Vi tar farväl av Umeå

Vi cyklar runt med G på den nya cykelstolen och med den nya blåa hjälmen på huvudet och tar på något sätt farväl av Umeå. För knappt elva år sedan kom jag hit för första gången. Jag kräktes på tåget innan jag klev av, på grund av all uppdämd nervositet. Drömmen om Norrland skulle levas och nu har jag levt den.

Inte en röd stuga i skogen, precis.

Först levde jag den i ett studentrum på Mariehem, en trappa upp, nära Nydalasjön. Det var en bra korridor med endast sex rum. Alla var inte ens alltid bebodda under de två år jag bodde där, men de som bodde där var överlag trevliga och fina människor. Dessutom hade vi det faktiskt riktigt rent och fint i korridoren, långt över förväntan.

Mitt skrivbord i studentrummet. Gardin från loppis: en i fönstret och en som duk. Det tjocka spansk-svenska lexikonet var alltid redo.

När jag bott där i två år var det dock dags för lite sydligare breddgrader, kände jag. Så jag flyttade till Almonte. Där bodde jag i ett läsår och sedan bar det av norrut igen, med M i släptåg.

Att hitta en tvåa var betydligt svårare än vad jag trott, men med tre års kötid gick det ändå att få en dublett, med superlitet kök, på bottenvåningen på Ålidhem. Här i Umeå heter det förövrigt "på", att man bor "på" olika stadsdelar. Detta lät helt fel i mina öron eftersom det i Göteborg heter "i", t ex att man bor i Högsbo, dock på Hisingen eftersom det är en ö. (Tur då att vi ska flytta till en ö nu, så det inte blir så stor omställning just med prepositionsanvändandet angående var vi bor!) Där på Ålidhem bodde M och jag i tre månader, sedan åkte han tillbaka till Spanien pga pengabrist och brist på realistisk plan. Då flyttade en blocketbekantskap från Skåne in. "Ni kanske blir vänner för livet", gissade min pappa innan hon kom. "Nej", sa jag. Men pappa hade mer rätt än jag, för vi är fortfarande kompisar!

På Ålidhem hade vi en liten uteplats och en sommar hade jag
 lyckats skapa en liten fin trädgård med både krasse och ringblommor, 
trots den värdelösa jordmånen (lera och rötter).

Sedan kom M tillbaka till Sverige i november 2012 och flyttade in hos mig, då hade min vän redan flyttat ut. M och jag bodde där till sommaren 2014 då vi flyttade dit vi bor nu, på Tomtebo. Nära sjön och nära skogen. Så underbart!

Nu ikväll cyklade vi runt hela Nydalasjön med G där bak, och vi konstaterade att det var som att ta farväl. M har bott här permanent i nästan sex år, och jag i tio. G är född här och det kommer alltid att stå Umeå som födelseort i hans pass. Det är lite vemodigt att lämna, vilket jag har skrivit flera gånger förr, men samtidigt underbart att det faktiskt känns i hjärtat att det kommer att bli bättre dit vi flyttar. Det handlar inte alls om att det är dåligt här i Umeå, tvärtom - det är fantastiskt på många sätt, utan om att vi nu är en liten familj och att vi kommit fram till att närhet till resten av familjen faktiskt blivit viktigt. Att kunna ses spontant, och inte i tio dagar i sträck, utan kanske i två timmar, med mina föräldrar känns väldigt skönt! Att kunna träffa syrran någon dag under helgen! Det blir fint tror jag. G får närmre kontakt med dem, och på köpet blir det dessutom närmre till Spanien.

Tack Umeå för dessa år! Tack för det du gett oss i form av underbar natur och norrländskt lugn. Tack för de vänner som vi funnit här och de arbeten vi haft. Tack för studietiden och UB. Tack för allt, tack för oss!

Om mindre än en vecka går flyttlasset. Nu är det sista rycket!