Att få bo här

Utsikt från slutet av vår gata

Tänk att vi tillslut hittade detta boende och får bo här! Lugn skärgårdsidyll med nyponrosor, stockrosor och sextioåringar. Men vilka kan egentligen bo här?

Några få i min generation har jag ju träffat, och av dem har jag pratat med tre om deras boendesituation. Alla tre bor i ett hus som redan fanns i familjen. Två av dem bor i deras makars mormors hus och en av dem bor på bottenplan i samma hus som föräldrarna. Ingen av dem har alltså behövt köpa sina boenden till marknadspris. Och hur skulle de kunna göra det? De är ungefär trettio år och verkar ha ganska vanliga jobb, precis som vi. Ändå vill de bo här och har tur att få göra det!

Men det är synd, tycker jag, när jag cyklar runt mellan vitmålade staket och inglasade verandor och ser hur rosorna börjar vissna eftersom vi nu kommit in i september, att det är så få i min ålder som verkligen kan bo här. Att det är så svårt att bo kvar att många flyttar härifrån. För vad händer då? Jo - ön får en åldrande befolkning och därmed mindre liv. Självklart bidrar också det faktum att många av husen blivit sommarställen till att det är lite halvdött här just nu. I bostadsbristens Sverige har några få, om jag får gissa oftast äldre med utflugna barn, råd att både ha en bostadsrätt inne i centrala Göteborg, eller varför inte en villa i Kungsbacka och ett sommarställe här, med inglasad veranda, stockrosor och allt! Det är väl fint att man kan, på ålderns höst, eller kanske till och med innan det, skaffa sig ett härligt fritidsboende med känsla och spegeldörrar? Jo, jag skulle gärna ha det själv, men samtidigt är det lite tråkigt att öns funktion mer och mer blir dyr och exklusiv rekreation för de bättre bemedlade och att vanligt folk, som inte är härifrån, knappt kan flytta hit.

Vi hyr ju vårt hus och på ett sätt känns det skönt: vi är fria att prova detta och kan dra när vi vill, samtidigt har vi inte lagt alla våra sparade pengar och flera miljoner i lån på att bo här. Samtidigt känns det faktiskt som om vi bara lånar det här huset tills det är dags för "de riktiga" att flytta in. Tills det är dags för ägarna att sälja. De säger visserligen att de inte alls har bråttom att sälja, och så hoppas jag att det är, för hittills trivs vi bra! Men ändå: det är inte vårt på riktigt. Vi har liksom ingen besittningsrätt. Det är inte vår parkett vi sliter på. Det är inte våra väggar att tapetsera. Inte för att vi sliter särskilt mycket på parketten eller ens skulle orka tapetsera så mycket, men ändå. Det är en känsla jag har.

Samtidigt: livet är förändring. Vi måste inte bo i det här huset hela livet. Det blir som det blir. Det fina är ju att vi faktiskt lyckats flytta närmare mina föräldrar, även om det inte blev Göteborg (tur det!) och att vi hittat ett boende där vi både får plats och som ligger i ett bra område. Vi verkar dessutom ha råd med hyran! Och det bästa av allt: vi får cykla runt bland små söta vitmålade hus med stockrosor och syrénbuskar utanför och sextioåringar inuti och njuta av idyllen! Och så havet då. Havet!