Knappt en månad kvar

Föräldraledig. Vilket ord! Alla som varit föräldralediga vet att det inte har så mycket med ledighet att göra. Visst är man ledig från sitt jobb, det är sant, även om man får gå dit och hälsa på, såklart. Men helt ledig i den riktiga lediga ledighetsbemärkelsen är man förstås inte. Man är ju förälder. Man har ett hushåll, och framförallt ett barn att sköta, eller fler. Jag har ett. Du ser honom på bilden ovan. Världens bästa som har hängt med mig på långa grusvägspromenader i skogen, som har följt med på några olika bebissammankomster, som har gosat med mig framför diverse TV-program. Det är konstigt men sant: jag kommer fortfarande att ha honom även när jag börjar jobba. Han kommer fortfarande och alltid att vara min son och jag kommer i evigheten att vara hans mamma. Jag behöver inte säga upp mig och axla hemmafrurollen för all framtid för att vara hans mor. Jag kan arbeta utanför hemmet. Jag är modern.

Vi funderar ju, som sagt, på att flytta till Göteborg. I och med det har vi inte ställt honom i någon förskolekö här i Umeå. Dessutom sägs det vara omöjligt att få plats i närheten av där vi bor nu. I Göteborg får man ställa i kö max sex månader innan man vill ha platsen. Det är mycket större chans att få en plats på den förskola man önskar från och med augusti än från och med mars. Jag tänkte först att han skulle börja i mars. Jag vet inte varför just mars, men det kändes bra med åldern (ett och ett halvt år) och med årstiden (ganska snart sommarlov). Men eftersom den förskoleadministratör i Göteborg som jag till slut lyckades få tag i sa att om han ska börja i mars så är det stor risk att ni inte får plats där ni vill, så känns det ändå bättre med att vänta med förskolestart tills i augusti nästa år. Då är han nästan två år. Om det blir lagom att börja förskolan vid två års ålder, får vi se, men vid det laget kommer nästan alla våra föräldradagar vara slut, åtminstone mina. För, igår när vi var ute i den vackra kvällen och promenerade, frågade jag M om han tycker det är okej att jag är föräldraledig igen efter honom. Att jag tar april till augusti nästa år. Det tyckte han var självklart. Fast han sa också något om att han kanske också vill vara ledig då. Och i rättvisans namn har ju han mer rätt till dem. I så fall får vi båda vara lediga i ett år var. Vi får se hur vi gör. Just nu känns det bra att veta att det finns en möjlighet för mig att ta dessa månader nästa år. Jag skulle kunna få en period till hemma på heltid med mitt älskade barn. Vi får se hur vi gör. Kanske delar vi upp denna tid så att vi arbetar ca 50% var och är lediga två eller tre dagar i veckan var. Vi får se hur det faller sig.

Det är sådana här tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Hur vi ska få ihop det i framtiden. (Framtiden, vilket stort ord. Evigheten från nu.) I den närmaste framtiden, menar jag. Det närmaste året. Det är mycket som kommer att förändras om vi byter stad och landsände. Om vi byter Norra Norrland mot Västra Götaland. Umeå mot Göteborg. Den största anledningen till flytt är familjen. Att komma närmre familjen, att de ska få vara delaktiga när G växer upp, att han ska lära känna min syster samt "den äldre generationen". Det är nog vanligt att söka sig till rötterna när man får barn. Jag har hört om flera som flyttar hem igen. Till födelseorten. I vårt fall kan vi ju bara flytta till den enas födelseort, och då faller sig Göteborg mer naturligt än byn i Spanien. Ja, det här har jag ju skrivit om förut. Om några dagar ska G och jag åtminstone åka till Göteborg i drygt två veckor. Vi ska ta nattåget. Jag undrar hur det ska gå. Bra, hoppas jag. Bara han inte ramlar ner från britsen i något obevakat ögonblick. Hur gör jag om jag måste gå på toa mitt i natten när han sover? Snälla, om någon har någon bra idé: svara! Det blir min sista tid som föräldraledig, för den här gången. Sedan är det bara sex ynka dagar kvar innan jag går tillbaka till mitt avlönade och pensionsgrundande arbete utanför hemmet. Det blir nog också roligt. På sitt sätt!