Los Reyes Magos

En del av Reyes Magos-paraden

Trodde ni att julen var slut än? Då trodde ni fel! Varför trettondagen är en röd dag i Sverige, vet jag inte riktigt, men här i Spanien har vi en stor anledning att fira: det är ju då man får julklappar! De tre vise männen har äntligen kommit och lämnat paket till barnen och de andra som varit snälla under året. Idag, den femte januari, skulle La cabalgata de los reyes magos, alltså karnevaltåget med de tre vise männen, röja fram genom byn var det tänkt, men eftersom meteorologerna förutspådde kraftigt regn flyttades festen till en dag tidigare: igår den 4 januari, vilket egentligen inte är en festdag.

Planen som gjordes i vår spanska familj var att eftersom de vise männen kommer på kvällen den fjärde januari så måste paketen också delas ut samma dag. Det skulle bli ologiskt om de skulle behöva vänta till nästa dag, som de annars brukar. Inte vet jag vad som är mest logiskt och inte, men så gjorde vi i alla fall och helt plötsligt hade alla två dagar mindre på sig att fixa julklappar. Mina var dock nästan klara. Jag skulle bara ta mig till en jordbruksaffär och köpa helt vete att fylla mina fem vetekuddar till, som jag sytt hemma av en överbliven gardintygsbit och något annat tyg jag hittade i gömmorna.  Och där satt jag på en säng på övervåningen och fyllde och fyllde, sakta men säkert genom en lite för smal, men ändå perfekt, tratt, den tredje januari, dagen före de vise männens faktiska ankomst. (Något jag lärde mig när jag sydde dessa fem vetekuddar var att inte alls göra ett så himla litet hål för fyllning, eftersom det är igenom detta jag också ska vränga tyget, samt fylla med vete. Det är jobbigt att vränga genom ett litet hål och det tar tid att fylla! Då är det faktiskt lättare att sy för hand 7 cm istället för 4.)

Gårdagen gick åt till att städa och fixa, för svärmor. Svärfar var och köpte en enorm Roscón de reyes, som vi inte ens har smakat på än, och det var ett allmänt fejande vad jag förstår, något jag inte märkte av eftersom jag satt i mitt lilla rum på taket och jobbade fram till klockan fem. När jag gick ner för att äta lunch satt min pojke i sin barnstol med ett lakan om kroppen och blev friserad efter konstens alla regler av sin farmor. Pappa M stod och underhöll och distraherade så gott han kunde. G prasslade med ett paket gusanitos (majskrokar). G blev fin i håret lagom inför kvällens festligheter, vilket jag tror att farmor tyckte var tur. Det gäller ju att hedra festen!

Tåget avgick 16.30 från byfestparken och gick sedan en lång väg genom hela byn. Jag vet inte när det var slut men vi såg tåget två gånger: en gång från byns huvudgata och en gång från farmors hus eftersom de passerade den gatan senare under kvällen, klockan åtta. M stod med G på balkongen och duckade när det kom godisregn från vagnarna. Det är nämligen så att de vise männen och deras följe åker på vagnar, här i byn bakom traktorer, och de kastar både godis och leksaker, mest bollar. Nästan varenda unge hade en sådan boll sedan och G fick en som hans syssling hade lyckats fånga in. I tåget går även en eller två orkestrar som spelar festlig musik, och diverse andra utklädda. Det är även andra vagnar än just de tre som de vise männen åker på. Det var smurfar och miniorer och allt vad det heter, den här gången. Det är väldigt festligt och ungefär så lång ifrån den svenska jultomtetraditionen man kan komma, som ju är något mer stillsam.

Folk är som galna och kastar sig på marken efter godis. Jag formade en liten teori om detta: Här i Spanien är det förbjudet att ta upp saker från marken och stoppa i munnen. Det kanske man inte gör någonstans, i och för sig. Här är allt på marken smutsigt vilket gör att barnen till exempel inte får sitta på huk på marken och leka. Men så en dag om året vänds allt upp och ner! Då får alla, vuxna som barn, kasta sig efter godis som ligger på marken. De är helt exalterade! Är det så att spänningarna släpper? Är det så att bara för att det är förbjudet annars så är det så otroligt härligt att få göra det just nu? Jag vet inte, men jag tänker även på när de tar ut jungfru Maria ur kyrkan i El Rocío en gång per år. Då trängs byns män med varandra som bara den. De kramas aldrig annars, och äntligen får de chansen. De trycker sig mot varandra och de svettas. Det är det finaste de kan göra: ta ut jungfrun ur kyrkan och bära runt henne i den sandiga byn. Och samtidigt får de kramas och trängas med varandra! Fint på något sätt, men de skulle aldrig hålla med mig om att det är så här - att de vill kramas.

Paketinslagning, på morgonen den 4 december. Barnens paket är redan inslagna, detta är till Ms storebror och hans fru.

Nåväl. Efter att de vise männen passerat kom barnen ner till vardagsrummet och där hade de vise männen lämnat massvis med paket. Jag hade bett om (läs: inhandlat) böcker och klistermärkesalbum till de tre storkusinerna, en bok till G, en skärbräda som min pappa gjort till svärmor, M hade bett om spännband till sin pappa och diverse saker i trä (som han dels gjort själv och dels köpt på julmarknad), smörknivar och stekspade, en koltrast i trä från en butik i Umeå. Mina svågrar och svägerskor fick ett mys-kit per person: egensydd vetekudde, roman och värmeljus. (Åh vad det är svårt att välja bland spansk litteratur! Jag har ju ingen koll på vad som är bra och vad som är tråkigt eller fjantigt. Det fick bli utländskt: Haruki Murakamis "Fågeln som vred upp världen" som jag läste på svenska här i Spanien för några år sedan, "Cuentos" (sagor?) av Ernest Hemingway varav jag bara har läst en, och "Fyren mellan haven" av ML Stedman, som jag själv fått i present och nyss börjat läsa.) Alla blev glada för paketen och det jag blev mest glad av var den största kusinens glada utrop när han såg boken "Den stora vänliga jätten" av Roald Dahl, som var i mitt paket och utbrast med oförställd glädje: "Un libro!" som om det var det finaste han kunde få. Det värmer i mitt lärarhjärta! Jag vill att barnen ska läsa och finna intresse för det. Därför fick de alla böcker av mig. Själva fick M och jag en stekpanna av svärföräldrarna. Det var fint! G fick också en elektrisk gitarr av farmor och farfar, som har flera knappar som både låter och lyser när man trycker på dem. Det tyckte han om, kan jag säga! Annars ville han mest vandra runt och hålla någon i händerna, eftersom han verkar gett upp att krypa och nu snabbt som sjutton vill lära sig gå!