Ta farväl

På promenad i Doñanas sanddyner med EH! 2009

Det är märkligt det här med att vi faktiskt ska flytta, att det på riktigt ska bli av. Jag har olika känslor, dels en otrolig pepp och glädje inför att vi ska få en ny och fin bostadsort, idyllisk på många vis. En glädje inför att vi ska få utrymme! En glädje inför att jag ska få fixa till och sköta om en hel trädgård, även om den inte är enorm direkt. Jag är glad att vi inte ska flytta till storstaden Göteborg, faktiskt, utan till ett mindre ställe. Ja, det är mycket som känns bra.

Så jag går runt här i Umeå och tänker att snart flyttar vi. Här är vackert och blåbären är mogna, men alldeles strax bor vi inte här mer. Och det känns helt okej.

Men idag kom min allra äldsta vän, av alla mina vänner, som jag fortfarande umgås med lite då och då förbi för att hämta lite grejer som jag inte vill ta med i flytten, och när vi väl skulle säga hej då började det svida i ögonen och det blev alldeles suddigt av tårar. Finaste EH! som kämpar med en massa, det är jag säker på, och lyckas så himlans bra. Hon har familj, hus och ett säkert rätt krävande jobb. Samtidigt bara ställer hon sig på en scen på ett stort litterärt arrangemang och sjunger. Det ska hon fortsätta med, tycker jag! Finna tiden till det som hon tycker är lite extra roligt, om det nu är att sjunga på en scen.

Det känns märkligt och vemodigt att lämna henne, och mina andra vänner, här i Umeå. Vad ska vi göra utan varandra? Ja, tja, fortsätta leva våra vardagliga liv, antar jag. Allt blir en vardag, med dessa vänner och utan, i denna stad eller på den där holmen. Det spelar ingen roll var man är, egentligen, allt blir en vardag ändå. Juli tar slut och det blir november, kanske har jag redan funnit några nya att umgås med då, och kanske har mina vänner i Umeå också funnit några nya. Det är ju så, livet fortsätter framåt och man gör så gott man kan för att ha det bra själv och för att andra ska ha det bra.

Jag minns en vän jag hade i Salamanca, när jag bodde där. Sergio tror jag han hette, men det stavades annorlunda. Eller så hette han något annat. Han var bara på besök i Salamanca och vår vänskap varade i två dagar, sedan åkte han vidare. Där och då kände jag tacksamhet - tacksamhet för att jag fått vara Sergios vän i två dagar. Och så är det, tycker jag. Relationer förändras men kan ändå leva vidare. Relationer avslutas, när det finns skäl för det, men man kan ändå försöka vara tacksam för den tid man haft med sin vän. För den tid, till exempel, innan man började vandra åt olika håll eller vad det nu kan vara som gjort att relationen inte kunnat leva vidare.

EH! sa att vi kommer ju att ha kontakt ändå. Vi kommer att kunna ses om tre år och prata som om vi sågs igår. Och jag vet ju att hon har rätt. Vi har umgåtts mer och mer sällan i takt med att våra liv förändrats, även om vi bott i samma stad. Den gemensamma studietiden byttes mot att hon började jobba, sedan blev hon gravid och fick barn och så blev våra liv helt enkelt ganska olika. Jag åkte till Spanien, hittade min man, kom hem, kämpade på med mitt och hon med sitt. Sedan fick även vi barn. Ja, jag förstår nu hur upptagen man blir med barn! Ändå har vi lyckats hålla kontakten och vänskapen vid liv. Vi är nära vänner ändå, på något vis. Själsligt nära även om vi inte ses och hörs jämt. Och jag tror precis som EH! - så kommer det att förbli.