Den här veckan tänkte jag sammanfatta med ordet "väglag" som enligt Svensk ordbok betyder "en vägs standard och framkomlighet beroende på nederbörd m.m." Väglag är väl över lag något man tänker på mer på vintern, och mer när man färdas mycket på vägar. Kanske särskilt när man kör själv?
När jag bodde i Umeå brydde jag mig aldrig om väderleksprognoserna lika mycket som sedan jag flyttat hit. Och om jag tittade på dem var det mer för att se om det skulle vara svinkallt eller om det skulle regna. Nu, eftersom jag cyklar jämt, är det första jag tittar på vindstyrkan. Ska det blåsa imorgon? Sedan tittar jag på temperaturen och nederbörden, just för att ha en föraning om morgondagens väglag. Kommer det att vara halt? Kommer det att vara vått? Eller torrt?
I måndags var det torrt och bra väglag, men en så kraftig vind att vi blåste in i broräcket på vår väg ned för bron. Det var obehagligt men gick bra, tack vare att jag bromsade kraftigt. När man cyklar känner man ju en kontroll över cykeln och hela ekipaget, och när man då plötsligt känner att man börjar förlora den kontrollen kan det bli riktigt obehagligt, tycker jag. Så var det i måndags. Ganska skakis cyklade jag därifrån och tog det lite lugnare resten av vägen till förskolan. Egentligen vet jag inte om det bästa är att cykla fort eller långsamt när det blåser hårt och byigt från sidan. Är det någon av er som läser som vet, eller som har erfarenhet av detta? Tips mottages tacksamt! Cyklar jag fort kanske jag får kraft framåt och far som en pil genom vinden, cyklar jag långsamt borde också allt hända långsammare, tänker jag. Men jag vet egentligen inte vad som är bäst, just när det blåser från sidan alltså.
I tisdags snöade det och det var något av en utmaning att cykla till och från förskolan på eftermiddagen, särskilt som jag mötte plogbilen och den plogade upp snöklumpar, vilka var ganska små som tur var, framför mig på cykelbanan som jag då var tvungen att cykla genom och över på något vis. På vissa ställen var det bra plogat och snöröjt medan jag tydligt märkte att vissa delar av min färdväg var nedprioriterad. Till min stora lycka snöade det inte mer än ett par centimeter, så det gick att ta sig hem ändå. Och under natten regnade det och alltihop töade bort.
På onsdagen var vägbanan lite blöt, och det regnade som små spikar i ansiktet på mig när jag cyklade för att lämna G på förskolan på morgonen. Trots det urtrista vädret och många kval begav jag mig ändå till simhallen i Stenungsund för att simma på eftermiddagen. Bussresan dit var lite seg, men jag lyssnade på en dokumentär och märkte tillslut hur det nervösa gått över och jag börjat slappna av. Bilresan hem, med ponnyhundens matte, var trevlig, trots lite bilköer. Det är mysigt att åka bil i mörkret, på något sätt. Och om jag inte kör, vilket jag inte gjorde, är ju inte heller hur man ska förhålla sig till väglaget mitt ansvar.
Det var till torsdagen det var varning för blixthalka, har jag för mig. Och visst var jag rädd. Kommer det att vara halt? Kommer jag att mer eller mindre sladda hela vägen ner till brofästet? Men nej, ingen halka alls. Nattens blåst hade torkat upp, i stort sett, alla vägbanor som jag skulle färdas på, och jag kände mig för första gången tacksam för vinden och dess upptorkande förmåga.
I fredags var väglaget idealt igen, och solen sken på oss, om jag inte minns fel. Det var lite kallt, men det gick.
Helgen har ju också bjudit på fint väder och jag har varit ute en del. Igår förmiddags med G och idag med den stora hunden och hennes matte till saltängarna vid ett sommarstugeområde som heter Ängshagen. Dit körde faktiskt jag bilen, vilket var väldigt nervöst efter drygt två år utan att ha kört mer än en handfull gånger. Där ute var det lite frost på gräset och på klipporna. Solen sken på sitt särskilda januarimanér och det var väldigt vackert och lugnt. En fin avslutning på veckan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar