Kvinnans sjätte sinne

Min svärmor hjälper mig inte direkt i jämställdhetsarbetet här hemma när hon pratar om kvinnans sjätte sinne nästan varje gång vi har varandra på tråden. Det är alltså modersinstinkten hon menar. Den motsvarande fadersinstinkten verkar hon aldrig ha hört talas om. Och kanske är det inte så konstigt. Hon fick ändå sitt första barn när det fortfarande var diktatur i Spanien och kvinnan var tvungen att be sin man om lov innan hon ens lämnade hemmet, om jag har förstått det hela rätt.

Hon är verkligen från en kultur där mannen sköter sitt och kvinnan sköter sitt. En enklare värld? frågar jag mig ibland. Är det enklare om man bara bestämmer: du gör det och jag gör det? Inget tjafs om att det är din tur att plocka ur diskmaskinen eller din tur att ta bort tvätten.

När jag är riktigt trött funderar jag på om det inte hade varit enklare att leva så, egentligen. Att kvinnan och mannen vet sina arbetsuppgifter på förhand. Ingen förhandling om någonting utan bara klart och tydligt att var och en sköter sin del och så går hemmet runt. Men när jag tänker så, så har jag nog glömt bort två viktiga saker: dels att jag arbetar heltid (när jag inte är föräldra"ledig") och dels att jag tycker det är extremt omodernt att dela in arbetsuppgifter baserat på kön. Dessutom vet jag ju att nästan allt hushållsarbete skulle falla på min lott. Alltså: nej! Jag tror att båda mår bra av att göra lite olika saker och att inte allting ska vara förutbestämt. Jag tror framförallt att hela vår lilla familj mår bra av att båda föräldrarna har god kontakt med barnet och använder sina faders- respektive modersinstinkter frekvent. Därför vill jag inte främja bilden av att kvinnan är mer lämpad än mannen, på grund av något mystiskt sjätte sinne. Jag tror att båda två kan utveckla en fin kontakt och ett bra samarbete med vårt lilla barn, bara man ger varandra chansen.

Kanske är det just där jag brister lite. Jag som trodde och tänkte att vi skulle vara så jämställda. Jag som tänkte att vår jämställdhet verkligen hjälptes på traven av att jag låg inlagd långt från barnet de första dygnet och att pappan fick ta hela föräldrabiten då. Jag som tror att ger man bara pappan chansen att lära sig själv hur han ska göra med barnet så kommer det bli jämställt mer eller mindre automatiskt. Jag är den som tittar över axeln vid blöjbyte, som säger till honom att titta på sitt barn och inte på datorn vid matning... Jag är den som klagar. Tjena vad tråkigt!

Jag tror att jag måste ge mer utrymme och klaga mindre. Uppmuntra mer och se till vad som är bra och vad som fungerar, inte bara låta sur och arg när jag tycker att han gör fel. Så fel gör han ju inte. Han gör ju så gott han kan och han är ju snäll.

Jag vet inte. Verkligheten är komplicerad och relationer är väl till för att jobbas på. Vi gör så gott vi kan och vi pratar om det när det inte känns bra. Vi engagerar oss båda i hemmet, familjen och barnet och vi vill ju båda att vi ska ha det så bra som möjligt. Vi bygger vår egna familj och vårt eget liv, på helt andra premisser än i sjuttiotalets Spanien. Sedan att svärmor och svärfar inte förstår hur vi tänker och kanske tycker att jag är lat (eller rentav okvinnlig?) som låter pappan ta en hel del ansvar och arbete, det är väl en mindre sak. Det är en sak för dem. Man kan inte förstå allt som ungdomen hittar på nu för tiden. Det är väl bara så?