Vecka 13: Växlingar

Ingenting är väl egentligen konstant, utan allting växlar. Framförallt mitt humör, men även folks mående generellt. Den ena dagen är man hur harmonisk som helst för att den andra känna sig ganska irriterad. Vädret, det växlar det också.

Mitt barn har varit ganska förskonat från förskolans smittor sedan han började där ändå, men så blev vi magsjuka och så gick det någon vecka eller två så fick han feber. Förra helgen kom och gick febern en del och i tisdags hade han 39.5 på kvällen. När jag kom hem från jobbet låg han och sov, lillskrutten! M hade gett supp klockan arton och sedan hade G bara somnat.1177 hade sagt att vi skulle var tvungna att åka in till akuten (flera mil bort) ifall febern inte gick ner men när jag gick och la mig klockan tjugotre hade febern gått ner till 38 grader, så vår nödplan med lånad bil realiserades aldrig, som tur var.

Sedan på onsdagen när M och G tog bussen till vårdcentralen var febern borta och ungen mådde nästan bra igen. På torsdag och fredag fick han gå till förskolan, och det gick bra.

Torsdagen ja - den inledde jag med att  cykla sjutton mil, kändes det som, med G till BVC. När vi cyklade över bron var det som att cykla inne i en fantastisk tavla. Jag vet inte om jag lyckas beskriva det med ord, men jag skriver detta om inte annat för att jag själv ska minnas hur det var: Det var dimma. Jag såg nästan ingenting av havet förutom det som var ganska rakt nedanför bron. Men solen lyste på något märkligt sätt upp allting och nästan igenom dimman. Den blev liksom suddig genom alla de pyttesmå vattendropparna som hängde i luften. Det var ett fantastiskt ljus och så häftigt på något sätt att bara se lite av havet. När det är dimma brukar det kännas ganska grått, men det gjorde det inte den här morgonen. Det var ljust. Ljusgult och vitt, på något sätt. Ja - det var som att cykla genom en tavla!

På BVC konstaterades det att Gs språkutveckling var väldigt god och att han följde sin kurva fint. Sköterskan testade det ena och det andra, bland annat att stänga in en leksaksbil i ett skåp för att se reaktionen, och reaktion fick hon. G blev hur ledsen och arg som helst och var det ganska länge. Jag försökte trösta och avleda men det var inte så lätt. När han väl skulle vägas och mätas fick han bilen igen. Det var en särskilt fin leksaksbil, åtminstone enligt min son.

När vi cyklade därifrån, de sjuttiotre milen till förskolan sken solen och dimman var helt borta.

Växlande ja, det är vad livet är. Denna vecka och mitt humör. Ena stunden sitter jag lite ledsen och låg i trappan och försöker prata med M som just kommit hem, men så kommer plötsligt en vän och bjuder med mig på spontanpromenad och lite kvällshäng och jag blir som förbytt - glad och intensiv. Får prata av mig - och ur mig - all frustration.

Och sedan kommer sommartiden. Solen skiner men det är isande i vinden. Vi åker till mina föräldrar för att laga cykeln som gick sönder där kvällen innan och passar på att gå en liten tur i skogen med G. Fast det är ingen skog. Det är bara klippor och vissen ljung, men G verkar nöjd ändå. Väl hemma igen blir det vegetarisk köttfärssås och spaghetti...

Livet... Livet. Som du växlar!

Hamstern har handlat

Kanske ett halvår efter alla andra började jag igår se serien Nedsläckt land på svtplay, samtidigt som jag virkade och pustade ut efter dagen. Programmet ställer sig frågan om hur förberedda vi är inför en större kris, och detta är faktiskt något som både jag och M tänkt på tidigare. Inte alls förberedda, verkade det som i det första avsnittet av programmet.

Efter att avsnittet var slut googlade jag lite på vevradioapparater och hittade en blogg med någon slags nybörjarguide i preppning. Och sedan var jag igång. Sedan vi flyttade hit har vi haft en tiolitersdunk med vatten, och vi har även lagt in två vattenflaskor överst i frysen vilket är bra om strömmen går, för då fungerar de som kylklampar ett tag. Vattnet i dunken ska tydligen bytas minst var sjätte månad och i min nyfunna iver för att förbereda oss inför en möjlig kris gick jag genast ut och bytte vattnet i dunken och satte nytt datum på den.

Enligt preppinglistan behöver man ha 28 liter vatten per vuxen person för att klara sig i två veckor. Det har inte vi. Vi har 15 liter vatten. Och om det går åt två liter vatten per dygn + kanske 1 liter för vårt barn klarar vi oss på detta i tre dygn. Det låter ganska lite när man räknar ut det. Kanske borde vi köpa fler dunkar? Kanske två tjugolitersdunkar med kran?

Sedan är det maten också. Mat, vatten och värme verkar viktigast. Och mental förberedelse. Det mentala vettesjutton hur det ska gå med, men mat är ju något man kan köpa i affären ändå! "Nästa gång du går och handlar, lägg i några extra konserver och andra stapelvaror." står det i preppingguiden. Och eftersom idag var "nästa gång jag handlade" köpte jag en hel del, vilket ni kan se på bilden. Jag vet att M har köpt lite tidigare också, nån korv på burk och så, men jag satsade mer på vita bönor, makrill och fiskbullar, vilket är mat som jag tror att jag skulle stå ut med att äta även om det inte blev kris. Kommer väl krisen så äter jag säkert vad som helst, eftersom jag vet hur jag själv fungerar...

Värmen har vi inte löst, även om vi faktiskt har en kamin som vi kan elda i (men vi har ingen ved). Jag har istället räknat ut att den bästa strategin vid ett långvarigt strömavbrott för oss är att cykla iväg till mina föräldrars hus och elda i deras kamin. Då får vi ta med oss vårt förråd av konserver och knäckebröd i cykelvagnen och hänga hemma hos dem. Skulle de också vara där så är vi dessutom fem personer som värmer oss på samma brasa, istället för uppdelat tre på den ena brasan och två på den andra. Deras kamin har dessutom en ugn så där kanske vi kan laga mat?

Jag vet inte om jag är galen men jag får någon slags mysighetskänsla när jag tänker på sådant här. Jag fattar med förståndet att OM det skulle hända att hela landets elförsörjning slogs ut, som de experimenterar med i TV-programmet, kommer det inte vara mysigt alls. Det kommer vara oerhört påfrestande och jobbigt. Jag kommer vara irriterad och arg och orolig, antagligen. I fantasin är man ju den som styr upp och räddar situationen, men hur är man vid en sådan extrem situation när varken elen eller vattnet fungerar i flera dagar? Antagligen inte så sansad och rationell som i fantasin...

Ikväll ska jag inreda vårt lilla preppingförråd med mat och sedan ska jag se om M vill se avsnitt två av serien med mig. Ja, det känns som en fin fredagsplan!

Hur tänker ni kring sådant här? Lever ni som om det aldrig kommer hända eller har ni förberett er till tänderna? Det skulle vara spännande att veta!

Vecka 12: Virka

Den här veckan har jag återupptagit något jag verkligen tycker om att göra men inte känt riktigt att jag har haft tid till under det senaste halvåret: virkningen. I somras påbörjade jag en fin kofta till mig själv men den har totalt avstannat. Nu när jag snart ska bli moster känner jag att jag vill virka något åt den lille och då föll valet på samma kofta som jag redan virkat två av. Den är ganska lätt att virka och det känns tryggt att göra något jag redan gjort, och därmed kan lite bättre än något helt nytt. Mönstret heter Heartthrob och denna gången virkas det i garnet alpacka solo från Järbo garn, färg 29130, vilket är någon slags ljusblå/turkos/grå färg. Ja, ni kan ju själva se på bilden. Det är i varje fall min syrra som har valt  garn, så det blir säkert bra! Till kanterna och kanske till något litet mönster, någon liten rand på oket har hon valt ett petrolfärgat garn av samma märke och kvalitet. Jag tror det blir fint ihop! För att beräkna  hur många maskor jag skulle ha på bredden (eftersom det mönstret och verkligheten inte stämde) använde jag mig av en räkneapparat jag hittade på en blogg. Mycket praktiskt. Nu verkar det stämma!

Så det är vad jag gjort på kvällarna den senaste veckan, när lillpojken somnat. Jag har  virkat. Jag har virkat och kommit några varv på vägen, även om det är ganska långt kvar. Och det känns så skönt och rofyllt att virka. Det är en maska och sedan nästa och nästa och till slut är varvet slut. Och plötsligt har virkdjävulen tagit över och vill att jag ska virka ännu ett varv. Ja, det är lätta att fastna! Dessutom är det avslappnande.

Två och ett halvt

Nu är du drygt två och ett halvt år gammal, min lille son! Du är du och du är bäst, tycker jag.

Du är ett aktivt barn som hela tiden har någonting på gång. Hemma går du runt och grejar men vill ofta vara med mig eller din pappa. Det är oftast mig du söker upp och frågar efter, känns det som, men om vi ska gå ut och gunga så måste pappa också följa med, annars blir du ledsen och vill inte gå ut. Jag tror att  du tycker att pappa är roligare att leka med ute, än vad jag är, men jag försöker också leka. Vi har åkt rutschkana en del de senaste dagarna. När vi gör det citerar du gärna Kråkan och Mamma Mu. "Åk, Mamma Mu!" kan du ropa. Förutom att leka på lekplatsen tycker du också om att bara gå runt här på holmen och inspektera. Jag försöker lära dig att man inte får titta i alla andras brevlådor, men det går sådär. Förlåt grannarna! Jag undviker också att gå för nära vattnet med dig. Istället söker vi oss mer mot mitten av ön och till de områden i närheten där det inte bara är gata och hus, utan lite natur. Klippor och någon buske. En liten park. Ibland råkar vi vara ute när kyrkklockan slår. Det tycker du är häftigt! Ding dong. La campana.

Prata gör du en hel del. Du kan säkert ungefär 400 ord, för när jag försökte sammanställa dem i förra veckan blev det nästan 300, men du kan fler än de jag kom på då. Du sätter också ihop dem till kortare meningar: Pappa kommer snart. Pappa jobbar. Pappa kör buss. Jag måste sova. Bebisen sover. Var är dockevagnen? och även på spanska, t ex: Dónde está llave? och Llama puerta (från Pino). Du kan några personliga pronomen på svenska: jag, du, den, men oftast säger du ditt namn och mamma, pappa, ankan osv. och inte pronomen. Du kan ställa frågor med frågeord, t ex "var är?" och du kan prata om saker som inte är här och nu, t ex om var pappa kan tänkas vara.

Jag märker även hur du associerar saker till varandra. Om vi pratar om mormor och morfar så pratar du ofta om att de har en bil, vilket vi inte har, och går ibland och tittar om de kommer med bilen. Du vet att det är mormor och morfar som använder skohornet och säger att det är "morfars". Du har även koll på var vissa saker är, som igår när jag frågade din pappa var den gula ryggsäcken var och du pekade och berättade var den var! Häftigt!

En sak som du verkligen gillar att göra nu är att dra saker efter dig. Vagnar och annat. I helgen köpte vi därför en liten docksulky på loppis så att du ska ha något vettigt att dra, eller snarare putta på. Den har du lekt med ganska intensivt sedan dess. Kanske är det nyhetens behag, eller så blir den en riktig favoritleksak. Annars är nog den leksak du leker med mest din röda bobby car med släp som du fick av våra grannar när vi var ganska precis nyinflyttade. Den kör du runt, runt. I släpet får olika saker åka med.

Att läsa tycker du fortfarande om, liksom att titta på avsnitt av Alfons Åberg, Mamma Mu och Pino, tillsammans med mig eller pappa. Du tycker också om att bygga med duplo. Vi har något slags stort duplo som vi fått och av det bygger du torn.

Små rollekar börjar också smyga sig in. Din favorit är att vira in dig i en filt och säga att du är en bäbis. Detta kommer från att jag brukar vira in dig i din handduk när du har badat och säga att du är en bäbis och bära ner dig till pappa så, som man bär en bäbis. Du har också börjat vira in din gosedjursräv i en snuttefilt och säga att det är en bäbis. Det är sött! Då leker du också ibland att bäbisen ska sova och lägger den i soffan. En annan rollek är att du tar vår bankdosa, som vi inte använder längre, och leker att det är en telefon. "Hallå. Vad sa du? Hejdå." kan du säga då.

Dina favoritbus är att klättra på bordet, dra ner allting från soffan och dra ner kläder på golvet från stolen där de ligger på vänt. Du kan städa om jag säger till, men oftast gör jag det själv sedan... Något att bli bättre på!

Du använder fortfarande blöja och jag tror att vi kommer vänta tills  vi kommer hem från Spanien med att potträna dig på riktigt. I söndags bajsade du ändå första gången i pottan! Jag blev väldigt imponerad. Det skedde spontant när du bett mig ta av dig blöjan och sedan hörde jag ett litet ljud från dig som brukar betyda att det snart kommer bajs. Pappa skyndade sig fram med pottan och hjälpte dig att sätta dig där. Sedan kom det lite. Bra!

Borsta tänderna har du också blivit väldigt bra på sedan jag listat ut att det bästa tricket just nu är att säga att vi ska borsta tio gånger. Då räknar jag till tio medan jag borstar dina tänder. Fram tills att jag kom på detta hade vi en period när du vägrade låta mig eller pappa borsta dina tänder, men nu funkar det riktigt bra tycker jag.

Du är ganska lätt att få att göra saker när jag frågar dig om du kan. Kan du ta på dig overallen själv? Ja, då kan du det, när jag först förberett den som ett brandmansställ. Du kliver då i dina stövlar och drar overallen uppåt, sedan får jag hjälpa dig med att trä i armarna i ärmarna och sedan kan du dra upp dragkedjan själv om jag hjälper dig att få tag i den. Du gillar verkligen att kunna saker själv - och det gillar jag med att du gillar!

Du är en duktig, ganska enkel och mycket intensiv liten pojke, G! Mitt favoritbarn i hela världen! Puss på dig min älskling!

Vecka 11: Malestar

Den här veckans tema malestar började egentligen i lördags förra veckan. Malestar är ett spanskt ord som betyder att det inte riktigt känns bra, eller "desazón, incomodidad indefinible" som RAE uttrycker det. Det är alltså något odefinierbart (indefinible) och obekvämt (incomodidad). Och så har det känts. I lördags började det med att mitt lilla barn helt plötsligt utan någon förvarning som jag förstod började kräkas i sängen. Bättre mamma var jag inte än att jag fick panik och ropade på M, som fick ta barnet med kräkset medan jag samlade ihop lakan med kräks för att tvätta. Så började vår helg när M skulle jobba och det var dåligt väder, med kräks. Söndagsmorgonen började däremot med diarré i blöjan och jag bestämde mig kvickt för att vabba dagen därpå, i måndags, på grund av den 48-timmarsregel som förskolan har. En bra regel, som kanske egentligen borde vara 72 timmar för att stoppa smittspridningen än mer effektivt? Jag vet inte. Nu är den fyrtioåtta.

Under måndagen var både jag och G pigga och glada och det var fint väder, så vi var ute och traskade en del. Solen sken och det var stilla och nästan varmt, på förmiddagen. På eftermiddagen blåste det iskallt, minns jag. Sedan kom tisdagen och M var ledig från jobbet, efter att ha jobbat helg. Jag begav mig till mitt arbete och betade av en hel massa. Samtidigt kände jag en ganska jobbig olustkänsla komma sig smygande. Någon form av malestar men jag klarade ändå av att jobba. När jag kom hem var jag helt slut och la mig i soffan och försökte vila det mesta av kvällen. Vi åt pizza som M hade bakat, men under kvällen började jag må illa. På onsdagens morgon fortsatte det. Jag gick till toaletten och kräktes. Där och då bestämde jag mig för att stanna hemma. Det tar på krafterna att kräkas, och något måste det väl vara? Eftersom det är redigt långt till förskolan fick G vara hemma med mig. Dessutom ville jag ju inte att han skulle ta med sig några av mina magsjukebakterier till förskolan.

Sedan kom torsdagen och jag bestämde mig för att jag minsann var frisk. Jag mådde illa hela morgonen men tänkte att det kanske berodde på stress. Jag hade nämligen vaknat och inte kunnat somna om ganska tidigt på morgonen och känt mig väldigt stressad. Jag cyklade den långa vägen till förskolan och lämnade av G, som inte ville gå in utan hellre gömma sig i häcken. Snark, kom igen! Gå in! Jag kände hur både mina fysiska krafter och mitt tålamod nästan var slut, men fick ändå in ungen på förskolan. Jag cyklade till mitt kontor och försökte jobba i en timme, svarade på sexton mail. Sedan la jag mig i sängen, grät och ringde mamma. Sedan pratade jag med en kollega som sa att hon skulle styra skeppet medan jag vilade upp mig. Det var tydligen löst med vikarie för mig veckan ut. Så himla skönt!

Hela dagen, med lite paus för en lättare lunch, låg jag i sängen och vilade mig. Det var väldigt skönt, samtidigt som jag av någon märklig anledning hade lite dåligt samvete över att förskolepersonalen tog hand om mitt barn när jag inte ens jobbade på riktigt utan bara låg i en säng. Samtidigt var det precis det både jag och G behövde. Jag behövde vila och G behövde ha roligt på förskolan.

När jag äntligen hade lyckats cykla hem med både mig och G på eftermiddagen, och kände att jag hade riktigt ont i magen igen, bestämde jag mig för att vara hemma och vara sjuk dagen efter också. Jag bestämde mig för att prioritera min återhämtning så att jag skulle kunna bli frisk på riktigt och bli av med denna obehagliga känsla av malestar.

Så kände jag mig naturligtvis nästan helt frisk på fredagens morgon, men det kändes ändå som rätt beslut. Klockan 08 var jag full av energi, men klockan 10 var jag helt slut igen bara av att ha käka frukost och duschat och slängt in en tvätt, allt tillsammans med min lille son. Återigen kom det dåliga samvetet: är jag tillräckligt sjuk för att vara hemma? Borde jag inte jobba? Och så vidare. Men ja, jag fick bestämma mig: nu är jag hemma och återhämtar mig, jobbet har ju fixat en erfaren kollega som vikarie, det är lugnt! Men på fredagskvällen var jag så ohyggligt trött på att vara hemma att jag direkt när jag gjort min del av nattningen (fixat välling och borstat tänder) så gick jag ut och bara gick, rakt fram, tills jag kom till en annan liten ö och sedan vände jag och gick hem. Det var så oerhört skönt att komma ut, röra på sig och andas frisk luft. Under tiden pratade jag med min pappa i telefon och fick riktigt babbla av mig. Härligt!

Helgen har varit bra och vi har varit hemma alla tre. Ingen har varit sjuk utan vi har kunnat hitta på roliga saker så som gå på loppis, vara lite i skogen och hälsa på hos ponnyhunden och hennes matte.

Så nu hoppas vi på att nästa vecka får gå i hälsans och energins tecken och att vi slipper denna eländiga känsla av malestar, av magförkyld snarare än magsjuk, som är så malande och irriterande och bra på att framkalla dåligt samvete åt alla håll...

Vecka 10: Oro

En liten hand som sover oroar sig inte

Vas por la calle llorando, lagrimas de oro... Tårar av guld, tårar av oro.

Det är klart. Oron kommer och oron går. Vanligtvis kommer den av ganska irrationella skäl, men ändå skrämmer den mig. Det är oftast förknippat med att jag väntar på att min man ska komma hem, han jag väljer att leva med, pappan till mitt barn, och han kommer inte. Han kommer inte, han kommer inte. Varför kommer han inte? Har har cyklat omkull? Har han blivit påkörd? Ligger han och blöder på bron? Eller har han rentav varit med om en olycka på jobbet? Har han fallit ihop i en hjärtinfarkt i garaget när han skulle parkera cykeln? Måste jag gå ut och kolla? Jag har hittills inte gått ut och kollat en enda gång, men mycket väl gått in på lokalnyheternas hemsidor och sökt efter olyckor. En lättnad när jag inte hittar något om någon olycka där han skulle kunna  vara inblandad. Eller har de inte hunnit skriva om den än? Många gånger har oron tagit över och fått mig att helt automatiskt formulera en lång serie av händelser som alla utgår från att katastrofen har inträffat. Min man är allvarligt skadad eller i värsta fall död, och vad som händer sedan. Katastroftankar helt enkelt. Det kanske inte är samma sak som oro, men de föds ur den. 

En annan oro är oron över ens barn. Den hjärtskärande ångesten och oron jag kände för ett drygt år sedan innan han skulle opereras. Jag ringde runt, runt i olika cirklar till olika sjukhusavdelningar och sökte förgäves efter någon som kunde hjälpa mig att styra upp hela vårdresan som vi skulle göra från Umeå till Uppsala. Hur väljer vi hotell? Hur går vi tillväga för att boka resan? Vad säger läkarna? Och så vidare. Jag grät bort många arbetstimmar då, kan jag säga. Helt uppriven var jag. Och allt var egentligen sprunget ur oron över att de skulle skära i min pojke med en vass kniv, något jag i grunden var helt med på, men det kändes ändå så fruktansvärt hemskt. 

Den här veckan kom oron utifrån och den handlade än en gång om det mest kära jag har i hela livet, om mitt guld. Just när oron kom till mig, genom ord uttalade av en annan person, tog jag emot det som en vuxen, tyckte jag. Jag lyssnade och tog in lite lagom, lagrade på något ställe någonstans (i förnuftet), men släppte inte in det i hjärtat alls. Jag resonerade och tyckte att det hon sa var rätt och riktigt och säkert det bästa. Sedan cyklade jag till jobbet och sedan grät jag hela dagen. Oron var överallt i hela kroppen men främst i själen och främst i hjärtat. Jag försökte arbeta men kunde inte tänka. Bara det enklaste klarade jag av, och att gråta. 

Jag ringde först min man och sedan min mamma. Senare pratade jag med min syster. Ursprungsfamiljen, som är där när det är nåt. Denna dag var det nåt. M lyssnade och sa vad han tänkte, och lugnade mig litegrann, men jag var fortfarande förtvivlad. Min mamma sa att hon förstod min oro - man är alltid orolig för något när det gäller ens barn, sa hon. Vi var oroliga för dig, men det gick bra, sa hon också. Syrran såg det hela lite mer nyktert och sa att kanske ligger det något i det, men hon trodde inte att det var så farligt. När jag senare på kvällen pratade med min far och själv också hade fått några timmars distans till det som sagts på morgonen, och framförallt också fått vara med mitt guld en stund och reflektera själv, tog jag verkligen in att detta är inte så himla stort som det lät. Det kan inte vara så farligt. Det är nog bra med G ändå.

Och efter en natts sömn och en morgon kände jag mig mycket mer hel igen. Oron hade flaxat iväg och lämnat min kropp i fred. Äntligen. Jag hoppas att den dröjer med att komma tillbaka igen, även om jag vet att det kommer att göra det - komma tillbaka alltså. För det är ändå som min mamma säger - med ens barn kan man alltid oroa sig för något. Och det är väl så, har man människor runt sig som man älskar och som man lever nära på det ena sättet eller det andra, så har man några att oroa sig för, och några som kanske också oroar sig tillbaka! 

I otakt med holmen

Ensam på lekplatsen. 
I det ena huset i bakgrunden växte det en gång upp ett tvillingpar, i det andra tre barn.

Kära holme! Jag tror att smekmånaden och turistfasen börjar ta slut för min del. Vi kom hit i augusti och såg de sista sommargästerna flanera i en vecka för att sedan packa sina vackra bilar fulla och åka hem igen, hem till stan - eller var de nu bor. Kvar blev vi och det kändes som en oerhörd lyx. Jag tänker ibland på att de vackraste husen, med de vackraste utsikterna är obebodda den absolut största delen av året - och jag tänker på hur sorgligt det är. Här lever vi i ett land med oerhörd bostadsbrist men på ön där jag bor står de allra flesta husen tomma, nästan hela året.

Vi har flyttat hit i en tid då de flesta bofasta barnen redan vuxit upp och flugit ut ur sina bon. Kvar är föräldrarna som enträget och ihärdigt bor kvar, och det gör de rätt i. När dessa barn växte upp och deras föräldrar var i vår ålder var ön full av barn. Bara på gatan där vi bor var det barn i nästan varenda hus. De lekte med varandra och någons mamma var dagmamma åt några andra mammors barn. De lämnade alltså sina barn i huset bredvid när de åkte och jobbade och där var barnen, som redan kände varandra, tillsammans. Det var fullkomlig idyll och aldrig några konflikter! Eller?

Nä, men det är så himla lätt att romantisera kring en plats och en tid som inte är ens egen. Kring "alla andras liv". Samtidigt tänker jag så, att de som nu bor kvar - barnens föräldrar - de kommer att bo här i minst tjugo år till. Sedan kommer de flytta ut av den ena eller andra anledningen och kanske, fast bara kanske, kommer det då flytta in några unga familjer med barn, men mer troligt ett förmöget par från någon stad, eller annat land, som bara kommer vara här på sommaren. Men vad vet jag. Oavsett hur det blir är det helt irrelevant för oss, för då är vårt barn 22 år och då hjälper det ju föga om det flyttar in barnfamiljer!

Det är som om vi har hamnat i otakt med holmen. Vi skulle kommit hit för trettio år sedan, fast det är ju omöjligt. Vi skulle ha flyttat till ett ställe där det finns fler i vår ålder och fler i Gs ålder. Ja, kanske det. Men hur? Nu hamnade vi här av tillfälligheternas tillfällighet och vi har det väldigt bra. Det enda vi saknar är lite mer umgänge med barnfamiljer, dels för vår skull men mycket för Gs. Han skulle säkert må bra av att lära känna lite barn även på fritiden, det tror åtminstone hans fröknar. Men vilka? Alla barnfamiljer bor ju någonannanstans. Kanske inte så hiskeligt långt bort, men ändå. Jag har inte hittat något naturligt ställe att lära känna dem på. Än. Kyrkans öppna förskola rekommenderas av flera, men hur ska jag ta mig dit när jag jobbar heltid och G är på vanlig förskola? Ska jag ta ledigt från jobbet en dag i veckan för att hänga med småbarnsföräldrar i ett församlingshem i två timmar? För att G ska få leka med barn han känner ännu mindre än de på förskolan och för att jag ska kanske och eventuellt få lite fler kompisar. Är det värt det, eller kommer det inte ge något alls? Jag vet inte. Kanske skulle jag kunna överväga detta... Jag får se.

Annars är det ju så att livet rullar på och man är helt slut på kvällarna. G och jag landar i soffan i väntan på att pappan ska komma hem och sedan är det godnatt och sov gott. Ute blir det mörkt strax efter vi har ätit middag. Inte styr jag upp att träffa någon annan småbarnsfamilj då! Fast det är väl precis det jag borde göra... Eller utnyttja helgerna? Eller ta ledigt och gå på öppna förskolan? Jag vet inte. Eller flytta? Nä, inte flytta, inte än. Vi trivs här på så många sätt, om vi bara hade hittat lite sammanhang, lite småbarn och föräldrar i vår egen ålder, inte bara i våra föräldrars ålder!

Kära holme! Jag tycker verkligen om att bo här och att vandra runt på dina kala klippor, att blicka ut över havet som omger dig och de små skären mot vilka vågorna bryts och där skarvarna står och torkar sina vingar. Jag älskar stillheten och ljuset och ljudet av vatten överallt. Jag älskar stjärnhimlen och till viss del även måsarna, som får mig att känna mig hemma. Jag är glad och tacksam över att redan ha fått stifta bekantskap med flera av dina bofasta, för att inte nämna hon som jag redan kallar vän och som jag redan pratat om det mesta med. Men jag längtar lite efter fler vänner och bekantskaper ur min generation och jag längtar efter lekkamrater till min lille pojke!

Orden

Orden, las palabras, som G kan säga just nu. Jag ska försöka lista dem och jag vet att det kommer bli svårt. Jag vet att jag kommer att glömma något, för de är så många. Denna lista är mest för mitt eget minnes skull, så jag förstår om den kanske inte är så intressant för andra. Här kommer den i alla fall:

här
där
nej
ja (fast det säger han inte så ofta)
sí
no
noho (nähä på spansk-svenska)
nähä
näe
var är...+ objekt t ex bilen eller sitt eget namn
borta
hoppa
hoppa hare (en lek han leker med M)
ramla
gå ner - bajate
ont
aj
blod
kommer blod

huvet
handen
fingret
armen
benet
foten
magen
naveln
munnen
snoppen
snippan
näsa
håret

mano
pierna
pito
boca
nariz
ojo
oreja
pelo

leka
bilen
vinka
morfar
mormor
nana
abuelo [uelo]
tito
primo
bäbis
(min systers namn)
fröken (fröknars namn)
barnen
mamma
pappa
mamma Tove
pappa + pappans namn
få den

maten - comida
äta - comer
gott
mm vad gott!
plats
sätt dig
bollen
räven
nallen
dockan
hunden
katten
massa fåglar
fisken (även i betydelse fiskmås)
pez
bajs
äckligt - asco
blöja
lägga sig
sova
mysigt
krama
mörkt
släcka (även i betydelsen tända (lampa))
stängd
stänga
öppen
hämta
overall
botas - stövlar
mössan
halsduken
vanten
strumporna
skorna
tröjan
byxorna [byskena]
kofta
klänning
trosa
prickar
blomman [nomma]
varmt
jättevarmt
kallt
regnar
blåser
solen
havet
vatten
min vatt = mitt vatten (nördkommentar: här tror jag att han använder regeln att substantivet ska stå i obestämd form när  det kommer efter possesivt pronomen. en ratt - min ratt, men han vet inte att det inte heter "en vatt" utan att det heter "vatten" (oräknebart))
bibo - för nappflaska (biberón)
pipo - för napp
rita
måla
röd
blå
rojo
azul
verde
blanco
spårvagn - tranvía
bussen - autobus
akta
farligt
boken
läsa
läsa bok
cykel - bicicleta
penna - lapiz
skrivbok - cuaderno
väska - bolso
allí está
orm - serpiente
pappa jobbar
gråter
skrattar
dansar
skriker
bada
ankan badar
blöt
snöar (var är snöet? - så sa han häromdagen när det snöade men snön inte la sig)
ojdå
oj oj oj
cykelvagnen
framme
förskolan
inne
ute
gå ut - a la calle
skogen - bosque
hela staden
bråttom
kotte
telefonen - mobilen - movil
pino
mamma mu
llama la puerta
kråkan
grisen
hästen
kossan
fint
borsta tänderna
hej
hejdå - adiós [aios]
te
macka - pan
uva
banan
apelsin - naranja
queso - ost
tomat - tomate
potatis - patata
ris
kanona för makaroner, men han börjar säga något som mer liknar makaroner nu.
spaghetti försöker han också säga
carne
korv
köttbullar
kaka
smaka
glassis för glass
filten
tienda - tält [tänt]
tvättmaskinen
snurrar
vända den
lejon
foca
ekorre
björnen - oso
elefanten [fanten]
moto
lastbilen - camión
båten
bordet
stolen
lampa
taket
fönstret - ventana
gunga (både som verb och substantiv)
columpio
rutschkanan
mer - más
pinne
campana
ding - dong
kyrkan
klocka
trappan
snigeln
lilla
huset
inte
våran
posten
kolla posten
måste
kan
åka
springa
försiktigt

Ofta säger han mamman och pappan, när det egentligen ska vara obestämd form. Han säger pappas om något är pappas och mammas om något är mammas. Han säger också sitt eget namn både i vanlig form (indikativ) och i genitiv.

Och varje dag blir det fler ord... marikanda, till exempel...

Vecka 9: Födelsedag

En dag föds man, och en dag dör man (tydligen). Jag föddes nära inpå att en svensk statsminister mördades och M föddes nära inpå att en spansk diktator somnade in. En dag föddes G och en dag föddes du, som läser här! M har aldrig varit så mycket för födelsedagar, kanske firades de inte så mycket när han var liten?, men när han väl köpt presenter och även fått hem dem med posten kan han nästan inte bärga sig för att få ge bort dem och se dem öppnas. Tio över tolv på natten frågade han mig om jag inte ville ha en liten present, redan nu, min födelsedag hade ju trots allt börjat. Nej, sa jag, vi tar det imorn. Till frukost blev det. Han sjöng för mig på spanska och så fick jag öppna några paket som alla innehöll olika typer av reflexprodukter. En kasse att bära mat i, helt i reflextyg, en "gympapåse" helt i reflextyg. Några pins som tydligen reflekterar ljus väldigt bra, även om det inte ser ut så på dem. Och så en saltsten med tillhörande minirivjärn, för att ha på bordet som bordssalt. Det var fint! Han har tänkt på mig och köpt saker som han tycker är vettiga. Och här är verkligen mörkt!

Hela veckan hade jag gått och haft lust att rensa ogräs i trädgården. Ogräs och lite skräp som flugit in i rabatterna, någonstans ifrån. Men sådant ges det såklart inte tid till under veckorna. Då är det lämna, jobba, hämta, käka, mörkt. Och här är det, som sagt, verkligen mörkt! Så det fick vänta tills igår, men då gav jag mig allt ut. Inför den stundande familjemiddagen hade M bestämt sig för att inte bara städa utan också rensa! Härligt initiativ! Han hade tydligen samlat på sig flera kassar med slängbart material och begav sig iväg med G i vagnen till återvinningen nere vid bron. Under tiden fick jag utlopp för min rensariver och la mig på knä i trädgården och drog upp det ena ogräset efter det andra. Det var mest våtarv, som man tydligen kan äta läser jag nu! och en annan blomma som jag inte vet vad den heter. (Korsört heter den tydligen.) Jag vet inte varför jag tycker den är så ful, men det är den verkligen. Våtarven däremot är marktäckande och inte helt ful, men av någon anledning känner jag att jag vill plantera andra blommor i trädgården än våtarv och därför rycker jag bort den, men lite lämnade jag kvar för jag orkade inte i mer än 45 minuter, och den kanske jag borde stuva nästa helg? Undrar om M vågar smaka på det!?

Efter ogräsrensandet gick jag in och värmde lunchen. Det var puchero som jag hade gjort en annan helg - en spansk gryta med kött och grönsaker. Resten av min lilla familj kom hem och vi åt med god aptit. G och M sov middag och jag försökte mig på att baka en tårta, som av någon anledning blev lite platt men ändå helt okej god. När G vaknat cyklade jag med honom till mina föräldrars hus och lämnade honom där med min syrra, för att de skulle få lite tid att lära känna varandra mer - hon och G. Väl hemma igen började jag laga maten. Lammstek och fläskfilé i ugn med rotsaker till. Avocadosoppa som förrätt. M dammsög och städade badrummen under tiden. Han skurade till och med duschkabinen, helt självmant. Ibland händer det!

Mitt i matlagningen kom familjen och lämnade över paket som jag fick öppna till tårtan sedan och bänkade sig vid bordet, hungriga. Själv var jag för stressad för att bli hungrig. Jag kände mig faktiskt inte hungrig alls utan åt bara för att vi skulle äta medan jag försökte få G att lugna sig, sitta på stolen och äta maten. Jag känner mig så oerhört stressad vid sådana här situationer (vilket jag nu förstår att G också märkte och reagerade på - han speglar mig). Jag kan knappt, för att inte säga inte alls, föra en konversation och tycker att hela grejen är allmänt jobbig. Men ändå, vi åt och folk tyckte det var gott - och det var det, särskilt lammköttet! Sedan blev det tårta och de sjöng för mig så jag grät lite, två sånger på svenska. Kaffe till kaffedrickarna, te till mig, inget till de andra. G fick glass och blev nöjd. Sedan lekte han lite men M märkte ganska omgående att han behövde sova. Medan M la G satt vi andra i vardagsrummet och pratade om det ena och det andra. En fin stund, för jag kunde äntligen slappna av.

Sedan gick de hem och M och jag plockade av bordet och kollade på någon konstig kortfilm och sedan somnade jag gott, kan jag säga. Bra födelsedagsfirande ändå!

Födelsedagen - dagen man föds. Något att fira alla år i hela livet, enligt mig. Varje födelsedag blir olika, men oftast fina på sina egna sätt. Hur tycker du om att fira din födelsedag? Berätta gärna!