Gratis blöjor på förskolan?

Mitt eget blöjbarn långt, långt innan han började på förskolan...

Igår läste jag en nyhet på Sveriges radios hemsida om att kommunerna kanske kommer behöva stå för kostnaden för de blöjor använder i förskolan, att kommunen alltså ska köpa in blöjor till förskolan som barnen använder där.

Jag som bor i en kommun som precis just nu sparar ungefär 31 miljoner kronor på barnomsorg och skola (se sista sidan i budgeten) funderar på hur detta skulle kunna slå mot min kommun och mot mitt barn som går i förskola i denna kommun. Om förskolan skulle behöva köpa in blöjor till blöjbarnen, vad är det då de behöver spara in på? I Karlskrona verkar de också vara oroade: "För kommunen innebär det en merkostnad så klart som vi i dagsläget inte har någon budget för. Om vi inte får extra pengar så får vi prioritera i verksamheten så att vi kan köpa in blöjor, säger Yvonne Strand, chef för kunskapsförvaltningen i Karlskrona."

Vad kan "prioritera i verksamheten" betyda, tro? En pedagog mindre? Snävare öppettider? Färre utflykter? Indragen fortbildning för personalen? Fler barn i varje grupp? Jag vet inte, för jag vet inte vad det skulle kosta, men kosta det kommer det ju att göra om denna dom även prövas och godkänns av Högsta förvaltningsdomstolen.

Ifall den visar sig vinna laga kraft, eller vad det nu heter på juristspråk, och det blir så att förskolorna måste köpa in blöjor - hur skulle de då kunna göra för att hålla nere kostnaderna? Ett förslag är att gå på den colombianska förskolans linje och göra ett gemensamt blöjavvänjningsprogram för barn i en viss ålder, eller för barn som förskolan (kanske tillsammans med föräldrar) bedömer som mogna. Nu vet jag ju inte om de gör så på alla förskolor i Colombia, men åtminstone på Gaels, vars mamma skrev om det när det begav sig för flera år sedan.

Ett annat förslag skulle ju kunna vara att köpa in tygblöjor och köra på det. Då kanske föräldrarna protesterar och tar med vanliga engångsblöjor i alla fall? Det skulle helt klart bli dyrt i inköp och i arbetskostnad för att tvätta dessa blöjor men kanske, kanske, billigare i längden och helt garanterat bättre för miljön.

Jag undrar också om gratis blöjor i förskolan skulle leda till att föräldrar väntade ännu längre med att vänja sina barn av med blöjor. Blöjor är ju så oerhört bekvämt och att vänja av dem är en ganska krävande process, enligt  vår erfarenhet, men ändå. Barnen behöver växa upp och lära sig gå på toaletten ju! Vi i vår generation slutade med blöja ca ett år tidigare än barnen gör idag, läste jag i boken om tredagarsmetoden. Intressant, tycker jag.

När min son använde blöja tänkte jag aldrig på att det var något konstigt att  vi skulle ta med blöjor till förskolan. Inte heller var det en så stor apparat, då vi bara tog dit ett paket då och då när de började ta slut, eller när vi trodde att de började ta slut. Varje vecka var det inte, kanske var tredje? Blöjor har de ju hemma med och för oss märktes det mer att betala förskoleavgiften på ca 1300 kr än att köpa blöjor, på något sätt. Nu när han är tre år har avgiften sänkts eftersom han har "rätt till 525 avgiftsfria timmar i förskolan per år" enligt skollagen. Skulle då blöjor ingå i den lägre månadsavgiften blir det ju ännu mer som ska täckas av den minskade avgiften och av skatten, tänker jag mig.

Är det då samtidigt okej att hävda att vi alla, skattebetalare, ska betala för blöjor för alla barn på förskolan? Jag vet inte. Vi betalar ju tillsammans för den mat de äter, den personal de tar hand om och den lokal de vistas i. Men blöjor? Jag tycker ju inte riktigt det.

Hur tänker ni kring detta? Vad skulle vara rätt väg att gå ifall förskolorna nu måste köpa in blöjor de inte har budgeterat för? Höja skatten? Höja förskoleavgiften? Avskeda en fröken? Det hade varit intressant att ta del av era tankar kring detta!

En fantastisk helg i september

Efter en ganska kämpig vecka då jag fått ta alla hämtningar och lämningar kom äntligen helgen, vilket firades in av min son och mig med glass till efterrätt på fredagskvällen. Till middag åt vi fiskbullar och potatis, helt säkert uppfiskade av Gs favoritbåt Carmona, vars hemmahamn är här i närheten.

- Carmona har fiskat fiskbullarna, sa jag till G.
- Carmona fiskar potatisar också, sa G. 

Lördagen kom och med den helt igensaltade fönster. Stormen i veckan hade piskat upp sådana enorma mängder salt att detta tillsammans med den förhöjda luftfuktigheten på lördag morgon gjorde att vi inte kunde se ut alls. Vad gör man då? Jo, vi trotsade bevattningsförbudet en liten stund och spolade av fönstren, till sonens stora förtjusning. Han gillar att spruta med vattenslangen, kan man säga. (Förlåt tjärnen!) Medan M och G gjorde detta fixade jag en pastasallad som vi packade ner och drog iväg med cyklarna på utflykt.

Efter ett annat uträttat ärende hamnade vi på Kåreviks badplats för att ha picknick. Det var bara vi där, denna helt strålande lördag. Vi åt vår pastasallad och sedan klädde G av sig alla kläderna och sprang fram och tillbaka i vattenbrynet. Allting strålade av glädje! Solen, vattnet, barnet! Det var så otroligt fint väder, så varmt efter en vecka med kyla. Riktig, härlig brittsommar. Vi gick över stranden och ut på andra sidan. Därifrån har man god sikt både till Åstol och Dyrön. Vi satte oss på klippan. G skulle sova på berget sa han, men konstigt nog kom han aldrig till ro. Här hade jag kunnat sitta och läsa hela eftermiddagen, sa jag, men inte hade jag med mig någon bok, och inte kan väl jag bara överge hela utflykten och stanna på en klippa helt själv? Näe, vi fortsatte tillsammans, mot mataffären och varsin glass.

G, och M,ville ha sangwish och jag tog min vanliga 88. Ett paket hutlöst dyra hallon klämde vi också i oss, och så kom en kollega till M förbi och satte sig på bänken med oss en stund för en pratstund och några goda råd och idéer. Så kom en grannfru cyklandes, och även med henne bytte vi några ord och fick med oss några kloka råd. Det gäller att lära sig av sin omgivning!

Efter glassen cyklade vi ner till mina föräldrar och hängde på deras veranda en stund, tills det var dags att åka hem och fixa middag. M skulle laga en laxrätt som hans mamma lagade när hon var här. Lök, vitlök, purjolök steks i mycket olja, lax skärs i bitar, i med saffran och vin, koka lite, i med laxen, lite vatten, salt. Koka några minuter. Klart! Men innan vi ens kom hem sa M till mig att gå in på bibblan här på vår holme för att kolla en utställning, vilket jag gjorde. Väl där passade jag såklart på att prata både med konstnärinnan själv och med dagens bibliotekarie, vilket är en kvinna som också är med i min bokcirkel. Holmen är liten, om man säger så, och biblioteket föreningsdrivet.

Jag lever verkligen upp när jag får umgås med folk och prata av mig! Det är det jag mår bäst av; prata, äta, vara i naturen, röra mig, skriva... Det är bra att jag vet det, för sånt är bra att veta om sig själv - vad man mår bra av. Eller hur?

Efter middagen hade jag en idé om att jag skulle åka tillbaka till mina föräldrar och klippa deras stora gräsmatta, som vuxit sig till en sorts ängsmark nu på sensommaren. De har inte varit där på några veckor och jag har för mitt liv inte fått igång robotgräsklipparen. Så jag cyklade dit. Väl där ansåg mina föräldrar att det vore synd och skam att störa grannarna en så stilla och ljum kväll som denna, varför inget gräs överhuvudtaget blev klippt. Däremot stannade jag både länge och väl och umgicks i all enkelhet med mina föräldrar. Det var riktigt fint! G och M var hemma och M hade sagt när jag for att jag kunde ta god tid på mig, även vid åtta när jag smsade honom försäkrade han mig att jag kunde stanna längre, vilket jag då gjorde. Till sist cyklade jag ändå hem ändå, lite mörkrädd över det mörka berget och över den mörka bron. Det mörkaste mörka havet låg nedanför och kanske var det stjärnhimmel ovanför, men det såg jag inte för jag trampade på så fort jag kunde. Nästan längst ut på holmen mötte jag en bil, men annars ingen.

Så kom söndagen och med den lite mer mulet väder. Jag började dagen med att göra en rotfruktssoppa med lite tomatpuré i, att ha till lunch (var planen). Vi åkte ner till mina föräldrar allihop vid halv elva för att klippa gräs. Ganska mycket folk var ute och gick vid denna tid, några plockade slånbär till likör, andra plockade nypon. Kanske skulle de göra egen nyponsoppa? Det ska jag också försöka göra någon dag!

Halvvägs in i gräsklippandet fick vi besked om att min farbror, kusin och kusinens tjej skulle komma och hälsa på och äta lunch med oss. Så skoj! Jag har inte träffat farbrorn och kusinen på drygt sex år. Pappa och jag slog våra kloka huvuden ihop och lagade med gemensamma krafter en enkel men supergod tomatsoppa på färska tomater, lök, vitlök, smör, buljong och vatten. Fram med bröd ur frysen, lite skinka, ost och bregott och lunchen var fixad! Efter maten grabbade farbrorn och kusinen varsitt instrument och det blev en mindre konsert i vardagsrummet. Spårvagnsvisan och Rövarnas visa från Kamomilla stad, samt en gammal reggaeklassiker, var vad de spelade, förutom en hemmakomponerad låt på engelska. Man hör direkt när de börjar spela hur duktiga de är. Helt otroligt och så himla roligt! Jag är inte van att folk i min omgivning bara kan ta ett instrument och spela det! Men de kan alltså dessa två... Jag njöt och sjöng med litegrann. Sedan var det fika och lite studsmattehoppande med lillpojken på grannens studsmatta och sedan åkte vi hem och visade det långväga besöket vårt lilla hörn av holmen. Kusinen och tjejen satte sig på bänken vid den bästa utsikten och verkade njuta. Så fint!

Efter allt detta intensiva och roliga var det sedan dags för lite vila. G och jag la oss och kollade på några avsnitt av Alfons Åberg och sedan badade vi lite i badkaret (för första gången på ett år!), för att stilla hans humör när vi föräldrar helt plötsligt bestämt att det inte skulle bli något mer videotittande. Vi måste verkligen vara noga med att förbereda honom på sådant, och det missade vi denna gång. Lille vän, det är inte lätt!

Sedan åt G och jag middag medan M vilade lite till och sedan gick vi ut på vår typiska familjepromenad - till återvinningen nere vid bron. Vi hjälptes åt att slänga plast och kartong och sedan gick vi en tur upp till lekplatsen vid badplatsen. Jag satt på en bänk och tittade på utsikten och ja, sedan gick vi hem igen. M åt, G kollade på Leo el pequeño camión och sedan var de dags för de två att sova och mig att plocka undan, hänga tvätt och skriva detta.

Hur mycket ska man låta sitt barn titta på videos egentligen? Tittar han för mycket? Antagligen gör han väl det, men med tanke på att vi har en ganska aktiv vardag i övrigt så antar jag att det får vara okej. Ibland orkar varken han eller vi hitta på något bättre, känns det som. Mitt trick under veckan, för att försöka minska skärmtiden lite, är att gå ut och hitta på något efter middagen för att på så sätt skjuta upp hans vilja att titta på Pino till så sent som möjligt på kvällen. Gör jag inte det så kan han lätt sitta där mellan klockan 18 och 20.30, och det kanske blir lite väl länge. Hur gör ni? Hur ska jag göra när mörkret kommer? Tips emottages tacksamt!

Tack för att ni läste även denna långa och detaljerade redogörelse för min helg! Jag hoppas att ni haft en lika fin brittsommarhelg som jag har haft! Ta hand om er!

Helgen - inte så pjåkig ändå

Trots min senaste veckas känsla av seghet och uttråkning, och mina superlåga förväntningar på helgen ensam med G eftersom M skulle jobba, blev helgen riktigt bra. Den började på fredagen med att jag försökte peppa upp min man till att vi skulle äta middag på restaurang istället för hemma. Jag bad honom komma med förslag på till vilken restaurang vi skulle åka. Hans förslag var Christers i Henån, men efter en snabb titt på deras hemsida bestämde jag att det var bättre att käka på närmare håll och sedan åka på utflykt mot Henån för att kolla läget. Just nu har vi nämligen en lånad bil så jag kände att vi borde passa på att se oss omkring litegrann.

Vi tog således bilen och begav oss till Skärhamn för lite thaimat. Alla åt med god aptit, till och med barnet som fick pommes frites och friterade räkor.

Sedan begav vi oss till Varekil och Svanvik, bara för att kolla vad det var. Och ja, vad var det? Varekil känns off, och Svanvik ligger liksom bakom Varekil, alltså ännu mera off. Man blir ju hemmastadd där man bor, på något vis. Vi bor kanske inte direkt centralt nu heller, men vi klarar oss med cykel alla vardagar året om, och om vi ska till Göteborg tar vi bussen. Men om, jag säger bara om (i den hypotetiska världen) vi hade fått för oss att bo i Svanvik så hade vi varit tvungna att ha bil. Och vi hade varit tvungna att åka serpentinväg och sedan genom skogen - varje dag. Ja, ungefär så tänkte jag när vi var där, och regnet hängde i luften.

G lekte som sjutton på Svanviks lekplats tills vi bestämde oss för att åka därifrån och styra kosan mot Henån istället. Så råkade vi köra lite fel och hamnade på små villovägar genom Orusts lantliga landskap. En stor kyrka åkte vi förbi och sedan rakt fram, förbi en skylt där det stod Runsten, men vi svängde inte in. Det hade både börjat skymma och regna vid det här laget. När vi kom fram till Henån var det riktigt skumt ljus. Uppehåll, i och för sig, men ett stort mörkt moln över hamnen och samhällets centrum, där vi parkerade bilen. M och G gick in på mataffären för att kolla dess standard och jag tog mig en tur till hamnen för att slappna av lite. Jag tänkte på min vän S, och att hon valde att flytta från Henån redan som sextonåring. Vad i Henån var det som drev henne till det? Både det ena och det andra antagligen. Kanske främst att den gymnasieutbildning hon ville gå antagligen inte fanns där, kanske främst något annat? (Tur för mig att hon flyttade ändå, för annars hade jag aldrig lärt känna henne!)

Vi packade ihop oss i bilen och åkte hem genom ett mörknande landskap. Väl hemma var det helt mörkt och det hade blåst upp. Eller om det alltid blåser på holmen, men inte alltid på Orust? Det vi kom fram till under denna utflykt är att även om husen må vara billigare på Orust än på Tjörn, så är de platser vi besökte denna kväll inga platser vi vill bo på. Då klamrar vi hellre oss fast på holmen eller i dess närhet på något sätt. Men vi får väl se hur det blir i framtiden, det vet ju ingen.

Så kom lördagen och jag fick en puss på munnen innan M cyklade iväg till jobbet ganska tidigt på morgonen. Även om det kändes lite motigt innan, så tänkte jag att denna ensamhelg med G skulle göra gott för honom, och kanske också för mig. Han har varit så mammig på sista tiden, till och med gråtit efter mig på förskolan. Det känns inte riktigt bra, men jag vet inte vad jag ska göra heller. Jag tänker dock på boken jag läser ibland. Där står det att mer tid med våra barn är en av de främsta nycklarna till ett fungerande familjeliv. Så kanske skulle denna helg kunna hjälpa mot min sons mammighet på något sätt?

Lördagen började med att vi var ute en bra stund här på holmen. Vi var på lekplatsen och sedan vid kyrkan där vi passade på att ropa hoho i stuprören. Vad gör man inte för att få skratta med sitt barn? Snygga människor från Göteborg anlände i olika bilar. De skulle tydligen sjunga gospel i kyrkan under kvällen. Jag känner mig ofta som Tjorven här på ön. Och G är väl Båtsman, gissar jag. Det känns som om vi ofta står i regnkläder och glor på utomsocknes, precis som Tjorven och Båtsman gör den där regniga dagen i juni när Melker med familj kommer till deras ö. Som något mellanting mellan en ganska ful och omodern bybo och trevlig välkomstkommitté. Ja, så jag log och hälsade dem välkomna. Och de log tillbaka.

Senare, efter vår lugna lunch hemmavid och en stunds tupplur kom ponnyhunden och hennes matte förbi och åt middag, matten åt, inte ponnyhunden. Hon låg där ute och gnydde och undrade när det var hennes tur att slicka upp resterna från våra tallrikar, men det blev aldrig hennes tur att göra det. Detta lyfte min lördag. Det var fint att få ses, bjuda på lite mat och prata. M kom hem lagom till middagen också. Vi åt egenodlad sallad. Mangold och krasse. En ringblomma.

Sedan var klockan 18 och gospelkonserten började med en lång, lång klockringning. Vi infann oss och lyssnade på både en och tre låtar. M och G var uppe på läktaren och tydligen blev det hela lite för mycket för G. Sången var stark och energiskt, och jag gillade det, men nä för min treåriga pojke blev det lite väl starkt och energiskt, tror jag allt, så vi gick iväg ut på en kvällspromenad istället. Bort iväg, över bron. Små fiskar som hoppade och glänste vid ytan. Två brännmaneter som såg ut att simma snabbt i strömmen. Vi mötte vår gatas andra barn och hennes pappa och slog följe till ångbåtsbryggan där ingen trillade i. Sedan gick vi ner till en annan hamn och lekte lite och sedan hem. Jag avslutade kvällen med att läsa den deckare jag nyss påbörjat, som utspelar sig på en blåsig ö, nästan som den här. Fast ön i boken verkar vara större och ha mer natur än denna.

Natten blev morgon och det blev söndag och jag kände att idag var det dags för en utflykt till skogen! Jag packade in oss i den lånade bilen och körde iväg mot Aröd och vandringsleden mot Vetteberget. M jobbade så det var bara G och jag som var på äventyr. Vandringen börjar i skogen, nästan som i en ravin och fåglarna sjöng så vackert. Sedan kommer man upp på en bergshed och man får klättra litegrann. Och där man skulle klättra tänkte jag att nu är det bäst vi inte ramlar för det är bara vi två här, men då kom en man med röda glasögon ikapp oss. Han var också ute på samma tur.

Vi gick en stund och bestämde oss sedan för att sätta oss och vila på en bergshäll, långt innan vandringsledens mål. Mannen med de röda glasögonen hade traskat vidare men kom då tillbaka och sa att det säkert var mer än två tredjedelar kvar av vandringen mot toppen av Tjörns högsta berg. Jag fattar inte hur det alltid känns så oerhört långt längs vandringsleder när det inte är så långt enligt beskrivningen. Kanske är det för att jag går tillsammans med en treåring? Eller så är det för att de har mätt fågelvägen? Jag har ingen aning. Det jag däremot vet är att det var bra att vi stannade där vi stannade, för annars hade det blivit alldeles för långt för oss. I en dryg timme var vi ute och då fick jag bära G ganska mycket på tillbakavägen. Tänk att jag har en son som gillar att vara ute och gå i naturen! Jag älskar det, för jag älskar att gå i naturen. Det var så himla fint att få sitta på en berghäll i solen med honom och äta varsin frukt. Att bara få vara tillsammans i naturen och njuta! Så värt!

Så ja, det var väl helgen det! Nu ikväll, efter att vi ätit middag, men innan M kom hem från jobbet, åkte G och jag till grannbyns lekplats för att leka lite. Han älskar att springa omkring där. Jag antar att det är mest för att den känns ny varje gång, eftersom vi är där så sällan. När vi kom hem från denna tur kände jag mig så oerhört trött att jag inte orkade någonting. Vi tittade på två avsnitt av Pippi Långstrump, hela familjen i soffan, och under det andra avsnittet gick jag ut till vår utkiksplats och tittade på den oerhört vackra himlen och havet och färgerna som blir när solen nyss gått ner. Ingen kamera, ingen mobil. Bara andas och ta in färgerna som speglas i de små vågorna i den svaga vinden.

Tänk att vi får bo här! Detta kommer vara den bästa platsen jag bott på i hela mitt liv, tänkte jag. Om det är så - det vet jag ju inte, men just i den stunden kändes det så.

God natt

Dagens vattenfall, moln och lyxbåt

Hej, hej! Här tar vardagen fart igen och jag känner mig seg och uttråkad på jobbet. Omotiverad och understimulerad, samtidigt lite stressad. Jag vet inte vad det är, eller så  vet jag det, men nu vill jag inte skriva om jobbet utan om dagens vattenfall, dagens båt och dagens moln.

Åsa och hennes familj verkar ju leta vattenfall nu för tiden, i det torra Portugal. Kom bara hit ni till ett Bohuslän som senaste dygnet blivit översköljt av störtskurar lite då och då. Här har vi vattenfall på skolgården. Det forsar, som ni ser, riktigt bra!

Ja, efter en seg jobbdag kändes det riktigt skönt att stanna till med cykeln vid vattenfallet och titta, lyssna och fota det i eftermiddagssolen. På vägen hem sedan mötte jag en bekant och log hela vägen hem sedan, glad över att ha åtminstone något socialt sammanhang här på ön. Hon är med i samma bokcirkel som jag och igår hade vi terminens första sammankomst. Det är en deckare vi ska läsa denna gång. Jag läser aldrig deckare, utan att veta varför, men jag tycker om att se deckare på svtplay när tillfälle ges. Ett fall för Vera, är väl det enda jag sett på senaste tiden. Och den serien gillar jag verkligen. Nästan lite lik miljö som här. Kargt och blåsigt. Men mer grönt och engelskt.

Och på tal om engelskt. När vi ätit middag och plockat det värsta från golvet bestämde vi oss för att gå ut på en promenad, läs; jag drog ut familjen på promenad för att få gå av mig den sega känslan jag haft i kroppen de senaste dagarna. Känslan som kommer av den uttråkade stämning jag haft över mig nu på sista tiden. Och vi gick ut. Och G gick ner mot Kylen. Där är det lite farligt för där är det en hamn och där kan man ramla i, så M fick hålla stenkoll på honom hela tiden.

Helt plötsligt såg vi en för sticka fram bakom restaurangbyggnaden. En snygg och stor för, som måste tillhöra en snygg och stor båt. Vi gick närmare och ut på bryggan. Jajamen, riktigt snygg och stor och säkert hiskeligt dyr och snabb och antagligen inte alls bränslesnål. Där låg hon och pumpade ut AC-vatten i havet. Flaggan var röd och lite brittisk och jag började genast förhöra den mycket sympatiska kvinnliga besättningen som var ombord. Hon förklarade direkt att det inte var hennes båt utan att hon var just besättning. Hon jobbar som kock. Jag frågade om flaggan och den var tydligen Karibisk, men båten ligger aldrig i Karibien utan åker runt lite vart som helst dit vindarna tar den. Hon berättade att det är hon och tre till i besättningen och att ägaren är en "wealthy guy". Ja, du, det kan jag tänka mig. Hon var himla trevlig och vi pratade en bra stund om livet på båten men efter en stund fick jag gå vidare med min lilla familj på den kvällspromenad jag tvingat ut dem på. En man ur lokalbefolkningen gick ombord. Han verkade känna henne, eller kanske den rike ägaren? Vad vet jag? Båten heter Stina Kajsa, men vem ägaren är har jag ingen aning om. Ingen känd, i alla fall, sa hon. Eller så är han det? Eller så vill han inte vara det?

Det jag tänkte sedan när vi gick vidare genom vår holmes trånga gränder och jag fotade rosor som knoppades bredvid rosor som vissnade invid en vit husvägg i typisk skärgårdspanel, det var: Det finns de som har pengar och har råd att köpa ett eller flera hus här på holmen, i kustbandet där hav möter klippa och där vinden viner om hösten men blåser helt snällt och varmt om sommaren, och det finns de som har pengar att gå ombord på sin båt, registrerad i någon hamn långt borta, och gasa och köra dit fören pekar. Runt, runt på haven, längs kuster, igenom sund. Det finns de som har råd med detta, och fyra anställda varav en kock. Ja, de finns. Men vi andra, vi som inte har råd med något av detta är många fler. Men ändå. Klyftorna slår mig i ansiktet under vår kvällspromenad. Jag blir inte ledsen men något frustrerad. Och ändå är jag inte på botten av någonting alls, med min akademiska utbildning, mitt fasta jobb och lön att leva på.

Det finns de som bor i baracker ute på jordgubbsfälten i Andalusien. De som nästan inte tjänar någonting. De som har en karl som skriker på dem att plocka jordgubbarna, hallonen eller de enorma smaklösa blåbären fortare. Dessa finns också. Och det finns de som syr våra kläder i en fabrik, andas in damm och kemikalier, protesterar och till och med dör för två kronor mer i lön. Och så finns det de i lyxbåt i en hamn nära mig. Alla vi finns, och många fler. Och kanske blir jag inte ledsen men ändå frustrerad på något vis. Det kanske inte är wealthy-guys fel, det kanske inte är fabriksarbetarens fel, inte heller mitt. Men jag känner ändå i hjärtat att något slags fel är det, när vissa har så extremt mycket pengar och andra bara kämpar för nästan ingenting alls.

Vi går vidare över holmen. Vi ser årets häftigaste moln. Så högt och stort och längst ner släpper det lite av sitt vatten som regn. Precis ovanför båten, fast längre bort. Och vi går hem. G bryter ihop av trötthet och jag tänker lite mer på lyxmänniskorna i hamnen. Så mycket snurrar de i mitt huvud att jag får feeling att skapa min egen lyx. Så sätter jag en fin focacciadeg med rosmarin från min egen trädgård. Jag skapar struktur med vetekross och linfrön. Ja, jag skapar min egna billiga men alldeles härliga lyx, när jag inte kan ha lyxbåt och när jag inte känner att jag just nu förmår göra så mycket åt det världsomspännande system som sätter vissa att arbeta i fabriker för slavlön och vissa att njuta på vackra motorbåtar runt, runt på havet, längs med kusterna, i vackra solnedgångar.

Så får jag ändå avsluta dagen i tacksamhet. Tacksamhet för att jag har min familj att ta dessa kvällspromenader med, tacksamhet för den vackra miljö där vi får bo och promenera, tacksam för mitt goda bröd och min förmåga att skriva och reflektera över det jag ser om upplever. Tack och god natt!

Lille G numera tre

Tre år har du hunnit fylla, min älskade son. För tre år sedan var jag fortfarande inlagd och mycket, mycket medtagen efter slutet av graviditeten och förlossningen. Mitt blodtryck höll på att gå ner till normala nivåer men jag tappades fortfarande på onormala mängder urin varje dygn. Mjölkproduktionen hade börjat komma igång, även om vi levde till stor del separerade från varandra. Du var mitt lilla barn på neonatalavdelningen och jag var din mamma som fortfarande var under vårdens beskydd.

En vecka efter förlossningen blev jag utskriven, om jag inte minns fel. Du fick vara inskriven och inneliggande patient i tre veckor till. I slutet av september kom vi äntligen hem. Du var pyttig och kunde ha mina rosa pyttiga sparkbyxor i velour. Jag har en bild av dig i dem. Du gäspar men jag ser så lättad ut. Äntligen hemma!

Och nu, plötsligt har du fyllt tre och vi har haft kalas och sjungit på båda språken och du har blåst ut ljus på en äppelkaka, gjord på gratisäpplen från holmen.

Det bästa du fick i present, enligt dig, var en gitarr. Egentligen en ukulele, men gitarr är ett enklare begrepp. Den är fortfarande ostämd men du plinkar ändå fint på den. Den har ett fint ljud i sig själv, tycker jag. Den näst bästa presenten var en äventyrsbil med en äventyrsgubbe i och med en kanot på taket. Den fick du av mormor och morfar och de hade tagit en treårig expert till hjälp för att välja ut den. Smart! Du fick också två lite mindre arbetsfordon och några böcker, lite pengar av farmor och farfar. Ballonger, kakor och släktkalas. Vi åt lunch, dansade till en bra låt, satte knorr på grisen och åt kaka. Sedan var både kalaset och vi helt slut. (På kvällen sedan satte vi dig och farmor framför Pippi Långstrump och gick ut på en promenad på tu man hand, din pappa och jag. Det var mycket fint och välbehövligt. Vi firade tre år som föräldrar med en high-five och en puss ute på den blomstrande udden Ed).

Du är tre år nu. Du pratar mycket och säger ganska långa meningar, åtminstone på svenska. Ditt ordförråd är stort. Större på svenska än på spanska, men även där kan du många ord. Din pappa pratar mest spanska med dig, men du hade lite svårt att prata spanska med farmor och farfar märkte jag. Ändå tror jag du förstod vad de sa till dig.

Du tycker om att gå balansgång och att hoppa ner från det du gått balansgång på. Du älskar att klättra i berg och att bada i badviken. Till nästa sommar får vi nog sätta dig i simskolans plask-och-lek-grupp, och köpa dig ett par armpuffar, eller vad man nu har.

Du gillar att gå på promenad och upptäcka saker. Du älskar när kyrkklockan slår och dörrarna på kyrktornet öppnas så att klockorna ska höras bättre ut över ön. Ibland springer vi till kyrkan när vi hör att dess klockor börjar klämta. Så mycket finns det att göra på vår lilla ö...

Du älskar också att hoppa i vattenpölar. Bäst är den vid kyrkan som är stor och oftast har vatten i sig fastän de mindre har torkat bort. Extra roligt är det om jag också hoppar och plaskar och skvätter.

Du tycker om att äta mat, men mer på förskolan än hemma. Jag antar att det mer beror på sammanhanget än att min mat är äcklig, men vad vet jag. Vad ska jag laga till dig egentligen? Korv och makaroner, ris och fiskbullar, potatis och ägg är sådant som oftast går ner. Allt annat är en chansning. Men ibland måste man chansa, för att inte fastna i korvochmakaronerträsket. Eller hur?

Välling äter du fortfarande, och fortfarande ur din kära bibi, nappflaskan. Hur länge ska du göra det? undrar mormor. Ja, jag vet inte. Vad ska jag annars ge vällingen i? Det funderar jag på. Vällingen funkar bra tycker jag för att liksom säkra upp ifall du ätit lite för lite till middag, då vet jag att du åtminstone får välling innan du somnar. Jag vet att det finns kritik mot välling, men jag tänker att det inte kan vara så mycket värre än att äta gröt. Det är ju vätska, fett, mjölk, sädesslag och berikat med det ena och det andra, järn typ. Så, så himla skadligt kan det väl inte vara?

När du äter din välling, men även när du ska sova behöver du din snutte. Du har flera stycken som vi byter mellan, alla av samma sorts tyg: bomullsmuslin. Det blir lite strävt när man tvättar det. Bilder från neonataltiden visar att vi använde dessa snuttar som filt över dig. Du var så varm.

Sedan du var två år har du slutat med både napp och blöja. Du verkar mycket äldre nu, delvis med tanke på det. Det vi har "kvar" nu är väl att sluta med nappflaska och att du ska få börja sova i din första riktiga säng (ej spjälsäng). Det tar vi om ett tag, tror jag. En sak i taget.

Ja, du G. Du är ju för sjutton bäst! Jag är så glad att jag har dig och att jag får vara med dig i din barndom och i ditt liv. Vet du? Vad som än händer kommer jag alltid vara din mamma. Det kommer alltid vara jag som har fött dig och som har burit dig i min mage. Jag kommer alltid att älska dig, i evigheters evigheter. Bara så du vet!