Det blir för mycket ibland, ni vet. Så man hinner inte skriva om nåt gult eller fult eller någonting. Så det blir ingen lista idag. Jag funderar på att hoppa av hela listgrejen eftersom det känns som om det blir mer kvantitet än kvalitet för min del. Fast vi får la se, jag kanske hoppar på igen.
Kvällarna är så långa nuförtiden. De är ju det på vintern. Och särskilt när jag äter middag ca 16.30 och sedan har en eeevighet kvar till kl 22.30 när lillpojken brukar somna, efter ett oändligt antal matningstillfällen.
Matningen dessutom. Han ammar i ca 5 minuter på det ena bröstet och vill sedan se sig om. Och inte amma mer, helst. Om jag nu inte kollar på TV. Då kan han slappna av lite mer och amma en längre stund. Kanske till och med bli mätt. Annars får han "bibi" efteråt. Vårt ord för nappflaska. Tack gode uppfinnare för nappflaskan! Och modersmjölksersättning! Som det underlättar! Det är otroligt skönt att vårt barn med glädje tar flaskan, eftersom han fortfarande är lite krånglig med amningen, som jag precis beskrev.
Det är otroligt vilken utmaning det är att få barn. Det är så mycket som blir annorlunda. Så många saker som jag inte ens tänkt. Nya konfliktområden inom familjen. Nya rädslor, starkare känslor. Allt på en gång. För det mesta har vi det bra men ibland orkar vi bara inte. Jag hoppas att det bra överväger och att vårt barn får en trygg barndom hos oss. Vi gör så gott vi kan, även om det inte alltid känns så bra.
Det som slagit mig mest sedan han kom är allvaret i att få ett barn. Ansvaret för ett nytt litet liv. Det är vi som står honom närmast - föräldrarna. Hur mycket man än vill involvera vänner och övrig familj så blir det inte alls samma sak eller ens i närheten med dem. Det är vi som är föräldrarna. Bara vi. Och det är oss han behöver - mest av alla! Allvaret i det ansvar vi har förstod jag eller kände jag inte förrän han var född.
Men som sagt: vi gör så gott vi kan. Just nu känns det som om det är för mycket av allt men imorgon kommer det antagligen kännas bättre.
Nu ska jag äta gröt och sova!
Det är normalt att det allvaret, ansvaret väller över en... och de första året, två åren är absolut ingen dans på rosor. Jag älskar mitt barn men längtar absolut inte tillbaka. Att alla känslorna känns mer, att livet blir mer på riktigt - ja, att få barn är nog lite som att förlora någon man älskar fast tvärtom. att vinna någon man älskar så fylls man av rädslor, oro etc. Jag har skrivit det tidigare... för att inte se allt svart/vitt utan grått. Det kanske inte är ni som talar utan sömnbristen, oron etc. Vi bråkade sjukt mycket under några månader runt 5-6 månader då han jobbade och jag knappt sov alls... vi förstod liksom inte varandras perspektiv - han förstod inte mitt. Mitt tips igen är att försöka att dela på ansvaret iallafall på helger, kvällar... försök komma ifrån nån timma.
SvaraRaderaMed en liten bebis känns även allt mycket större, för han kan ju inte ta hand om sig själv men med tiden så inser man att barn är tåligare än vad man tror. Försök inte oroa dig för framtiden utan fokusera på nuet.
Tack för dina tips Bella! :)
RaderaDet är svårt att förstå varandras perspektiv ibland, tror jag. Särskilt när man är trött och slutkörd. Jag tror att det verkar rätt soft att vara hemma med bebisen, jag kollar ju mkt på TV och sitter i soffan, promenerar på förmiddagarna. Och även om det låter gött så tar det energi att alltid vara uppmärksam och fixa runt det lilla livet. Hans behov måste ju gå först.
Vi delar på ansvaret ganska bra ändå... Pappan gör ju av allt (de todo). Byter blöjor, matar, bär runt, leker osv.
Ja, jag ska fokusera på nuet och försöka gosa, gulla och skoja mer!