Förnöjsam

De här tofflorna köpte min pappa för över trettio år sedan, när han nyss brutit ryggen och hamnat på sjukhus, när han återigen skulle lära sig att gå. Sedan dess har det blivit några fler par tofflor av samma märke, men dessa har fått vara kvar och står nu i hallen i sommarhuset. Jag tror att han använder dem när han ska gå ner i källaren eller när han går ut i trädgården på sommaren, men jag är inte helt säker. Kvar är de i alla fall.

Bredvid tofflorna står mina vinterkängor. Jag köpte dem när jag nyss lärt känna L, hon som precis blivit mamma uppe i Umeå. Jag vet att det var då, eftersom hon hade ett par likadana men en årsmodell äldre. De är fodrade med något ulligt och gulligt och har en rejäl sula. Jag tycker verkligen om dem, men de börjar bli slitna med sina sju vintrar på nacken. Nästa år köper jag nya, tänker jag varje år. Men jag nöjer mig, för jag orkar inte köpa nya. Det handlar inte om att jag inte har råd, utan om att jag inte känner för det bara. Har jag ett par kängor som funkar behöver jag ju inte byta ut dem mot ett par nya, bara för att. Och det är väl ändå ingen som bryr sig om vad jag har för skor, tänker jag, och travar vidare i dessa från vintern då jag lärde känna L. 

Clara skriver om att känna förnöjsamhet och att köpa mindre. Hon skriver att hon vill känna att det hon har duger och att hon inte behöver köpa nytt bara för att det hon har inte är det absolut snyggaste eller trendigaste som finns, just nu. David pratar också om detta, att kanske kan det få duga ibland, det man har. Tänk om fler tänkte så här. Tänk om fler agerade på tanken och levde så. Tänk om fler tog tillvara på ärvda möbler istället för att köpa nytt, eller bara lät den fina klänningen de köpte förra året duga även detta år, och nästa, istället för att varje år, varje säsong leta det nyaste och finaste. 

Varför har jag blivit så här bortkopplad från trender och modevärlden, egentligen? tänker jag när jag cyklar från förskolan denna morgon med otroligt vacker gryningshimmel. Kanske för att jag aldrig fick vara med de "coolaste" tjejerna i skolan, och därför till slut slutade bry mig om vilka kläder man skulle ha för att passa in, eftersom jag ändå inte passade in. Jag läste aldrig de modemagasin som riktade sig till tjejer i min ålder. Jag blev mer och mer anti. Och anti är jag väl än? Med den skillnaden att anti nu är det nya svarta. Och att jag kan ha min fina klänning år ut och år in, mina kängor som börjar se lite slitna ut. Och jag kan se det vackra i att min pappa sparat sina tofflor från 1985, året då han lärde sig att gå - igen!