Känna sig hemma

Imorgon ska jag åka hem till Umeå, höll jag på att tänka. Hem? Jag bor ju inte där längre, nu bor jag här på en ö i havet. Men jag har ju ändå rätt att känna mig hemma i Umeå, efter tio år. Jag ska dit och sova på hotell, träffa kollegorna och kanske köpa lite kläder. Framförallt ska jag visa Annika min före detta hemstad. Kanske är det fortfarande min hemstad eftersom jag inte flyttat till någon ny stad. Det kan vara min hemstad, Almonte kan vara min hemby och där jag bor nu kan vara min hemö. Hem-ö. Ön där jag bor, mitt hem.

Så vad är Göteborg? Ja, det kan väl vara min ursprungsstad, och Mölndal är staden jag är född i, även om jag inte insåg förrän jag gick i gymnasiet att Mölndal och Göteborg faktiskt är olika städer.

Det är fint att känna sig hemma på olika platser, tänkte jag när jag lagade mat. Att få åka till olika platser och känna igen sig och trivas. Min drömplats är Järvsö i Hälsingland, där vi hade stuga fram till det år jag blev tjugo. Jag hade ångest varje gång vi åkte därifrån. Jag älskade att vara där. Den bästa gången var nog när jag var där en vecka ensam, strax efter att jag tagit studenten. Jag bara trivdes och njöt och hade det bra. Lite ensam kände jag mig, men ändå hade jag mina grannar som jag säkert träffade varje dag.

Som liten drömde jag om att bo där. Jag hade sett ut ett hus och allt. När jag var kanske sexton monterades huset ner och flyttades och restes någonstans utanför Bollnäs. Onödigt, tyckte jag. Nu när jag gått och drömt om det så länge. Det var en faluröd timmerstuga som låg nere i en liten sänka vid en å. Ett perfekt ställe för myggen. Ett perfekt ställe för mig att drömma om.

Sedan, i och med gymnasiet, kom drömmen om Spanien och jag åkte faktiskt iväg tillsammans med min vän S, till staden Salamanca mitt på den iberiska halvön. Där bodde vi i ett läsår och lärde oss spanska. Jag lärde även känna en massa spanjorer och så vidare... Sedan åkte vi hem och jag bodde ett år i Göteborg medan jag hade ångest. Då tänkte jag: här kommer jag alltid känna mig hemma. Och kanske är det sant. Sedan dess har jag ju inte testat på att bo där igen. För sedan blev det Umeå i två år och sedan Almonte, Umeå igen i åtta år och nu är vi här på holmen och äter gratisäpplen från gratisäppelträden, och gratispäron från päronträdet vid kyrkan. fast de är fallna nu. Bara ett skatbitet sitter kvar.

Vi vandrar runt bland klipporna med G och jag känner mig hemma. Det gör G med, utan tvekan. Han lever ju i nuet mest av oss alla. Jag frågade M förut hur han kände det med flytten och han sa att det kändes bra. Det är bara jobbet som är lite tungt, men det kanske får en lösning det också.

Man kan landa i livet på många olika ställen vid många olika tidpunkter. Jag vet ju att vi inte kommer bo här, åtminstone inte i just det här huset, i hela livet, men kanske blir detta en språngbräda varifrån vi kan utgå när vi letar ett mer permanent hem. Ifall vi någon gång skulle kunna och vilja köpa något. Lite billigare på Tjörn är det än i storstaden Göteborg. Inte just här på holmen men på andra lite mer lantliga ställen. Kanske blir det något sådant någon gång. Om man nu ska köpa... annars kan man ju också hyra.

Mot Umeå imorgon alltså. Ensamtid på buss och tåg och middag med syrran i stan. Sedan sluter Annika upp i Stockholm och förhoppningsvis är vi pigga nog även på morgonen när vi kommer fram för att orka med det program jobbet planerat för oss. Det ska bli härligt att åka iväg, och säkert ännu härligare att komma hem igen!