jag trodde - jobbigt! Men men... 1,5 timmar senare (och med lite hjälp på slutet av en granne) var den uppsatt och igångsatt och den fungerar. Jag tror dock vi satt den lite väl lågt. Får se om vi någon annan dag i framtiden orkar höja den. Det vill säga ta ner den och skruva om fästet högre upp på väggen... Eller så vänjer vi oss. Det lutar nog mot det senare. 

Efter denna pärs gick jag en tur till havet och försökte slappna av. Sedan drog vi på Allmänhetens åkning på ishallen så vår son fick åka lite skridskor. M och G hade varit på det igår när jag var iväg och handlade, och G hade tyckt det var roligt. Bra att han får träna lite. Rätt som det är ska de la åka skridskor med skolan, kan jag tänka. 

Sedan hem och jag lagade köttfärssås och spaghetti. Sedan gick jag ut för att gå av mig. Behövde verkligen det. Fick  köpt en ny mobil också, innan middagen. En begagnad. Får se hur det blir. Hoppas den funkar bra. Och att jag inte tappar den. Ska be M ge mig något slags skydd i julklapp, tror jag.

Men ja... nu har jag skrivit för mycket och berättat för mycket i detalj. Orkar inte sudda. Så här blir det ibland, och ni vet ju det. Så, godnatt då. Låt oss hoppas att nästa vecka blir bättre, och att det går så bra som det kan gå för det lilla barnet. Vi hörs.