Minimalistiskt liv på IVA

Mina första dygn som mamma spenderade jag på intesivvårdsavdelningens uppvak. Jag låg ensam i en sal som jag hade tjatat mig till eftersom jag inte stod ut med alla olika patienters pipande droppmaskiner och övervakningsskärmar. Det var min räddning att jag fick ligga själv i en sal!

Självklart var det segt och kändes tråkigt att ligga där men jag insåg samtidigt att det enda man behöver när man mår riktigt kasst efter en förlossning är en sjukhusskjorta, sjukhusets nättrosor och en binda (och kateter med tillhörande påse). Ingen mobil. Ingen bok. Ingen kam. Ingen stickning. Ingenting. Sköterskorna tog hand om mig så bra och läkarna kom in ibland och talade sitt egna språk.

Så där kunde jag ligga, ensam med min övervakningsskärm där jag kunde se blodtryck, puls, syresättning och andning. Det sistnämnda var det enda jag kunde kontrollera med viljan, vilket jag gjorde ibland bara för att se hur kurvan blev. Så lite underhållning behövde jag. 

Vi hade packat en BB-väska ganska långt innan, en kväll när jag fått regelbundna sammandragningar, men den behövdes egentligen inte. Bebisen var för liten för de minsta kläderna vi packat ner så han fick låna kläder av neonatalavdelningen. Storlek 44 började han med. Sanningen var dock att han var för varm för att ha kläder på sig så han låg ofta i sin bädd enbart klädd i blöja.

Det jag insåg där på IVA var alltså att när man mår som sämst behöver man inte så många materiella ting för att klara sig. Det viktigaste är att man får rätt vård och att någon kommer när man trycker på sin larmknapp. Vården i mitt fall bestod av övervakning, provtagningar och mediciner. Sedan fick jag också hjälp att mobilisera mig (dvs röra mig från ryggläge till att sitta, stå och gå) och att sköta min hygien. Jag såg mig inte i en spegel på flera dagar och jag duschade först åtta dagar efter att jag kommit in! Vilken underbar känsla! Jag sa till undersköterskan som hjälpt mig till duschen (en promenad på max 4 meter) att jag skulle sitta ett tag och låtsas att jag var på spa. För det var så det kändes! 

Än en gång kunde jag verkligen känna tacksamhet till det svenska systemet. Tacksamhet för att vi betalar skatt så att de som behöver det, när de behöver det, får vad de behöver. Tacksamhet för att vårdpersonalen, trots eventuellt hög arbetsbelastning, fick mig att känna mig viktig de stunder de var inne hos mig. De lyssnade på mitt prat och baddade av min svettiga rygg. De serverade mig mat och de skrattade åt mina skämt. De bytte min binda! Tack för allt ni gjorde för mig! Det var guld värt!