Eftersom vår son föddes för tidigt och jag hamnade på IVA hade jag till en början svårt att amma honom. Första gången jag la honom till bröstet var han fem dagar gammal, om jag inte missminner mig. Han sög inte alls utan låg mest och luktade och myste. Han fick mat i sond medan han antingen låg hos mig eller hos sin pappa, hud mot hud. Maten var både bröstmjölksersättning och min bröstmjölk. Till en början bara några droppar av riktig bröstmjölk och men efter några dagar rann det till ordentligt och min produktion ökade enormt. Först pumpade jag var tredje timma under dagen och en gång under natten, men när mjölkstasen var ett faktum och brösten kändes som stenar så minskade jag till var fjärde timma under dagen och ingenting under natten. Allt på inrådan av personal på förlossningen. Stasen la sig och jag fick ut ungefär 40 ml per pumpning. Barnet åt dock 55 ml per mål, åtta gånger om dygnet, så min mjölk räckte inte riktigt. Därför fick han också ersättning. Allt i sond.
Sonden hatade han. Ganska ofta försökte han dra bort den och några gånger lyckades han. Och det kan jag verkligen förstå. Det kan inte vara särskilt roligt att ha en tejp på kinden med en slang som går ner i magen via näsan. Bu.
Amningsträna. Vilket bra ord! Det handlar verkligen om att träna, inte om att amma. Jag började med detta när han var ungefär i graviditetsvecka 35 (två veckor utanför magen). Den 15 september har jag skrivit följande i min dagbok som min bebis ska få när han blir stor: "Mitt älskade barn! Idag har du varit duktig och amningstränat med mig några gånger. Och du suger faktiskt tag en liten stund varje gång och lyckas till och med få ut lite mjölk ur bröstet. då blir jag stolt över dig!" Samtidigt som han amningstränade fick han mat i sond. Amningsnappen introducerades ganska tidigt i amningsträningen, kanske dag två, då personalen såg att han inte fick tag om bröstet. Till en början kändes det superjobbigt att använda denna lilla plastsak - är det inte mitt bröst han ska lära sig att ta? Men efter några gånger kändes det verkligen som ett bra hjälpmedel.
Amningsträningen gav resultat. Redan den 18 september lyckades han med följande: 10 minuter kl 07 och 22 minuter kl 19. Jag försökte gå in i det hela med lugn inställning och utan krav. Han måste inte ta bröstet och han måste inte suga i sig något. Det enda jag vill är att han ska försöka en stund. Vissa mål orkade jag inte ens försöka. Att vara på sjukhus, och att dessutom själv nyss varit sjuk, tar väldigt mycket på krafterna. Då fick pappan mata med sond. På natten matade personalen så att vi fick vila.
Att matsituationen fungerade, som en sköterska sa, var villkoret för att vi skulle få åka hem från neonatalavdelningen när de såg att lillvännen var så stabil att faran liksom var över. Med stabil menar jag stabil andning och syresättning, inga infektioner. Detta var en del av motivationen till att fortsätta amningsträna. En fungerande matsituation betydde att han skulle klara att få i sig mat utan sond, med andra ord med hjälp av amning eller flaskmatning. De sa att jag själv fick bestämma om jag ville fortsätta kämpa med amningen eller om jag ville gå över helt på nappflaska (ersättning eller urpumpad bröstmjölk). Jag var dock ganska envis och såg dessutom att min son orkade mer och mer så jag fortsatte. Jag hade också fått för mig att det skulle vara så himla smidigt om han bara ammade för då har man ju alltid maten med sig i sin rätta förpackning, redo när barnet vill ha.
Till slut landade det i att han skulle få amma varje mål och även få mat i nappflaska. Maten i nappflaskan blev uteslutande ersättning när vi väl kommit hem. Jag orkade helt enkelt inte pumpa mer! Så nu har han fått amma varje mål, förutom vid de två nattmålen där vi för enkelhetens skull enbart ger ersättning (det går mycket snabbare att äta ur flaska än att amma + äta ur flaska). När vi är ute (hemifrån, t ex på stan) har han bara fått mat i nappflaska eftersom jag tycker att det är jobbigt att hålla på med amningsnappen. Eventuellt skäms jag lite... Dumt!
Men idag var vi faktiskt tillbaka på sjukhuset för lite amningsrådgivning på BB. Jag fick hjälp med att forma bröstet så att han ska få tag i det utan amningsnapp och han sög faktiskt några tag. Så nu ska jag försöka vänja honom vid att suga direkt på bröstet utan nappen. Vi får se hur det går. Samtidigt har jag som mål att helt ta bort tillmatningen fram till jul. Det får vi också se hur det går med.
Det viktigaste för mig är att han får i sig mat, att åtminstone en del av maten är bröstmjölk och att han faktiskt kan amma, även om han just nu behöver amningsnapp. Och fixar han inte att amma utan amningsnappen så får det vara så. Han ska ändå inte amma hela livet, men helst i sex månader. Det är mitt mål.
Min lille kom ju "bara" lite för tidigt v. 36 med akutsnitt och han hade svårt att suga, ta bröstet etc trots amningsträning, hjälp etc och fick ersättning på BB och ersättning som extra i flera veckor, efter ca 2,5-3 månader funkade amningen så att jag slutade med ersättning. Det funkar fint att både amma, pumpa och ge ersättning. Blanda! Jag långtidsammade ju sen till 22 månader så ha tålamod... om du och han vill, trivs, det funkar etc. Jag höll nästan på att sluta flera gånger, speciellt när jag fick mjölkstockning runt 6 månader och såriga bröstvårtor - det funkade faktiskt med citron men bäst/skönast var lanolin (ullfett - bröstvårtskräm).
SvaraRaderaVad skönt att höra att det går att sluta med tillmatning! Jag känner mig lite uppgiven just nu eftersom han inte blir nöjd på 30ml utan mest missnöjd och om jag erbjuder bröstet igen verkar han arg att han inte får i sig mjölken lika lätt som från flaskan. Ibland orkar jag inte amma igen och då blir det mer på flaska, vilket gör att jag funderar på om jag verkligen ger 30ml extra eller om det bara är görflummigt för bebisen? Ska prata med BVC imorgon och höra vad de säger. Kanske är det lika bra att sluta med flaska helt vid amning och bara ta till den när jag inte orkar/vill amma alls som t ex ute eller på natten?
RaderaTack för peppen och tipsen! :)
oh, jisses vad ni kampat!! Kram!
SvaraRaderaJa, det har vi nog... Tack för erkännandet av vår kamp! :) Kram!
RaderaMin lilltjej föddes i v30 i våras och jag pumpade och vi sondade henne i ca 8 veckor innan hon klarade sig på bara amning. Vi fick dock gå hem med sond i slutet av v34 och hade hemsjukvård tills sonden drogs så det verkar vara lite olika policys på sjukhusen. Vet hur slitigt det är att kämpa på med pumpen och amningsträningen när man själv är sjuk och bor på neo. Jag tyckte det var speciellt tufft att oavsett hur jag mådde (ledsen, orolig etc) var jag tvungen att regelbundet pumpa ( i mitt fall var tredje timma dygnet runt) som en maskin. Amningen blev "mjölkproduktion" och tillsatser och träning och så klinisk och inte en mysig stund... Jag hade dock ammat min stora tjej innan och det hade funkat bra ( efter typ 1,5 månad av problem) så det var mitt mål- att kunna amma.
SvaraRaderaNu är lilltjejen och jag där-hon ammar och nu har mysighetsfaktorn infunnit sig. Vet inte riktigt vad jag vill säga men kände igen mig i ditt inlägg. Vill nog bara säga grattis till sonen och bra kämpat med amningen! / Anna
Er historia liknar ju vår på många sätt. Det verkar vara olika på olika sjukhus hur man gör med hemgång från neonatalavdelningen. Det kan nog bero på många saker, platsbrist eller annat..?
RaderaFör mig var det inte så att någon sa att jag var tvungen att pumpa på natten, många sa att det var bättre att jag sov på natten eftersom det också främjar mjölkproduktionen. Men det jobbiga var nog att få olika besked och råd från olika vårdpersonal. Vissa sa att jag borde göra si och andra att jag borde göra så. Detta gav iofs stor frihet för mig själv att välja, men samtidigt blev jag påverkad av vad alla sa. Och i denna fas i livet, som nyförlöst och med en känsla av att vara inlåst på sjukhus, så är olika råd om t ex amning mest störande.
Jag håller med dig om att det inte var en mysig stund eftersom det nästan kändes medicinskt. Det blev heller inte mysigare av att vårdpersonalen försökte hjälpa mig genom att hålla i barnets huvud och tvinga in bröstvårtan, ibland. Jag hade svårt att säga ifrån.
Men nu, när vi varit hemma ett tag, så känns amningen mysig. Han får grepp ganska fort och kan amma ganska länge. Nu uppfattar jag det inte som att han slutar för att han är trött och inte orkar utan för att mjölken i bröstet tagit slut. Och då byter jag och han fortsätter för glatta livet på det andra. För det mesta...