Ekonomin är förstås inte allt

Ens lön och hur mycket den höjs i den årliga revisionen är förstås inte allt, men ändå blev jag besviken och ledsen när jag insåg att jag antagligen ligger bland de som fått minst lönehöjning i år. Jag vet inte varför och gick direkt, efter en ynka sekund, till fackets lokala representant och bad henne förhandla åt mig. Nu under kvällen har jag tänkt och funderat, samtidigt som jag har försökt vara närvarande med mitt älskade barn. Kan det vara för att jag varit föräldraledig? Kan det vara för att samtalet när man skulle prata om vad man presterat under året inte "gick så bra" på grund av att jag och han jag pratade med inte kände varandra nästan alls? Kan det vara för att jag redan har en hög lön jämfört med andra på jobbet? Kan det vara för att jag är ung? För att jag är tjej? För att jag inte jobbat mer än en månad efter det att jag fick min tillsvidaretjänst, trots att det gått ett år och elva dagar? Jag har ingen aning. Kanske får jag klarhet, kanske inte. Frustrerande, nedslående och energikrävande är det i alla fall att få svart på vitt i en siffra att mer än så här vill vi inte ge dig i löneökning. Mer än så här är det inte värt. Jag funderar på att skriva någonting till någon imorgon. Det kan nog bli bra. Nu släpper jag det.

Hem gick jag, från bussen. Jag försökte förbereda mig mentalt inför kvällen. Jag skulle vara ensam med G eftersom M skulle på sin målarkurs. Första gången för terminen och han har verkligen räknat ned! Självklart vill jag ju unna honom denna tid för sig själv och sitt skapande, särskilt nu när han är hemma hela dagarna med vår son. Jag vet ju hur det är. Jag minns. Samtidigt undrade jag hur jag skulle orka, efter alla känslostormar idag på jobbet kring lönen (som jag ju skulle släppa) och annat som kom upp. Hur skulle jag orka? Jag packade ner G i vagnen och begav mig ut. Gick i skogen på min vanliga väg, till mitt vanliga mål. Tittade mig omkring och gick hem. G nöjd i vagnen. Han klappade i händerna och tittade runt, pratade en del på sitt eget hemliga språk. 

Jag tycker att det är jobbigt att bli bedömd, men av mitt barn blir jag inte det. Han ser mig bara för den mamma jag är och han litar på mig. Han kommer till mig, han sträcker sig efter mig. Han vill mig väl och han vet att jag vill honom väl, välast av alla. Han är genuint glad och genuint ledsen. Han spelar inga spel och han kan ännu inte ljuga. Han försöker inte få oss till något annat än att ta upp honom och ge honom kärlek, närhet, mat, lugn, bus, lek, ny blöja, rutiner och litteratur. Han accepterar och älskar oss precis som vi är, som ingen annan gör! Och därför är det omöjligt att inte ge exakt den kärleken, om inte mer, tillbaka. Jag tror att det är grunden, det viktigaste. Hur stressad, irriterad och till och med arg man än kan bli ibland, så tror jag att det allra, allra viktigaste är att ofta, aldrig tillräckligt ofta, visa barnen hur mycket man älskar dem. Att berätta för dem att jag kommer och hämtar dig när du behöver det, jag finns här, jag kommer att älska dig vad du än gör. Men ta hand om dig, lille pys! Hitta inte på allt för allvarliga hyss, är du snäll! Men ändå: jag kommer alltid att älska dig. 

Så vad är viktigt i livet? Det är där tankarna landar där ute i skogen och här hemma i soffan medan vi läser Max lampa. Vad är viktigt på riktigt? Lönen? Lönerevisionen? Hälsan? Välmåendet? Familjen? Vännerna? Boendet? Ja, allt det där är såklart viktigt. Med högre lön kan man skaffa sig ett bättre boende och man har också tillgång till bättre hälsa, även om många hälsofrämjande aktiviteter är gratis eller lika billiga som att välja något sämre (nu tänker jag på mat och motion). Med pengar får man mer möjligheter i samhället som det ser ut idag, men det är klart: inte kommer jag att kunna spara till något gôrhäftigt boende bara för att jag får några hundra mer i löneökning än vad de meddelat nu! Inte kommer min hälsa att förbättras väsentligt! Kanske mitt självförtroende och arbetsglädje på jobbet, motivationen, men inte hela mitt liv. Mina lärarkollegor i Spanien tjänar ungefär 1700 euro i månaden. Jag fick uppgiften idag och jag hoppas det är efter skatt. Jag tjänar mer än så. Jag har en bättre situation på många sätt vad gäller mitt arbete, än vad de har. Men ändå. Lönen är viktig, men det viktigaste av allt är kärleken och att jag får ha min familj hos mig, att vi är tillräckligt friska, att vi har det bra. Det är det viktigaste. Punkt.