Prestera mammaledighet

En bild från semestern.

Det är lite samma känsla nu som någon vecka in på semestern i somras. Att jag vill göra något vettigt av tiden. Vad nu något vettigt är?

I somras ville jag: virka klart en filt, läsa en bok om att föda barn och läsa en till bok som var en roman på spanska. Dessutom ville jag så klart vila, vara den gravida i släkten, äta svärmors mat, äta mammas och pappas mat, bada, äta glass, känna vinden i håret och solen i ansiktet och lite sånt.

Hela semestern spenderades utanför hemmet. Jag arbetade till och med samma dag som vi åkte, och en halv dag innan vi kom hem. De tre första veckorna var vi i Spanien, hos mina svärisar, och den sista veckan var vi hos mina föräldrar på västkusten.

De första kvällarna och dagarna virkade jag lite på filten. Det var Filten (med stort f) som jag skulle virka klart när/om jag blev gravid, hade jag bestämt en gång. Men eftersom graviditeten gick så snabbt, blandat med stress på jobbet (eller vad jag nu ska skylla på) så bestämde jag mig för att förlägga virkandet till semestern. Jag virkade hur som helst några rutor till den, men sedan tröttnade jag.

Den första boken läste jag faktiskt ut. Det var skönt att ha något på svenska att läsa där nere i Spanien. Min svärfar tyckte nog att jag var lite tokig. "Föda har väl folk gjort i alla tider utan böcker?" gissar jag att han tänkte.

Den andra boken, Vindens skugga, läste jag i någon dag tillsammans med min karl. Men den är så otroligt seg att läsa på spanska, alltså. Författaren använder massor av ord som jag inte förstår (ca tre ord per mening förstår jag inte) och han skriver på ett invecklat och säkert "bra" sätt, men som jag inte riktigt kan uppskatta eftersom jag inte förstår alla orden. Därför var intentionen att läsa boken tillsammans, högt för varandra, med pauser för förklaringar. Det hade nog gått om båda varit lite mer motiverade, men det var vi inte. Siestan är till för att man ska sova. Inget annat. Tyckte vi.

Till slut gav jag bara upp mina planer. Det kanske var en vecka in i semestern som jag insåg att jag skiter i det. Jag har ju semester. Jag behöver inte prestera utan bara vara och umgås och äta och bada. Gött!

Ändå infinner sig lite samma känsla nu. Det har gått fyra månader av min mammaledighet (sedan vi kom hem från sjukhuset alltså) och jag har sju månader kvar. Det jag har gjort är väl att ta hand om bebisen och kolla på TV, gå promenader och umgås med kompisar. Jag har varit på några bebisaktiviteter också. Och på BVC. Och så reste vi ju till Göteborg i jul.

Jag vet inte heller riktigt vad jag vill göra med tiden. Det enda jag "vet", eller åtminstone känner, är att jag inte vill vara besviken efteråt. Jag vill inte tänka tillbaka och tänka att jag inte gjorde något vettigt av tiden.

Samtidigt tänker jag att det enda vettiga jag kan göra är att vara med mitt barn. Ta hand om honom, familjen (och hemmet) på bästa sätt. Det föräldraledigheten är till för är ju att lära känna sitt barn, se honom utvecklas och bara vara där för honom. Ta hand om honom. Och det gör jag ju. Sedan att jag ser en del på TV, när jag ammar och när han sover, det får väl vara så. Det är ju inte det enda jag gör. Och man blir faktiskt  ganska bunden till hemmet och soffan med en så liten knodd. Man orkar inte gå ut jämt och hitta på något. Jag får väl bara acceptera att det är så. Åtminstone för mig.