När stjärnorna står rätt

När stjärnorna står rätt och allting bara stämmer, att få uppleva den känslan och känna tårarna rinna. Äntligen! Det löser sig, det blir något bra!

När stjärnorna står rätt hittar vi ett hus att hyra på en liten ö, med broförbindelse till en större ö, som i sin tur har broförbindelse med fastlandet. Ett hus som är tre gånger så stort som vår lägenhet. Ett vitt hus i skärgården, nära mina föräldrars sommarställe. Hyresvärdsparet känns riktigt goa och bjuder på sill.

När stjärnorna står rätt hittar M ett jobb som han söker och får tre timmar senare. Arbetsplatsen ligger en kvart med cykel från vår framtida bostad. Trafikplaneraren är trevlig och kan verkligen tjôta, så som man förväntas här.

Alla hälsar när jag går runt i grannbyn, där jag och G är just nu och hälsar på mina föräldrar. Vresrosorna och älggräset blommar. Ibland blåser det upp lite grann men det mojnar också, och huset ska målas om innan vi flyttar in.

Jag tror att det blir bra det här! Jag ser fram emot detta! Livet alltså, vad det kan bjuda på när stjärnorna står rätt!

En sak jag nästan glömt att jag verkligen ville göra

Det var egentligen M:s idé, men jag hakade såklart på och såg mitt drömliv växa fram med en man som också kan dansa Lindy hop, som kan dansa med mig hemma på vardagsrumsgolvet när lillkorven redan sover sött, i lagom tid och. så. vidare.

Så vi for dit, till Gammlias dansbana. Efter ett hel dag av ambivalens (är det inte lite kallt/regnigt/blåsigt) och en rätt lång stund av hur uppjagat psyke som helst (mitt), vilket G såklart märkte av, och gnällde och jag i min tur skällde. Trevligt. Nä - inte alls trevligt. Men hur skulle jag kunna dansa denna dans efter åtta år? Hur? Och M som ville lära sig! Det var ju därför vi skulle dit. Och då är det ju viktigt att komma i tid, så att han får vara med från början, så att det inte blir för svårt... sådana tankar malde och jag försökte få oss att skynda oss för att hinna. Tio minuter sent kom vi, när de precis var klara med uppvärmningen. M blev dock helt förskräckt vid åsynen av kanske sextio personer på en dansbana, som säkert i hans ögon såg jätteduktiga ut, och vägrade. Han vägrade och vägrade. Jag försökte peppa lite, men gav snart upp, eftersom jag egentligen mest var där för att få dansa själv. Han fick vara med lillpojken.

Jag hade kallat dit vår nära väninna M, som är den vuxna G känner bäst, som lite backupbarnvakt. Det var dock inte så mycket nytta i det eftersom pappan till barnet höll i honom som en sköld framför sig för att slippa dansa, och väninnan hade ju med sig sin vovve, som inte går helt bra ihop med G. Men vi var ett litet gäng i alla fall. Jag på dansbanan och de bredvid! (Tack för det moraliska stödet, gänget!)

Solen sken in på dansbanan och hällregnet från eftermiddagen hade definitivt dragit förbi. Mitt gäng gick hem och dit kom, precis när introduktionskursen var slut, en hel massa duktiga lindyhopdansare. Både förare och följare. Vissa lite tidstypiskt klädda. Andra mer avslappnat. Och gud vad jag dansade! Dansguden bara vällde in i min kropp och jag var tvungen att bjuda upp, bjuda upp, bjuda upp. Jag var tvungen att dansa igen de åtta år som jag missat!

Det var så otroligt häftigt att känna i kroppen och minnas med kroppen hur man gör. Att följa när den som för gör det ordentligt. När han eller hon visar med stegen och båda händerna vad det är som ska göras, och jag bara gör det! Åtta år senare! Till en början var det lite ringrostigt såklart: hur var den här turen? Vad vill han nu? Men sedan bara dansade jag på! Jag kan ju grundstegen (och stegvariationer), men turerna har jag ju inte kunnat öva på eftersom jag inte haft någon att dansa med. Bevisligen satt de kvar i kroppen. Och det var så otroligt härligt!

Lindy hop är en dans som föder glädje. Man ler när man dansar, inte för att man ska utan för att man inte kan låta bli! Lindy hop går snabbt eller långsamt eller lagom. Lindy hop är lagom fysiskt för en ofysisk akademiker och lagom nära för att inte bli för nära (enligt mig). Det är helt enkelt underbart!

Bor jag i Umeå i höst, måste jag lova mig att ta mig till varenda danskväll jag kan. Jag känner mig mer sugen på socialdans än kurser, känner jag. Om M får måla, så får jag dansa! Bor jag i Göteborg så vet jag att det finns ett Lindygäng där med, och då får jag haka på dem. Låt mig bara dansa! Snälla mig själv: dansa!

Saker jag vill göra och saker jag gör

Så här knappt två år in i föräldraskapet har jag börjat sakna saker som jag gjorde oftare förut och inte kan göra lika ofta nu. Då när jag gjorde dessa saker var det inget speciellt, men nu längtar jag till att få tid att göra dem! Så vad vill jag göra, om jag får önska fritt?

Se film på kvällskvisten, följa en serie tillsammans med M, virka mer. Jag vill gå på bio, ligga i soffan utan att veta att jag snart måste göra något, t ex resa mig för att en liten hand drar i mitt finger. Sitta på balkongen och äta lunch, virka, läsa... ha det gött i lugn och ro...

Och vad är det jag gör?

Jo, jag bakar bröd som täcker mitt och lillpojkens behov. Spanjorens behov kommer jag aldrig kunna täcka, känns det som, av bröd alltså, men lite drygar det väl ut kassan att jag och G äter mumsigt hembakt bröd? (M äter också lite av det.) Jag virkar litegrann på min kofta, men det går långsamt eftersom det inte blir varje dag direkt. Jag skriver ibland något inlägg här, om någonting jag tänker på. Jag promenerar med G i barnvagnen varje eftermiddag och lyssnar ofta på något radioprogram eller pratar i telefon med någon kär vän eller familjemedlem.  Jag umgås med mina vänner. Jag läser lite i romanen som jag lånat på bibblan, men det går också segt av samma anledning som virkningen.

Sedan gör jag såklart allt annat också: lagar mat, handlar ibland, plockar upp leksaker från golvet, går ut med G, går in med G, byter blöja, duschar, badar G, tvättar, hänger tvätt, viker tvätt. Jag tjatar lite på M, men försöker skärpa mig, och babblar runt med alla möjliga t ex med grannarna. Jag följer med G till lekplatsen varje dag och han gungar och jag gör fart. Sådant gör jag också. Och det är klart att jag uppskattar att vara med min son och se hur han upptäcker världen och orden och sig själv, men ibland längtar jag till lite mer tid för sådant som jag inte har tid till. Förstår ni?

Jaja, jag ville bara älta lite. Och fråga: hur mycket tid för det där på villgöra-listan har ni?

Högkänslig, blodsockerkänslig och översocial

Min tillflyktsort - naturen. Detta är en bild från Skuleskogen.

Jag har inte läst mycket om högkänslighet men en kollega till mig berättade levande om ett föredrag hon varit på om detta, eftersom hennes dotter verkar vara det. Det handlar tydligen inte om att vara en känslig och svag person utan om att vara en som tar in intryck väldigt mycket. Och det stämmer nog in på mig. Samtidigt hittar jag olika "fakta" om högkänsliga personer på internet och allt detta stämmer inte alls in på mig. Så jag vet inte - kanske är jag bara jag. Men säkert är att jag blir väldigt trött av att vara på stan, och undviker att åka dit så mycket som möjligt. Nu när jag är föräldraledig kanske jag är i stan en gång varannan vecka.  Jag blir trött av att gå i affärer, eftersom jag tar in allt. Jag ser allt och vill gärna känna på saker, t ex kläder. Jag blir också både trött och oerhört energipåfylld av att träffa vänner, och därför har jag kommit fram till att jag måste varva dagar med sociala aktiviteter med dagar utan några krav eller sociala träffar alls. Jag mår oerhört bra av att vara i naturen och jag är väldigt tacksam över att övriga familjen också tycker om att vara ute i skogen och lufsa. Naturen har ett lugn som staden saknar. Naturen finns bara där och är sig själv och ställer inga krav. Naturen är bra!

En annan sak som jag upplever och som kanske kan falla inom det högkänsliga är att jag har svårt att ta kritik och att jag inte har någon mental skyddsdräkt på mig. Jag har liksom inget skal utåt, utan jobbiga situationer går rakt in i mig. Därför blev det omöjligt för mig att arbeta kvar på en högstadieskola som jag fick jobb på en gång. Det var för jobbigt när flera elever samtidigt gick emot mig som lärare. Jag pallade bara inte! Och det är okej. Det är okej att inte kunna jobba med allt, oavsett orsak. Just nu arbetar jag ju som lärare på distans och det passar mig perfekt!

Jag växlar känslor snabbt och har ofta väldigt starka känslor. Jag kan vara extremt ledsen och bara gråta (även om det var ett tag sedan nu) och jag kan vara väldigt arg, väldigt glad och upprymd, kärleksfull och omhändertagande. Det växlar helt enkelt, bland annat beroende på hur stressad jag är (jag stressar lätt upp mig), hur trött jag är och hur länge sedan det var jag åt.

För jag är även väldigt blodsockerkänslig, vilket också verkar ingå i att vara högkänslig.  Jag blir mer påverkad av att vara hungrig än andra och extremt lättirriterad. Jag kan gå igång över vad som helst när jag är hungrig. När jag var liten kunde jag både bli arg och ledsen, nu blir jag mest arg när jag är hungrig, eller irriterad. När jag har ätit är det som om allt vänder och jag känner mig superstabil och nöjd, men innan kan det vara kaos i hela mitt sinne. Ibland kan jag bli så hungrig att jag darrar och bara kan tänka på att få i mig energi, vad som helst. Det händer inte ofta, men när det händer är det vidrigt - särskilt om jag är långt från mat, t ex ute. Jag måste helt enkelt planera för att inte få sådana här dippar. Jag äter bra, tycker jag, och undviker i största möjliga mån tomma kalorier eftersom det får mitt blodsocker att gå spikrakt uppåt för att sedan hamna på en mycket längre nivå än om jag inte ätit den där kakan. Det är åtminstone så jag upplever det. Jag måste alltid ha med mig eller planera för mellanmål. Druvsocker har varit min bästa vän, för att kunna ta när det blir riktigt illa, men nu var det ett tag sedan jag hade sådana tabletter (tomma kalorier är det ju, men funkar i nödsituationer).

Samtidigt som jag är, tror jag, högkänslig och kan bli stressad bland för mycket folk så älskar jag folk! Jag älskar mest att prata med dem och att vara social med dem! Jag är hon som kontaktar vem som helst, av ren nyfikenhet. Jag kan prata med vem som helst och är öppen för att se nya perspektiv på saker och ting. Bara förra veckan började jag prata med en kvinna från Bangladesh på busshållplatsen. När sedan bussen kom och ingen av oss kunde åka med, eftersom vi hade varsin barnvagn och det var fullt på vagnplatsen, frågade jag henne om hon ville promenera med mig en bit. Och det gjorde hon! Det var underbart! Det gav mig så mycket energi och glädje!

Så, visst kan det vara jobbigt att vara högkänslig, blodsockerkänslig och översocial (eftersom det översociala gör mig trött), men samtidigt är det ingenting jag vill ändra på (förutom blodsockerkänsligheten då, kanske). Jag är som jag är. Alla andra är som de är. Det är okej!

Är det någon som känner igen sig?