Så oerhört glad jag blir när en av mina allra käraste vänner plötsligt hör av sig och berättar att hon är här, på nordliga breddgrader istället för sydliga. Hon bor i Barcelona med sin man och sina två barn. Vi ses när vi kan, inte så ofta, men det går inte mer än tre sekunder så är vi tillbaka där vi slutade. Ja, precis så är det med denna vän. Det finns inga hinder, inga barriärer, inga fasader - alls. Det är bara hej! och så kör vi.
Så tacksam jag är att de tog sig hit denna iskalla dag till vår vindpinade ö. De tog sig hit och de fyllde vårt hem med massor av liv. De försökte stämma gitarren, som nu bara har fyra strängar. De följde med oss ut för att se en bit av ön. De trånga gränderna. Lekparken. Barnen frös och alla undrade varför det skulle vara så humlans kallt just idag.
Vi begav oss hem och in i värmen igen. En kladdkaka rördes ihop av elvaåringen. En saga berättades för trött-treåringen i soffan. Som han koncentrerade sig. Som han accepterade att sitta i ett främmande knä och låta sagan berättas för sig. På spanska. Så fint.
Kakan blev ovanligt god och vi tinade upp efter den isande vinden. Till slut avslutade vi det hela med att titta på bilder från när vi hälsade på dem i Barcelona. Jag helt och hållet nygravid. Fyraåringen bara nio månader gammal. Så söt! Vilka kinder!
Ja, att ha så här kära och nära vänner, även om de bor långt bort är värt allt. Det är underbart. Jag känner mig förunnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar