Det blåser aldrig i Umeå

Det blåser aldrig i Umeå som det blåser här. Så känns det när jag cyklar över bron och hjälmen nästan flyger av. Bak på barnstolen sitter G och gråter efter mer kaka. Klantiga mamman, som bara ville vara snäll, har gett G en kaka och tagit den sista själv. Kakorna är slut. Han är hungrig. Hon är hungrig. Kakorna är slut och den satans vinden vill nästan blåsa ner dem från bron. Så känns det.

På bron måste man välja: trottoaren eller vägen. När man väl har valt så är valet gjort, för det går inte att cykla upp på trottoaren var som helst. Kantstenen är alldeles för hög. Det går inte heller att kånka upp cykeln där, även om man står bredvid, om barnet sitter bak. Då välter nästan cykeln i vinden. Det blir för tungt och för högt och snoret blåser nästan ut ur näsan.

Av denna utflykt lärde jag mig: aldrig mer cykeltur med hela familjen innan lunch när det blåser tvåsiffriga metertal per sekund. Aldrig mer cykeltur innan lunch alls, åtminstone inte med barn där bak. Aldrig mer ge en kaka innan lunch. Det var bara dumt. Han hade varit mycket nöjdare utan kaka alls och mamman hade inte blivit så förbannat förbannad på alla turister som plötsligt var överallt för att se den där kappseglingstävlingen.

I Umeå blåser det visst! Fråga dem som bor där! Det blåser vissa dagar, fast det inte syns i träden. Det lärde jag mig under mina tio år. Vind i Umeå är fartvind, och kanske en liten pust extra. Visst ibland blåser det på riktigt så att det visst syns i träden, men inte ofta. Här blåser det hela tiden varje dag. Nej, det gör det inte. Men oftare och starkare än i Umeå i varje fall. Det kan jag garantera.