Paradoxen

Ni vet väl vad en bloggares största paradox är? Jo, att när det händer mycket i livet som man skulle kunna skriva om, så orkar man inte skriva. Inte hinner man heller, eftersom så mycket händer som man måste både orka och hinna hantera. Och allt vill man såklart inte skriva om heller. 

Så har det varit nu i några veckor. Både roliga och jobbiga saker har hänt och behövt hanteras. En rolig sak var att M och jag äntligen målade om vårt sovrum. Efter mycket funderande hit och dit fastnade vi tillslut för en ganska ljus gul väggfärg. Den mörka vi först tog hem och provmålade såg för orange ut, och jag ville ha ett lugnt och varmt intryck, så då fick det bli den ljusare. Jag förstod nämligen tillslut att vilken gul färg som helst skulle bli varmare än den kalla ljusgrå som rummet var målat i. Jag gjorde en lista med femtielva punkter och så satte vi igång. Det visade sig att min man redan hade en hel del erfarenhet av att måla rum och så fick jag några goda råd av en kollega. Sedan var det bara att köra! Bra blev det, tycker jag! Jag njuter faktiskt varje dag och säger ofta till M att jag tycker det blev fint. Det var roligt att ha ett gemensamt lagomt projekt också. Vi hann klart detta på en helg, även om vi också var på utflykt på lördag förmiddag. 

Nästa bra sak som hände var att jag helgen efter måleriet åkte till Göteborg för systerhelg deluxe med min syrra. Hon hade bokat restaurang, hotellfrukost och spa och gav mig allt detta i fyrtioårspresent, inklusive övernattning hos henne. Så lyxigt! Vi hann till och med sy om ett par byxor jag fått av M, och som var lite för långa.

Den tredje riktigt roliga grejen som hänt är att jag till sist lyckats arrangera lindy hop här på min ö. Den första träffen var i tisdags och det kommer vara två tillfällen till under våren. Tiotusen personer hade sett annonsen på instagram och 18 personer hade anmält sig. Nästan alla dök upp! Det innebar en del jobb innan detta kunde bli av, men när jag väl fick vara där och dansa med andra fnissiga medelålders människor och när jag till slut efter att vi övat på grundstegen i en halv evighet (superbra för att befästa rörelsen!) fick ställa mig i ett par och dansa lite kände jag hur hel jag blev. Hur fint det var! Och så var det extra fint att jag råkade hamna i par med A från kulturföreningen som har hjälpt mig att arrangera detta. Kul också att jag fick en applåd i början av passet, för att jag fått ihop det hela. Det var så befriande och härligt att vara i en lokal med just vuxna, fnissiga nybörjare. Nu hoppas jag att kommande två träffar blir lika lyckade så att vi kan dra igång något mer kring detta till hösten. Jag ser framför mig någon slags kurs om kanske 10 gånger och sedan några socialdansträffar på det, med 30 minuters introduktion eller liknande innan den sociala delen drar igång. Eller kanske bara socialdansträffar med introduktion? Det kändes liksom lite snopet att gå därifrån när vi precis hade börjat. Jag ska föreslå för läraren att vi tar en timma extra sista gången nu i vår för att just få socialdansa lite. Då borde åtminstone några vara åtminstone lite redo för det, hoppas jag. 

Det jobbiga som hänt vet jag inte ens om jag orkar nämna, men det har dels handlat om att jag blivit utsatt för rättshaveristiskt beteende. Det hjälpte att sätta fingret på att det var just det jag blev utsatt för, och det hjälpte att avsluta kontakten med personen. Än är nog inte sista turen dansad med denna person dock, men nu har jag åtminstone skaffat mig rejält med avstånd.

Första krokusen som blommat i mina föräldrars trädgård i år. 17 mars.

Allt detta sammantaget, plus lite mer saker (t ex jobbstress) gjorde att jag i fredags kväll kände mig som en våt trasa. Inte ens urvriden, bara våt och slokande. M sa åt mig med sin lite strängare men också mycket kärleksfulla röst att gå och lägga mig. Jag lydde hans råd, typ. Han fick lägga G och jag kunde, efter att jag vilat, kolla på Svenska nyheter, som är lite av en fredagstradition för mig. Då kan jag skratta åt eländet en stund. Bra inför helgen. 

Igår, lördag, var jag fortfarande helt matt och slut. Jag hann tänka att det kanske är nu jag bränner ut mig. Och hur fasen ska det gå med allt då? Så vi åkte till närmaste handelsträdgård och köpte vårlökar till vår väns grav och till en kruka jag har hand om på gården. Sedan hem igen och jag var så slut att jag knappt orkade med att radion var på i bilen. Väl hemma åt vi mat från fredagen som vi värmde i mikron och sedan åkte G och M till Trollhättan för att gå på Innovatum. Det är något slags museum med vetenskapstema om jag förstod det hela rätt. G ville hemskt gärna dit, eftersom hans kusin varit där för ett tag sedan. Jag ville hemskt gärna stanna hemma och vila, så det fick jag. Det fanns alltså inte ens på kartan att jag skulle åka någonstans mer alls. Handelsträdgårdsutflykten var mer än nog. G undrade om jag skulle ha det bra ensam hemma och det försäkrade jag honom om att jag garanterat skulle. Ensam hemma var precis vad jag behövde! Lunchen gav mig ändå lite energi så när G och M åkt iväg med bilen satte jag ett larm på en kvart och plockade undan det värsta. Sedan hängde jag tvätt och ringde mina föräldrar för att redogöra för den senaste tidens händelser. Efter det satte jag mig på altanen på baksidan där vi har fullt söderläge och virkade i solen. En yllefilt fick jag ha över benen men det var ändå tillräckligt varmt och skönt för att sitta i kofta. Fåglarna satt i sin bur bredvid och var glada. Efter en stund fick jag energi att städa fågelburen, så då gjorde jag det. Lugnt och fint. Fåglarna fick stå någon timma på gräset. Jag virkade vidare och började lyssna på P3 Dokumentär Mysteriet Adam. 

Sedan blev det kallt och jag gick in och lagade mat. Sopa de camarón fick jag för mig och hittade ett ecuatorianskt youtuberecept som jag nästan följde. Det blev gott! Så kom jag på att jag inte hade något bröd, så jag satte en deg. Även där följde jag nästan ett recept. När jag hunnit äta och till och med ligga i soffan en stund, kom G och M hem. Det blev en mycket bra och återhämtande lördagseftermiddag för mig. Precis vad jag behövde!

Så när jag vaknade imorse vid klockan åtta sommartid, kände jag mig tillräckligt som mig själv för att åka med på dagens utflykt med ca tio andra familjer. Det är en grej som Friluftsfrämjandet ordnar. Och ja, det var trevligt! Jag pratade med några olika mammor. Skogsmingel kan man kalla umgängesformen för om man vill. Vi grillade korv och åt våfflor. Till och med popcorn fick man!

När vi kom hem från utflykten duschade jag och la mig i sängen i ett rent ullunderställ och lyssnade klart på dokumentären om Adam, samtidigt som jag slumrade till, så jag fick nog inte ihop det hela helt riktigt, men har läst nu på en NRK-sida att det var en sekt inblandad. Ni får lyssna! Jag ska inte avslöja för mycket! Sedan fortsatte jag lyssna på ännu en P3 Dokumentär i sängen innan min vän E i grannbyn hörde av sig och påminde mig om att vi skulle ses idag. Hon var också trött och hade också haft mycket att stå i på senaste tiden men en promenad både behövde och ville hon ta. Det var trevligt! Jag fick till och med tomatplantor av henne innan jag åkte hem igen. Snällt! Dessa behövde dock omgående komma ner i ordentliga krukor så jag fick svänga förbi mina föräldrars hus och plantera dem. När jag väl kom hem passade jag på att sätta mina tête-à-têter i krukan på gården, så nu blev det fint där också, lagom till påsk!

Så ja, det var senaste nytt från mitt lilla hörn av världen det! Imorgn är det en ny vecka, en kort sådan. Hoppas jag hinner tillräckligt mycket det jag behöver hinna på jobbet. Jag ska göra allt för att fokusera, men kommer också prata med min chef om hur jag mår och hur jag behöver prioritera kommande två korta veckor. Ja, det blir bra. För under påsken vill jag kunna njuta, inte vara ett vrak.

Fint födelsedagsfirande och vårens första dag

Inte för att jag fyllt år riktigt än, men igår firade vi min kommande mycket jämna födelsedag. Min amiga och colega J i Spanien trillade nästan av stolen idag när hon insåg att det är jag som fyller fyrtio och inte min man (som ju redan fyllt femtio!). Te sigo viendo como una niña skrev hon som reaktion, alltså att hon fortfarande ser på mig som en ung tjej. När vi träffades var hon 36 och jag 23. Åren går, som bekant.

Så igår drog jag ihop familjen till ett litet födelsedagskalas. Min man kunde inte vara med riktigt, eftersom han jobbade, eftersom han kör buss, men han anslöt lite senare. Jag hade lärt mig av min vän E i grannbyn och börjat laga mat några dagar innan. Jag serverade (för årstiden lite väl) kall jordgubbsapelsinchilisoppa till förrätt, två varma goa lasagner till huvudrätt (en vegetarisk, en med köttfärs) och fryst citruscheesecake till efterrätt. Kanske också den lite kall för årstiden, men jag tycker den är så sjukt god att den blivit standard på mina kalas. Syrran svängde ihop en god sallad med avokado, hjärtsallad, tomat och gurka. Vi skålade välkommen (första gången jag gjort det på en fest som jag ordnat!) i alkoholfritt bubbligt flädervin och till maten  fick man välja på Loka crush hallon eller vatten, samt jordgubbs- och myntalemonad. 

Innan efterrätten var det presentöppning och det var total jackpot måste jag säga! Först fick jag en superfin teckning som min systerson målat, med en stor fin rosa blomma och GRATTIS och en sol och en svart gubbe. Sedan fick jag två teburkar från G, som jag önskat mig explicit utan te i (eftersom jag har en hel del te som saknar burk). En superfin lagom stor och en annan modell enorm (sådana som tebutikerna har sitt te i, ni vet). Det visade sig att M valt den största, tänkte väl det. Han är ju lite "allt eller inget, gärna allt", så ja... Men det blir nog bra. Jag tänker att jag kan sätta i flera olika påsar med te där, men i sina respektive påsar. Det kan nog funka. Eller så har jag garn i den, som M föreslog. Två praktiska burkar, helt enkelt. Min pappa tänkte på Ior som fick en praktisk burk med lock av Nalle Puh sedan Nalle Puh försäkrat sig om att det var håning i hela burken och inte ost längst ner... 

Men jag kan försäkra er om att jag var långt mycket gladare än Ior på min fest! För plötsligt fick jag ett mycket vackert kort av min syrra, med den biologiska mångfalden på framsidan målad i akvarell. Men vad som stod i kortet var ännu finare! Hon har nämligen planerat en systerhelg i en inte allt för avlägsen framtid när vi ska äta på restaurang, sova hos henne och sedan gå på spa tillsammans! Helt fantastiskt. Jag började gråta! Dels började jag gråta för att jag ganska nyligen tänkt att det hade varit fint med en systerhelg snart, men samtidigt tänkt att hon nog inte har tid... Dels började jag gråta för att vi ska gå på spa! Och så började jag gråta lite också för att hon hade konspirerat med M och att M inte sagt något, även om han hintat om en överraskning, men den har jag tänkt kan vara lite vad som helst, alltifrån att alla mina kompisar från Umeå kommer hit (kommer inte hända, sa syrran) till att han ska sjunga en sång och dansa lite för mig... Vi får  väl se... Men troligtvis var det denna systerhelg han syftade på den där kvällen när han undslapp sig en pytteliten hint.

Plötsligt var det skattjakt! Pappa hade lagt ut säkert tio elva lappar i hela huset som jag med mycket god hjälp av barnen fick springa och leta efter. Till sluuut hittade vi ett egenskrivet presentkort. Jag ska få välja en fin klänning från Marimekko, Vamlingbolaget eller Paapii. Det kommer bli svårt att bestämma sig... (Dels för att de har så mycket fint, säkert, och dels för att jag är superointresserad av kläder, men jag får helt enkelt skärpa mig!) 

Jag var helt slut igår när syrran, hennes kille och son åkt. Vi spelade kortspelet 31 och sedan var det dags att se mello (G) och vänta på att M skulle komma och käka efter sitt arbetspass. Jag la lite pussel. Mamma och pappa diskade. Sedan kom M och han åt och så fick jag öppna även hans present. Och ja, också han har lagt märke till mitt ointresse för kläder och mode och hade därför tagit saken i egna händer och köpt tre plagg till mig från Gudrun Sjödén. Så nu kan jag bli en kulturtant helt på riktigt! Fantastiskt! 

Jag kände mig nämligen nästan som en kulturtant (fast jag såg nog mer ut som una niña) när M och jag var på dejt i Göteborg i fredags. I början kände jag mig dock bara fin och snygg med mina senapsgula strumpbyxor, svarta klänning från Monki i nåt syntetmaterial (säkert köpt innan G föddes) och mörkröda sidenkofta. M tyckte inte min vinterjacka passade till, men jag lyssnade inte på det örat. Vi tog bilen till en pendlingsparkering och sedan tåget in till stan. Vi gick först till en fotoaffär och M skrev ut lite bilder, sedan tog vi spårvagnen till Järntorget och gick i lagom sakta mak till den legendariska vegetariska restaurangen Solrosen. Åtminstone är den legendarisk för mig. På vägen dit passerade vi ett sött galleri Galleri Grön med snygga lite annorlunda tavlor som såg ut att föreställa Klädesholmen. Väl på Solrosen åt  vi givetvis mat och pratade. Jag berättade en lång lite halvkrånglig historia om när jag suttit vid samma bord en gång med tre olika killar som jag träffat i olika sammanhang men som jag sammanfört eftersom en av dem varit i Japan och en av dem skulle åka dit. När han som skulle till Japan gick satt jag och de andra två kvar. Då minns jag att en av dem sa att ja, det var sista gången du såg honom. Och det var sant! Han hade rätt! Jag har aldrig mer sett han som åkte till Japan. Jag vet dock (tack vare mina egna privata efterforskningar) att han är tillbaka i Sverige och har etablerat sig på arbetsmarknaden. Det känns bra. Han hade inte haft det så lätt. De andra två har jag inte heller träffat på tjugo år... men ja.. livet ni vet, åren går... 

Efter middagen på Solrosen strosade vi vidare genom Haga och jag gick in på Villervalla och spontanköpte ett plagg till en liten tjej (una niña helt klart) som snart fyller ett. Sedan gick vi i ganska rask takt genom Vasagatans allé till Avenyn och ner för den till Stora teatern. Vi hade nämligen biljetter till flamencoföreställningen Baile Sonoro. En gitarrist, en flamencosångerska och en dansare. Och en salong fylld av kulturtanter och deras väninnor eller män. Det var en häftig föreställning, minst sagt. Dansaren gick in i olika roller i varje låt, allteftersom hon bytte kläder. Sången var häftig och det kändes så spanskt. Jag grät lite först, för jag tänkte på landet vi inte bor i. Landet min man har lämnat för detta kalla... Efter föreställningen skyndade vi till stationen och tog tåget hem. Det var väldigt dimmigt och M körde så sakta han kunde hem. Vi lyssnade på introt till Twin Peaks. Det passade hur bra som helst, även om jag aldrig sett den serien. 

Men så ville jag berätta lite om dagen idag också, vårens första dag. Fast nu är det sent... Men jo... Solen sken plötsligt på förmiddagen! Solen sken och nästan all snö hade smält bort. Jag gick ut på baksidan och kände livet i mig! M hade glömt sin mobil hemma så jag tog med mig G upp till busshållplatsen för att överlämna den. Vi fick åka med till affären där vi lämnade ett batteri som vi hittat påväg till busshållplatsen i återvinningen och sedan promenerade vi hem. Då bestämde vi att vi skulle gå på utflykt efter maten, men eftersom jag var så inspirerad och kände mig så levande av solen började jag med att plantera om min stora benjaminfikus i en 40cm självvattnande kruka som M köpt för ett tag sedan. Sedan lagade jag pasta med tomatsås och stekt sidfläsk som vi båda åt med god aptit. Sedan planerade vi läxor och så gick vi ut på utflykt. Vi gick till något som kallas Björkskogen och därifrån upp på ett berg med en utkiksplats. Där hade jag virkstund och G lekstund. G hittade en bronsåldersgrav (var han övertygad om) och i den såg han ett öga... läskigt! Men ingen svarade när han ropade hallå!? Kanske var bronsåldersmänniskan död för längesen... 

Sedan besteg vi en liten topp och därifrån gick vi över berget och ner i björkskogen igen, sedan sneddade vi superdiskret över en sommarstugeträdgård och så hem igen. Väl hemma la jag mig på soffan och läste i Naturen vi ärvde av Henrik Ekman och sedan somnade jag så gott och sov ända tills M kom hem från jobbet frampå eftermiddagen. M fick fixa middag och så snart jag ätit cyklade jag ner till mina föräldrar för att göra två saker: betala räkningar (som jag glömt eftersom februari är så kort) och snickra en träplatta med hjul som jag ska ha min nyomplanterade krukväxt på, så den går lätt att flytta när man ska städa och så att det inte blir någon fläck eller så efter den på parketten om man vattnar lite klantigt. När vi snickrat klart, jag och pappa, tittade vi på Rapport tillsammans och sedan cyklade jag hem. 

Nu har nog både M och G somnat och det är dags för mig att hänga en tvätt som jag råkade sätta på, käka min obligatoriska kvällsgröt och gå och lägga mig.

Helgen var fin, som ni förstår! Hoppas ni som läst också haft en fin helg! Nu kommer våren! Känn hoppet!