Vecka 5: Veckans ord - Menstruation

Alla kvinnor har det. Hon har det, och hon har det. Till och med jag har det. Så tänkte jag där i den rymliga lägenheten tio våningar upp i ett grönt höghus i Albaniens huvudstad Tirana. Jag var femton år och jag hade precis haft min första lilla blödning. En tesked var det kanske, inte mer, men ändå - där var den, den där mensen. När jag såg det grät jag en liten skvätt, inte för att jag blev ledsen, inte för att jag blev rädd utan för att jag visste att min mamma gråtit lite första gången hon såg sin egna mens. Hon var säkert yngre än jag när det hände henne, för det var ju de flesta, men jag var ändå tacksam över att min kropp väntat så länge på att tillverka och släppa ifrån sig denna röda något kladdiga vätska. Vilken tur då att min mamma varit så förutseende att hon skickat med mig ett paket bindor på denna drygt veckolånga skolresa. Ja, det var tur.

Alla kvinnor har det, åtminstone de flesta som är i fertil ålder, men ändå pratas det nästan inte om det. Och när det väl pratas om det, i media, är det i ljuset av att det skulle vara något extremt och något extremt konstigt att till exempel menscertifiera arbetsplatser. Det låter inte seriöst, verkar folk tycka, och ja... folk... Jag läser min mans facktidning och i höstas belyste några kvinnliga bussförare problemet med mens och deras vidriga körscheman. Vidriga kanske är mitt ord, men det är så jag ser det. Blöder man rejält måste det vara vidrigt, eller om man bara är konstig i magen, vilket kan drabba även de manliga kollegorna.

Att blöda rejält har jag verkligen varit med om, förresten. På senaste tiden har det lugnat sig lite men när jag var yngre, sådär en sjutton år, var det en ständig fors utan motstycke, under de perioder jag var drabbad. För drabbad var jag, liggandes i min säng med vetekudde och värktabletter, oförmögen att leva ett normalt liv under några av månadens dagar. Dessutom levde den där cykeln sitt egna liv och fick för sig att vara snabb och tät eller lång och utdragen, eller båda samtidigt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det - men fruktansvärt jobbigt var det och jävligt ont gjorde det.

Vid tjugotre års ålder fick jag så en kanskediagnos. Kanske har jag endometrios. Det är inte helt fastslaget, men en läkare som arbetar mycket med just den diagnosen tror det, baserat på min mensberättelse. Behandlingen jag har stått på sedan dess är att äta p-piller utan uppehåll. Det har  fungerat för mig och jag har aldrig haft ont mellan mina menstruationsperioder och dessutom har jag haft mens extremt sällan, endast cirka två till tre gånger per år. Det har varit otroligt skönt!

När jag sedan slutade med p-piller för att försöka bli gravid märkte jag att min cykel fortfarande lever sitt eget liv och släpper ägg lite när den själv känner för det. Trots det tog det bara tre ägglossningar tills jag blev gravid. Så otroligt skönt. Jag som tänkt att det skulle bli mycket svårare, särskilt med tanke på att endometriosdrabbade verkar kunna ha svårare att bli gravida.

Och så är vi där igen, i försöksstadiet. Vi vill ha en lillebror till G, eller en liten syster, och den här helgen var helgen då jag skulle göra ett positivt graviditetstest, hade jag tänkt och trott. Allt pekade på det, då jag hade alla möjliga tecken på att det skulle kunna vara så. Men icke - i tisdags kom det röda blodet och det forsade och det vittnade om att här är det mens och inget annat. Så vi får väl se. Men mitt i det kan jag ändå tänka: det funkar, det kommer mens och då har det antagligen också släppts ett ägg för ett tag sedan. Hoppet finns och blir det så blir det, annars är det också bra så här. Vi har G och vi har varandra. Jag har ett arbete som nog är så menscertifierat som det kan bli med flextid och arbete hemifrån. Och jag är tacksam över att denna gång nästan inte haft ont alls!

Det här inlägget har legat och vuxit i mig under den här veckan. Jag har funderat på om det är för tabu att skriva om, ifall folk skulle bli avskräckta och tycka jag är äcklig. Samtidigt tänker jag att vi har väl kommit ganska långt i det här? Och jag hoppas att ni som läser här klarar av att läsa även om detta. Min gissning är ju att ni är till största delen kvinnor och att de allra, allra flesta av er också har en relation till detta ämne. Någon gång var er första gång, någon gång ibland kommer den, eller så har den slutat komma. Kanske är den er vän, eller er fiende, eller båda. Röd är den och varm är den, men särskilt rolig är den inte. Hejdå mensen, vi får se när vi ses nästa gång!