En vecka in

Vägen framåt.

Så har det helt plötsligt gått en vecka i detta nya. I den nya ordningen: mamma är på jobbet, pappa är hemma. De åkte till biblioteket första dagen, som planerat. Jag grät några skvättar på väg till och på jobbet. "Hur känns det?" Det räckte för mig att tänka den frågan, när jag cyklade genom ett morgonkallt Umeå, för att jag skulle börja gråta. Väl framme ordnade jag med mitt skrivbord och installerade mig rent allmänt i kontorsmiljön. Jag hade fått 87 mail. Jag började klicka mig igenom dessa och svara på de aktuella, de från augusti i år. 

Klockan ett ringde M. Helt hysterisk. Katastrof. Då trodde jag att G höll på att kvävas och när M i nästa andetag sa att de behövde en taxi, trodde jag att de skulle till sjukhuset. Men nej. Varken G eller M mådde fysiskt dåligt. Det var bilen. Bilen startade inte. Så där stod de, på en obemannad bensinmack med vår lilla bil som bara stenvägrade att reagera, att leva. Den ville inte mer! M ringde bärgaren, jag ringde taxi. M lämnade nyckeln på macken mittemot. Taxin åkte förbi (utan att se dem). M smsade mig efter någon halvtimme och undrade var taxin var. Jag ringde honom och försäkrade att den kommer snart. Det gjorde den inte. M fick ringa taxi själv. Till slut kom den. Och de kom hem. Faran över. Först klockan nio på kvällen hämtade bärgaren bilen. Segt!

Natten till tisdagen blev G förkyld. Han vaknade flera gånger under natten och bara skrek rakt ut. Han kunde väl inte andas ordentligt? På tisdagmorgon bara grät han. Ville ingenting. Allt var fel, fel, fel! Då tog vi till det så kallade Tunga artilleriet: Babblarna. Då blev han nöjd. Det här barnet har nästan inte sett någon TV alls. Han fastnade direkt. Och det känns ändå okej. Är man sjuk får man kolla på TV. Funkar inget annat så får vi väl ta till det ibland. Tisdagmorgon var en sådan morgon, när Babblarna fick rädda upp, medan mamman gjorde sig i ordning och åkte iväg till jobbet. Buss. Jag pallade bara inte att cykla efter den natten. På kvällen började även min hals att klia. Och M kände sig också krasslig.

Veckan, och pappaledigheten, hade ju kunnat börja bättre. Mycket bättre. Ändå känns det som om vi har kommit in i det ganska bra. Jag är mycket mindre med G nu än innan, även om jag räknar tiden när jag är ledig. M är med honom mer, helt enkelt. De går ut på äventyr, de läser bok. Jag är trött när jag kommer från jobbet men det känns alltid fint att få komma hem till min familj efter en hel dag framför datorn. Då är det lite bebisgos man behöver! Tack G för att du kom till oss! Tack för att du lär oss en hel massa saker! Tack M för att du är världens bästa pappa! Tack till mig själv för att jag har börjat jobba igen, för att jag vågade!