Hemlängtan och sammanfattning

Det kanske låter konstigt att en sådan hispanofil som jag längtar hem till kalla Sverige - ruskvädrets land, men det gör jag. Inte till ruskvädret förstås men till mitt hem, vårt hem, vår lägenhet i utkanten av Umeå på 50 kvadratmeter. Jag längtar till skogsvägarna där jag brukar promenera och till mina vänner, till mina egna vanor!

Vad har varit bäst med att vara här? Vädret tänker jag spontant, men det är inte sant, även om vädret de flesta dagarna varit fantastiskt. Apelsinblomsdoften då? Jo, den var också underbar. Men det absolut bästa med den här semestern har varit att vi som familj har fått en månad av harmoni. Vi har båda två, M och jag, varit mer utvilade och vi har kunnat hjälpas åt på ett bra sätt att ta hand om G. M har alltså varit med G väldigt mycket. Han har verkligen kunnat ta plats som pappa och det har varit så skönt! Jag hoppas att vi tar med oss detta goda samarbete hem till Sverige. Att vi helt enkelt fortsätter på det här spåret.

Det var även väldigt fint att vi tog tag i att åka till la sierra de Aracena för att träffa CasaAnnika och hennes familj. Det var fint att se något nytt och uppleva något annat än familjelivet i Almonte för en stund. Väl där var höjdpunkterna besöket på Hammamet i Linares och all god mat vi åt! Det var också fint att träffa Annikas familj i verkligheten. Jag har följt dem i flera år på hennes blogg men det tillför en extra dimension och förståelse att träffas i riktiga livet, tycker jag.

Stranden vid Mazagons parador som vi hade tänkt besöka har vi inte kommit till än. Och det blir nog inte av heller. Just nu är det ganska kallt och vi kommer troligtvis inte hinna dit varken imorgon eller på fredag. Det får bli en annan gång.

Efter den här månaden kan jag bekräfta bilden jag läst hos både BackstageBella och CasaAnnika om att barn i Spanien ska vara rena, prydliga och absolut inte leka på marken. ¡El suelo, no! är något man hör nästan hela tiden när man är ute. Det är viktigt att kamma barnen, klä upp dem och se till att de håller sig rena när man är ute. Jag har också tänkt på att bestraffningar verkar vara vanligare här. Att barnen ska uppleva någon form av straff om de gjort fel. Ofta har jag tänkt att jag inte skulle vilja göra så med mitt barn i samma situation men vad vet jag. Mitt barn är ännu så litet. Jag tror inte riktigt på bestraffningar. Jag tror mer på att uppmuntra rätt beteende.

Jag tycker även lite synd om barnen när de uppmanas pussa olika vuxna som de träffar. Pussa nu morbror! Det kanske inte alls känns bekvämt för barnet, men det verkar vara en artighetsgest här.

Jag har även lärt mig att vi kvinnor har ännu en uppgift att utföra: nämligen ringa och kolla hur det är med sjuka kusiner. Det är min uppgift och inte Ms även om det är han som egentligen är släkt med dem!

Det som varit sämst här är att folk blivit sjuka. Först en omgång med förkylningar och nu magsjuka. Som tur är har vi (G, M och jag) inte blivit sjuka än (Peppar, peppar!) men det är ändå segt och skapar oro. Man vill ju vara frisk och kunna leva livet som vanligt liksom.

Att bo en hel månad hos svärföräldrarna har också haft sina för- och nackdelar. De största fördelarna är att vi inte behövt laga någon mat och att vi fått hjälp med G. Nackdelen är väl att man inte är i sitt egna hem och inte kan bestämma och göra riktigt som man vill hela tiden. Men på det hela taget måste jag säga att det har fungerat väldigt bra. G har fått lära känna farmor och farfar och han har fått höra massor av spanska.

För att avsluta vill jag säga att det verkligen märks att Spanien är ett land där kollektivet är viktigt. Vi i relation till varandra. Byn, familjen. Folk pratar med en överallt, man hälsar på folk man knappt känner och kreti och pleti ger en råd om småbarnsskötsel. I Sverige får man gå till BVC och be om råd om man vill ha några. Detta var en chock i början men det känns lite bättre nu. Jag har verkligen sett hur individualistiskt Sverige är och hur Spanien på många sätt är tvärtom.

En sista sak om barn i Spanien som jag vill skriva är att här räknas inte pappan som aktiv förälder alls på samma sätt som i Sverige. Det märks framförallt i språket (val av subjekt) när folk hela tiden vänder sig till mig för att fråga hur jag brukar göra med mitt barn, inte hur vi brukar göra med vårt barn.

Att resa och bo utomlands är ett sätt att upptäcka saker om en själv och ens hemland som man aldrig får chans att göra på samma sätt om man bara stannar hemma. Därför är jag tacksam att jag fått och tagit den här chansen att ha en svenskspansk familj!

Spaniens avsaknad av VAB och dess konsekvenser

Spanien är ett samhälle som i hög grad bygger på familjen. Det är familjen som är kärnan och tryggheten. Det är familjen som hjälper en att klara vardagen.

Kanske är det därför det inte går att vara hemma från jobbet med sina sjuka barn. Det är okej att ta ledigt från jobbet för att ta dem till vårdcentralen eller sjukhuset men inte för att vara hemma och bara ta hand om dem när de till exempel kräks eller har feber.

Så vem vänder man sig till då? Jo - till familjen. Till mormor eller farmor. Då får hon rycka in som barnvakt åt sjuklingen. Och vad händer då? Jo, då blir farmor sjuk hon med! Och det är precis vad som hänt. Och mitt i detta är vi, med lille G. Jag hoppas innerligt att vi kan åka hem som planerat på lördag. Att ingen av osd blir sjuka så att vi måste åka hem senare.

Jag hoppas samtidigt som jag går till apoteket och köper handsprit, tvål till köket och suero - vätskeersättning. Ett nytt ord jag lärt mig under denna vistelse.

Det finns ingen bokhandel i Almonte

Tyvärr finns det ingen renodlad bokhandel i Almonte, vår andalusiska by. Däremot finns det ett bibliotek inhyst i en gammal bodega. Riktigt fint, faktiskt, och ganska stort. Silencio, står det på en skylt när man kommer in. Tystnad. En regel som inte längre gäller på svenska bibliotek, enligt min erfarenhet.

Jag passade på att fråga bibliotikarien, när vi var där sist, om var i Almonte man kan köpa böcker. Hon tipsade om två ställen, igår besökte vi ett av dem. Det visade sig vara en kiosk där det såldes godis, garn och några få böcker. Barnböckerna var få och tråkiga. Inga pekböcker eller liknande...

Vi gick in i Bazar Amistad som låg nära. Det är en av alla kinesägda butiker här. De hade några få extremt fula barnböcker. Billiga visserligen, men nej tack.

Till slut gick vi till CopiAlmonte på Calle Triana (som bibliotikarien inte tipsat om). Det är egentligen en pappershandel där man kan kopiera och skriva ut men de har också fina barnböcker, bland annat från förlaget Combel. Jag köpte tre böcker igår och ytterligare tre idag. En har jag redan hunnit ge bort till en av kusinerna som varit så magsjuk att han tvingats läggas in med dropp. Stackarn! En av de andra böckerna ska vi ge till Gs kusin som slog i huvudet så hårt häromdagen att det behövde sys i pannan. En tredje bok ska vi ge till Gs äldsta kusin för att han gillar böcker och för att den verkar bra: Llega el Sr. Flat. Resten behåller vi själva!

Jag passade på att säga till expediten på CopiAlmonte att det är synd att det inte finns någon riktig bokhandel här. Hon svarade att hon nästan inte säljer några böcker alls. Synd! Jag tror att alla barn behöver någon vuxen som läser för dem. Att kunna läsa och förstå olika sorters texter är nödvändigt för att både klara skolan (alla ämnen!) och för att förstå världen. Mer läsning åt folket!

Kan ni vara vänliga att byggarbeta lite tystare, tack!

Renovering av eller skattletande på parkeringsplatsen mitt emot vårt hus

Varför finns det siesta om man inte får sova? undrar jag. Stackars oss men framförallt stackars jobbargubbar med tillhörande översynsfarbror (i mitten av bilden)! Stackars oss som inte får sova, eller åtmistone vila, i fred efter en intensiv förmiddag och stackars arbetare som inte heller får sova utan istället måste arbeta under dygnets varmaste timmar. Inga hörselskydd eller arbetskläder har de, vad jag kan se, heller. Säkert inte ens anständig lön... Ja, jag blir lite irriterad. Jag trodde att siestan var helig, mellan kl 14 och 17 åtminstone. Nu är ju klockan visserligen över 17 men jag har hört dem arbeta ett bra tag.

Nåväl, själv har jag gett upp att försöka sova. Jag får la gå in och se hur bebisen har det och om han hellre vill leka än att lyssna på traktorn. Kanske vill han titta på traktorn? Hade han varit tre år hade han väl varit klistrad vid rutan gissar jag. Hade jag gissat det även om han varit en flicka? Hur långt har vi kommit egentligen? Inte längre än att det på just den här parkeringsplatsen bara är män som arbetar som skattletare/markarbetare i alla fall!

Barnet i hagen

I Sverige var det populärt med hage till barnen när min pappa var liten. I Spanien är hagar ett måste än idag.

Efter två veckor här har vi idag monterat hagen som G får låna av sin ena kusin. Han njuter verkligen av att ligga i den och ropa, sparka, vifta och snurra runt. Förut hade vi honom på en filt men då kunde han lätt rulla ut på det hårda och kalla marmorgolvet, eller få fingrarna under medarna på farmors gungfåtölj. I hagen ligger han säkert.

M tycker att vi ska ha en hage hemma också. Det säger jag nej till. Där har vi parkett som han hamnar på om han tar sig utanför filten och dessutom är det lättare för oss att bara sätta oss ner på huk och leka med honom när han inte är omgiven av ett nät.

Men visst, jag erkänner, hagen har sina fördelar här i Spanien med hårda kalla golv och icke barnsäkrat hem.

Det finns parfymfritt tvättmedel!

Jag har funderat på att skriva om företeelser och uppfinningar jag saknar i Spanien. Med på listan skulle parfymfritt tvättmedel vara... men så föll min blick på en av svärmors alla tvättmedelsflaskor: för känslig hud, utan parfym! Underbart!

Typiskt då att jag precis innan hällt i parfymerat tvättmedel och satt på en tvätt med mina och bebisens lakan!

Semester från semestern

Morgondis över Matalascañas

Så tog vi semester från semestern i några dagar. Vi packade allt vi trodde att vi skulle behöva och begav oss till huset på stranden, en enplansvilla från 70-talet med en palm framför och rosmarinbuske, hibiskus, rosor och kaktusar i rabatterna. Och grodor som varje kväll stämmer upp i kvällssång, allihop tillsammans. Kvack, kvack, kvack i en evighet tills vi somnar.

Första dagen - sommarvärme, andra dagen - vinterkyla, tredje dagen, idag, åker vi hem till byn igen.

Vi har blivit förkylda alla tre. G hostar som en gammal gubbe, M snorar och jag har ont i halsen. Det kanske inte är så konstigt egentligen. G har aldrig varit förkyld eller sjuk tidigare, men så har vi ju också levt lite för oss själva där hemma. Nu har det blivit extremt många kindpussar och kramar på kort tid och då sprids väl virusen och bakterierna, kan jag tänka mig.

Vi har haft det bra här på stranden i alla fall. Vi har ätit glass, jag har promenerat i vattenbrynet, vi har ätit lunch på restaurang: en bra och en dålig. Vi har fått besök av Gs farbror med fru och barn. Vi har promenerat och promenerat och promenerat. Jag har träningsvärk i låren.

Men nu ska vi åka tillbaka. Jag ska ta farväl av havet och gå upp till huset och städa. Hoppas att G fortsätter sova i vagnen en stund!

Kvinnomagen

Aldrig är jag så hungrig och aldrig är jag så mätt som när jag är här i min andalusiska by. Här äter man lunch sent, klockan två halv tre om man har tur. Tur har jag i alla fall med maten som alltid är underbart god. Svärmors långkok, fisk i ugn eller friterade soldaitos de bacalao eller croquetas. Medelhavsmaten som är så nyttig. Jag antar att hennes mat räknas dit, trots att kusten här, la costa de la luz, tar emot Atlantens blå vågor och inte Medelhavets turkosa vatten.

Och det är i magen maten hamnar. På nästan samma ställe som bebisen bor när man är gravid. Och runt magen och armarna hamnar det goa som man inte lyckats göra av med under långa promenader i Västerbottens skogar eller runt omkring i den soliga spanska byn. 

Tänk att kvinnokroppen alltid ska vara utsatt för sådan press och sådan granskning! Den ska vara lagom stor och lagom liten på sina olika ställen. Det ska vara mycket hår på huvudet men ingen annanstans. Den ska vara len och ren och lukta gott. Allt det här vet vi redan.

Kvinnomagen. Den är det vackraste som finns när den bär ett barn. Då ska den få plats och framhävas i kläderna. Det är det gravidkläder är till för. Men när barnet är fött och det gått ett tag (hur länge?) verkar det som om magen på något magiskt (!) vis ska återgå till hur den var när man var ung och smärt och bebben var långt, långt ifrån påtänkt. Så kändes det idag och igår när jag provade kläder i en butik. Expediterna försökte i all välmening få mig att välja kläder som trollar bort magen. Och jag kände mig tjock. Gordita, tack för diminutiven, kära du!

Men vad ska man göra? Jag köpte osötad yoghurt med 3% fett att äta istället för den sötade goda grekiska med 10% fett. Jag promenerar under dagen för att transportera mig, jag promenerar på kvällarna med svärmor och hennes tantgrannar. Jag borde la gå och simma? Inte äta så mycket? 

Usch! Jag blir så irriterad och ledsen! Jag vill tvinga världen att designa kläder som passar mig istället för att jag ska modifiera min kropp så att den passar kläderna och ideal skapade för och av män!

Nu åker vi snart till stranden. Men inte för att bada utan för att ta det lugnt och vara själva några dagar M, G och jag. Det blir skönt. Jag ska försöka släppa allt och bara njuta. Se upp mot solen, bort mot Atlantens vida horisont och vara lycklig över att det är hit livet tagit mig. Hit till Andalusien! Hit till min man och son. Här är jag i min kropp och jag mår bra! Ha!

La placita

Igår (i fredags) gick vi på la placita som är varje fredag i byn. Det är alltid trevligt tycker jag. Oliverna är det bästa och djuren, fast jag tycker synd om dem, djuren alltså. Alldeles för många fåglar i samma bur. Kycklingar, kaninungar, guldfiskar.

Tur att vi är i en liten by, tänkte jag, så att ingen får för sig att begå något vansinnesdåd här. Klockan var halv tolv på förmiddagen. Ingenting hade ännu hänt. Folk levde sina vanliga liv. Gick på Drottninggatan eller på la placita...

Klockan fem, när jag satt mig till rätta på takterrassen för att läsa min bok fick jag veta vad som hänt. Syrran hade skickat ett meddelande, jag ringde upp. Så hemskt. Ingen jag känner, vad jag vet, men ändå! Fruktansvärt! Respektlöst! Overkligt!

Dagen idag (lördagen) har gått i motsatt tecken. Jag har njutit av livet. Picknick i det fria i naturen nära Aracena, sedan ett besök på Linares Hammam. Sist en middag på en bar i Aracena. Allt tillsammans med Casa Annika och hennes familj, och så G och M såklart!

Lev! Njut! Passa på! För, som Isak säger i Skam: det enda vi vet med säkerhet är att livet pågår just nu...

Klipp den stackarn!

Tänk att nästan varenda människa vi möter här i vår andalusiska by vill att vi klipper av G håret! "Det är mamman som bestämmer" har pappa M börjat säga, han orkar väl inte argumentera för en åsikt som eventuellt inte riktigt är hans. Tur att jag är envis då för här ska inget bebishår klippas av!

Dessa starka åsikter om hur bebisen ska ha sin frisyr är bara ytterligare ett bevis på att det finns olika normer. Här är det norm att klippa bebisar så att håret blir starkare (och lättare att kamma, gissar jag). I Sverige är det norm att låta håret vara som det är. Där, som här, förundras alla över barnets ögon och hår, fast på olika sätt. I Sverige tycker folk att hans frisyr är häftig. Här tycker de, som sagt, att den ska friseras så att han ser ut som folk. I Sverige gissar folk att hans rikliga hårväxt kommer från den spanska pappan, här tror de att hans blå ögon kommer från mig, från de svenska generna.

Inte vet jag. Han är både spansk och svensk. Andalus och norrlänning. Bebis och hippie. Kanske i framtiden till och med göteborgare? Hur som helst är han och ska tillåtas vara sig själv. Vi ska aldrig ta skit igen...

Tankar från första tiden i Spanien

"Var beredd på att det kan bli krockar" skrev CasaAnnika till mig innan vi reste iväg. Och jo, jag har ju varit här förut i min andalusiska by, jag vet ju hur det är. Men inte hur det är att vara här med min egna son. Det visste jag inte. Och nu är vi här, alla tre.

Solen skiner och det varma vädret verkar vara här för att stanna. Det är en skön temperatur och skön stämning i byn. Snart är det Semana Santa med processioner och hög musik. Jag köpte hörselkåpor till G innan vi for. Han kommer vara den enda med hörselskydd, men det är det värt. Vi måste vara rädda om honom.

"Låter du honom sova ute?" sa både min svärmor och min svåger när de såg att jag parkerat barnvagnen med den sovande bebisen ute i pation. Vad kan hända liksom? Jo, det fick jag snart veta: det kan komma en fluga! Och vad kan den göra? undrade jag. Svärmor skrattade. Ingenting, förmodligen. 

Det är en av "krockarna". Vad är farligt och vad är inte farligt? Enligt mig är det långt mycket farligare att ha kemikalier, rengöringsmedel av olika slag på golvnivå än att låta barnet sova ute. Det är farligt att åka bil utan säkerhetsbälte, även inom byns gränser. Men det är inte farligt att barnet sover i barnvagnen i pation. Det är inte farligt att han är utan strumpor på natten, under den tjocka filten (och med elementet på). 

En annan av krockarna, som jag faktiskt inte var beredd på, även om jag föreställde mig hur det skulle bli är alla tanter. Alla tanter och andra som stannar och tittar på bebisen när vi är ute med honom. De pratar högt, spanskt och intensivt. Bebisen blir förundrad. "Vilka är alla dessa människor? Vad vill de mig?" tror jag att han undrar någonstans långt inne i sin själ. Jag som ändå är översocial blir trött av alla möten. 

En tredje sak som också chockat mig lite är att folk här, på ett helt annat sätt än hemma, vill tipsa mig om hur jag ska göra och inte göra med bebisen. Tipsa mig alltså, inte M. Han är inte inräknad som omhändertagande förälder. "Ska du inte låta honom sitta i vagnen istället för ligga?" "Ger du honom fisk än?" "Ska du verkligen ta med honom till la plaza i en body? Har han ingen skjorta?" Nej, det har han inte. Eller jo: nu har han det. Vi fixade det idag, svärmor och jag. 

Och håret sen. Parveln har en häftig uppåtstående frisyr. "När ska den klippas? Du måste klippa honom, så att hårkvalitén förbättras, så att håret blir starkare." Tjena! Han är en bebis. Och jag är hans mamma. Jag bestämmer. 

Vilken tur att min svärmor inte tjatar om allt. Hon, och de andra också för den delen, respekterar att jag är mamman och att jag vet vad som är bäst för mitt barn. Men ibland känns det som om min uppgift här är att få människorna som bor här att se att man kan göra på andra sätt än vad de är vana vid. Att man faktiskt kan låta barnet sova ute i pation, att man kan låta bli att klippa av det häftiga håret och att man kan gå till torget iförd en enkel body och ett par bebisjeans!