Att se saker ur olika perspektiv

Något jag har tänkt mycket på under de senaste veckorna är att förmågan att se saker ur olika perspektiv är någonting som vi lär oss. Det är ingenting som är självklart eller medfött, utan det är någonting vi får med oss i vår utbildning, om vi har tur, och genom livet i sig självt. Samtidigt kan vi inte förutsätta att alla fått med sig denna kunskap bara av livserfarenheter, eftersom det krävs en del kritiskt tänkande och analys för att nå dit. Jag upplever att jag fått med mig denna kunskap från skolan i Sverige, samt min uppväxt. Jag tror att mina föräldrar och även andra utanför skolan har hjälpt mig att se saker ur olika perspektiv, men jag är inte säker då jag inte minns exakt när och hur jag lärde mig det.

Jag vill gå in lite mer i detta med hur skolan lär oss att se saker ur olika perspektiv och här är några av de kunskaper som eleverna ska få utveckla i ämnet samhällskunskap i den svenska gymnasieskolan idag, enligt Gy -11. Som ni ser ingår det att lära sig se saker utifrån olika tolkningar och perspektiv!

"Kunskaper om demokrati och de mänskliga rättigheterna såväl de individuella som de kollektiva rättigheterna, samhällsfrågor, samhällsförhållanden samt olika samhällens organisation och funktion från lokal till global nivå utifrån olika tolkningar och perspektiv."

De jag umgås med mest nu är, förutom M och G, mina svärföräldrar. De har vuxit upp i ett diktaturens Spanien. Min svärmor har gått i skolan under bara några år, medan min svärfar utbildade sig lite mer, till ett yrke som administratör, inköpare och försäljare, om jag har förstått det hela rätt.

För att jämföra med texten ur ämnet samhällskunskap i den svenska gymnasieskolan idag har jag letat lite och hittat ett stycke om hur skolan skulle vara då, när mina svärföräldrar var elever. Det jag har hittat hittills är att år 1945, året för min svärfars födelse, kom det nya riktlinjer för undervisningen i Spanien. Undervisningen skulle vara så här, enligt Carmen Párraga Pavón: “había de estar informada de espíritu religioso, la vida religiosa del maestro dará fundamento a su proyección educadora, que de ese modo capacitará a sus alumnos para la formación de juicios que afirmen y fortalezcan hábitos morales y les hagan arraigar sentimientos religiosos”. 

Min översättning: (undervisningen) "ska utgå från ett religiöst perspektiv, lärarens religiösa liv ska ge fundament till hur han undervisar, och på detta vis ska hans elever kunna utveckla en moral som konsoliderar och förstärker de moraliska vanorna och som gör att religiösa känslor rotar sig i dem."

(Om någon har en bättre översättning, så är ni varmt välkomna att skriva den i en kommentar! Jag tror inte jag är redo att bli översättare på riktigt än, om man säger så!)

Här kan vi se, att den spanska skolan på 1940-talet skulle präglas av religion, medan den svenska skolan idag lär ut om olika perspektiv. Samtidigt hittar jag stycket ur Skolverkets text "Skolans värdegrund och uppgifter" och känner att den motsvarar den spanska texten från 1945, även om innehållet inte är riktigt det samma. Där står det följande:

"I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell."

Detta stycke, handlar ju, precis som det spanska stycket från 1945, som jag citerade och försökte översätta ovan, om att eleverna ska fostras till rättskänsla, men även till tolerans och ansvarstagande samt generositet. Det står även uttryckligen att undervisningen ska vara icke-konfessionell, vilket betyder att det inte får förekomma religiösa inslag.

Jag menar att det är och har varit lite olika fokus i den spanska skolan på 1950-talet och den svenska skolan på 1990- och 2000-talet när jag var elev. Och eftersom jag har lärt mig att se saker ur olika perspektiv, medan mina svärföräldrar inte har fått möjlighet till detta på samma sätt i sin skolgång,  måste jag ta ansvar för att se deras bit. Jag måste se och förstå att de inte ser saker ur olika perspektiv utan är ganska inne i det perspektiv som rör dem själva. De ser saker från sitt håll, och kan inte komma att tänka på att det går att se från ett annat håll, i många fall. Detta är ganska frustrerande. Trots detta har vi ändå kommit så långt att vi båda (jag och de) säger till varandra att du gör på ditt sätt, och jag gör på mitt sätt (med t ex barnuppfostran, tvätten, städning, mannens och kvinnans arbetsuppgifter osv.), men inte så mycket längre. Ibland, som igår, försöker jag vidga deras perspektiv lite grann, men det blir oftast tvärstopp. "Vi gör så här och vi tycker så här, som vi alltid gjort och tyckt. Vi är gamla och går inte att ändra på." är ofta budskapet som jag hör dem förmedla. Jag, å andra sidan, försöker förmedla att vi kan alla lära nytt och det finns olika sätt att göra saker samt att se på saker.

Igår nådde vi kulmen. Igår var jag ute med G och promenerade och råkade få syn på två män som satt på en bänk i byns utkant och kramades och pussades med varandra. Detta förvånade mig mycket, som synd var, eftersom jag inte sett det här tidigare. Samtidigt gjorde det mig glad att de kunde och vågade uttrycka sina känslor för varandra utomhus, i dagsljus, på en offentlig (om än inte central) plats. Senare på kvällen gjorde jag misstaget (?) att berätta detta för mina svärföräldrar. De gick igång totalt och hänvisade till Bibeln och till hur fel och hemskt det var att två män visade sina känslor för varandra på det här sättet. De kunde inte alls förstå hur jag kunde försvara ett sådant handlande. De vräkte även ur sig en del fördomar mot homosexuella, som jag försökte dementera på olika sätt, men inte tänker återge här. Till slut blev jag så trött att jag gick därifrån. Jag ville inte bråka med dem, samtidigt stod jag inte ut att höra på deras åsikter. Jag försökte få M att gå hem med mig och G, men han var tvungen att kolla upp något på mobilen först. Jag blev arg, som inte kunde gå hem, fast han sa att jag fick visst gå hem, utan honom om jag ville. Jag väntade på honom, medan jag uttryckte min frustration och ilska inför honom. Inte så bra beteende, men jag hade inget tålamod över och ingen jävla lust att höra massa skit om homosexuella! G var trött och gnällig, jag var trött och arg och svärisarna var trötta och upprörda (av min historia). Till slut gick vi hem. Jag var fortfarande arg som ett bi, men försökte lugna ner mig. Idag bad jag om förlåtelse för att jag blivit arg, men svärmor verkade inte fatta att jag blivit arg på henne (även om jag vet att hon förstod det igår) och vi pratade vidare om virkning, som om ingenting hade hänt.

Och det är nog bäst så. Att ha en strategi som fungerar. Att inte prata med vissa människor om vissa saker. Det går ju inte! Jag kommer inte kunna ändra dem och de kommer inte kunna övertyga mig med sin katolska lära. Det är bättre att prata om sådant som är trevligt, som virkning, och låta dessa gamla unkna åsikter dö ut med sin generation. Jag berättade åtminstone för G när vi kom hem igår att jag alltid kommer älska honom, vem han än blir kär i. Att han får vara den han är och att han är bäst!

Och jag får sätta mitt hopp till att dagens skola, i hela världen, lär eleverna att se saker ur olika perspektiv, så att vi kan öka förståelsen för varandra och minska konflikterna! Heja framtiden!