fredag 15 juni 2018
En sak jag nästan glömt att jag verkligen ville göra
Det var egentligen M:s idé, men jag hakade såklart på och såg mitt drömliv växa fram med en man som också kan dansa Lindy hop, som kan dansa med mig hemma på vardagsrumsgolvet när lillkorven redan sover sött, i lagom tid och. så. vidare.
Så vi for dit, till Gammlias dansbana. Efter ett hel dag av ambivalens (är det inte lite kallt/regnigt/blåsigt) och en rätt lång stund av hur uppjagat psyke som helst (mitt), vilket G såklart märkte av, och gnällde och jag i min tur skällde. Trevligt. Nä - inte alls trevligt. Men hur skulle jag kunna dansa denna dans efter åtta år? Hur? Och M som ville lära sig! Det var ju därför vi skulle dit. Och då är det ju viktigt att komma i tid, så att han får vara med från början, så att det inte blir för svårt... sådana tankar malde och jag försökte få oss att skynda oss för att hinna. Tio minuter sent kom vi, när de precis var klara med uppvärmningen. M blev dock helt förskräckt vid åsynen av kanske sextio personer på en dansbana, som säkert i hans ögon såg jätteduktiga ut, och vägrade. Han vägrade och vägrade. Jag försökte peppa lite, men gav snart upp, eftersom jag egentligen mest var där för att få dansa själv. Han fick vara med lillpojken.
Jag hade kallat dit vår nära väninna M, som är den vuxna G känner bäst, som lite backupbarnvakt. Det var dock inte så mycket nytta i det eftersom pappan till barnet höll i honom som en sköld framför sig för att slippa dansa, och väninnan hade ju med sig sin vovve, som inte går helt bra ihop med G. Men vi var ett litet gäng i alla fall. Jag på dansbanan och de bredvid! (Tack för det moraliska stödet, gänget!)
Solen sken in på dansbanan och hällregnet från eftermiddagen hade definitivt dragit förbi. Mitt gäng gick hem och dit kom, precis när introduktionskursen var slut, en hel massa duktiga lindyhopdansare. Både förare och följare. Vissa lite tidstypiskt klädda. Andra mer avslappnat. Och gud vad jag dansade! Dansguden bara vällde in i min kropp och jag var tvungen att bjuda upp, bjuda upp, bjuda upp. Jag var tvungen att dansa igen de åtta år som jag missat!
Det var så otroligt häftigt att känna i kroppen och minnas med kroppen hur man gör. Att följa när den som för gör det ordentligt. När han eller hon visar med stegen och båda händerna vad det är som ska göras, och jag bara gör det! Åtta år senare! Till en början var det lite ringrostigt såklart: hur var den här turen? Vad vill han nu? Men sedan bara dansade jag på! Jag kan ju grundstegen (och stegvariationer), men turerna har jag ju inte kunnat öva på eftersom jag inte haft någon att dansa med. Bevisligen satt de kvar i kroppen. Och det var så otroligt härligt!
Lindy hop är en dans som föder glädje. Man ler när man dansar, inte för att man ska utan för att man inte kan låta bli! Lindy hop går snabbt eller långsamt eller lagom. Lindy hop är lagom fysiskt för en ofysisk akademiker och lagom nära för att inte bli för nära (enligt mig). Det är helt enkelt underbart!
Bor jag i Umeå i höst, måste jag lova mig att ta mig till varenda danskväll jag kan. Jag känner mig mer sugen på socialdans än kurser, känner jag. Om M får måla, så får jag dansa! Bor jag i Göteborg så vet jag att det finns ett Lindygäng där med, och då får jag haka på dem. Låt mig bara dansa! Snälla mig själv: dansa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar