Insinuerade goda råd till nybliven mor

Gårdagen inleddes med en kopp varm choklad med kanel och kardemumma i skenet av levande ljus. Man gör vad man kan för att lätta upp stämningen en kulen novembermorgon.

Jag hade vaknat med en stark känsla av att vi behövde hitta på något, bebisen och jag. Därför tog jag honom i vagnen och begav mig till grannstadsdelen där de har en öppen förskola som enligt annonsering på kommunens hemsida denna dag skulle hälsa barn och föräldrar välkomna till sina nya lokaler. Det var faktiskt uppfriskande med en promenad, trots det gråkalla vädret.

Väl där möttes vi av ett TV-team, som dock hade avslutat sin inspelning. En kvinna som arbetade på själva öppna förskolan kom och hälsade och visade oss runt. Mitt barn, som ännu bara är 11 veckor, och ännu färre om man räknar med att han är för tidigt född, tittade sig storögt omkring och undrade nog var vi var.

Det var som en förskolegård, fylld med barn och föräldrar - fast inomhus! Säkert hundra personer vistades i lokalerna samtidigt, som förutom kapprum bestod av ateljé, lekrum, matrum och rörelserum. Någonstans skulle det även, enligt uppgift, finnas skötbord. Efter husesynen satte jag mig i en soffa bredvid en ammande mamma vars dotter fötts två veckor innan jag själv la mig på operationsbordet. Vi började prata. Konversationen inleddes med att fråga om barnens ålder. "Jaha, då måste din vara född i mitten av augusti då," konstaterade jag.

Efter en stund visade min lille pojke ett svagt missnöje och jag började räkna högt på fingrarna hur länge sedan det var han åt. Varpå den ammande modern tillkännagav att hon minsann låter dottern amma fritt (utan att säga just minsann). Hon fortsatte att berätta hur konstigt hon tyckte det verkar att hålla på att räkna timmar och att barnen bara ska äta just var tredje timme. "Ibland befinner hon sig i en tillväxtperiod och behöver äta oftare, kanske varje timme, och då får hon det." Efter en stund kände jag att jag behövde rädda mitt eget anseende och sa att jag också låter min bebis äta när han vill. Sedan gick jag och hämtade nappen.

Att jag överhuvudtaget räknade efter handlade endast om att jag ville göra en bättre gissning om min sons behov. Vill han ha mat? Vill han ha nappen? Jag är nybörjare, för tusan! Själv hade hon ju redan två barn och kände sig troligtvis mer trygg i hur hon gör och vad alla olika signaler betyder. Vad vet jag?

Den ammande mamman slutade amma och rapade sitt barn som bara log och log och log, strålande! Och sedan gick hon. Skönt.

När jag efter någon timme till, med matning och socialisering med andra föräldrar, gick av bussen hemma så var det många tankar som snurrade. Jag gick längs grusvägen och funderade på vad folk hade sagt och förmedlat. Det kändes som om jag blivit utsatt för mina första insinuerade goda råd på ett ställe där massor av föräldrar samlas, umgås och kollar in varandra. Det hade varit trevligt men galet mycket folk, men just där på grusvägen kändes det mest som om det hade varit jobbigt. Bussföraren hade jag också pratat med (eftersom vi känner varandra lite) och hon tyckte att det var tidigt att gå på öppen förskola med en sån liten parvel. Detta fanns också i mitt huvud. Hade jag gjort fel på något sätt som ens gick dit?

Men så kom en fågel flygande. Och jag stannade upp. Jag sa högt till mig själv: "Skit i det!" och lät fågeln ta alla andras åsikter och flyga iväg med dem. Tack fågeln! Jag måste göra som det passar mig och min son bäst, och mitt sätt med honom måste jag hitta själv. Och går jag dit igen och kanske har honom i min bärsele av annat märke än det mest populära, så får jag stå för det. Den är i alla fall begagnad!